Refresh loader

När jägarna kom – berättelser från våra medlemmar – samtliga

Home > Okategoriserade > När jägarna kom – berättelser från våra medlemmar – samtliga

När jägarna kom – berättelser från våra medlemmar – samtliga

Berättelse nr 3

Även denna berättelse handlar om rävar som dödats. Yvonne berättar här om hur det är att leva på landet och ständigt uppleva sorgen efter djur som dödas av jägare. Vilken mardröm! Rävar förföljs och jagas hårt. Det måste bli ett slut på denna nöjesjakt!

”Att bo på landsbygden och att få ha vilda djur i sin närhet borde vara ett paradis. Tyvärr är det inte alltid så trevligt. För några år sedan hade jag turen att få följa en rävfamilj på nära håll. Det var en fin familj, två vuxna och fem valpar. Alla var otroligt vackra , var och en på sitt sätt. Jag hann följa dom varje dag i fyra månader, innan en nöjesjägare dödade alla sju på bara några dagar. En åttonde räv blev kvar, en med svår rävskabb, den lämnades åt sitt öde, den sköts inte. Vad jag tycker om detta beteende går inte i ord att beskriva. Denna händelse är bara en av många som jag aldrig kommer att glömma. Blir ledsen när jag tittar på alla bilder som jag tog under dom fyra månaderna som ungarna fick leva.” Yvonne Stridsberg

Vackra Mamma Räv blev dödad. (Foto Yvonne Stridsberg)
Dessa två underbara rävungar dödades. De fick inte bli äldre än fyra månader. Sen kom en nöjesdödare och sköt dem. (Foto Yvonne Stridsberg)
Och dessa två fantastiskt fina rävungar dödades. Rävar jagas hårt. (Foto Yvonne Stridsberg)
Och denna lilla förtjusande rävunge dödades, med ett skott, av någon som inte tyckte att den skulle få leva. Rävar massdödas, även i tävlingar. Vi måste få stopp på detta vansinne!

Berättelse nr 2

Här kommer nästa berättelse från en av våra medlemmar. Lasse mötte en räv i skogen. Mötet var fyllt av respekt och tillit. Räven bodde med sin familj nära Lasse. Men en dag fanns inte räven och dess familj kvar längre. Någon hade bestämt sig för att skjuta bort rävfamiljen.

Jag satt på en stubbe i utkanten av vår tomt, när en vacker räv kom släntrande. Den la sig ner några meter ifrån mig, gäspade stort och somnade.

Räven lade sig ner helt nära Lasse – gäspade stort och somnade. (Foto av artikelförfattaren ”Lasse”)

Ljudet från min kameraslutare väckte den nog; den blinkade några gånger och somnade om. Räven verkade helt frisk, pälsen var grann och svansen yvig. Efter en stund sträckte den på sig, tittade på mig en sista gång och strosade iväg. Jag satt kvar länge på min stubbe och kände mig glad; tänkte att vårt möte kändes som en inbjudan att samsas i samma skog, fast det var jag som inkräktat på rävens revir. Rävfamiljen hade sitt gryt vid den lilla avtagsvägen upp mot vårt hus. Jag såg ibland valparna leka i gläntan där grytet låg.

En dag var rävfamiljen borta. Skogen blev tom. Någon sa att alla var skjutna. Skjutna därför att de var lite för nyfikna, sa man mig. Dom störde. Dom kunde blivit för många. Räven är ett skadedjur. Vem avgör sånt? Min räv var bland det vackraste jag mött i skogen. Nånsin. Och nu skjuten med hela sin familj bara för att dom var ”lite nyfikna”.

Min räv var bland det vackraste jag mött i skogen. Nånsin. Och nu skjuten med hela sin familj bara för att dom var ”lite nyfikna”. (Foto av ”Lasse”)

Jag tänker ibland på den där räven och på att vår allemansrätt ger oss alla avundsvärda möjligheter till möten i vår vackra natur. En rättighet att värna om. Då kan man fråga sig varför lagar och regler tillåter en liten minoritet av jägare att bestämma över liv och död i denna vår gemensamma natur. Varför tillåts jakt på nästan allt levande nästan hela året och ofta i de mest grymma former människan lyckats komma på: Fällor, snaror, pilbåge(!), hagelskurar, lösa hundar, grythundar, jakt på uppfödda djur, nöjes- och hobbyjakt, troféjakt. Allt detta i en tid när vi redan har utrotat merparten av allt vilt och massor av arter. Skäms, ni som sätter regelverket!

Jag tänker ibland på den där räven och på att vår allemansrätt ger oss alla avundsvärda möjligheter till möten i vår vackra natur. En rättighet att värna om.” (Foto av ”Lasse”)



Berättelse nr 1

Förutom stressen och lidandet som jakten orsakar de vilda djuren orsakar det även ett stort lidande för många människor på landsbygden. Här startar vår serie där våra medlemmar som älskar djuren och önskar se djuren levande, själva får tillfälle att berätta hur livet är med pågående jakt inpå husknuten. Christina Erfass blir först ut och berättar här om hur det skjuts oupphörligt i skogarna, att det känns otryggt att vistas i skogen och att man numera ser vilda djur alltmer sällan.

”Berättelse från vår gård utanför Floby, Trävattna. Vi flyttade hit för ungefär 20 år sedan. Vi bor i princip mitt i skogen. För närvarande har vi 13 hästar, höns, katter och hundar. Jag upplevde att det var ett ganska rikt djurliv här på den tiden. Rådjur kom in på området och åt av hästarnas hö, man hörde rävars karaktäristiska gnällskrik på nätterna, råbockar som skällde och grävlingar som kom fram på nätterna.

Tretton hästar, höns, katter och hundar finns på gården.

Det gällde att passa hönsen och stänga in dom på nätterna. Det hände väl ändå att räven lyckades norpa åt sig en höna emellanåt. Älgar kom fram och åt av nerfallna äpplen och ute i skogen var det inte ovanligt att man stötte på älg när man var ute på ridtur. Minns t o m en ung älg som kom fram till ridbanan och tittade på oss när vi tränade hästarna och sen gick han bort till äppelträden och åt lite innan han försvann. Hände också att man såg vildsvin men dom var rätt skygga.

”Tyvärr bor jag i en jägarbygd och har en del problem med lösspringande jakthundar. Åtskilliga gånger har jag fångat in hundar som driver runt på min mark och stör våra djur.” (Hunden på bilden tillhör gården)

Tyvärr bor jag i en jägarbygd och har en del problem med lösspringande jakthundar. Åtskilliga gånger har jag fångat in hundar som driver runt på min mark och stör våra djur. Det kan gå upp emot ett par timmar innan jägaren kommer och hämtar sin hund. Händer nästan aldrig att de ber om ursäkt ens. Var ute med en grupp ridgäster i skogen när vi blev attackerade av en jakthund som vrålskällde på hästarna och nafsade dom i hasorna. Vi försökte köra bort den men den gav sig inte. Jägaren syntes inte till. Vid ett annat tillfälle kom vi ridande på en smal skogsväg när två jägarbilar dök upp bakom oss och jag viftade då och visade att vi tänkte rida in på en angränsande skogsväg 50 m framför oss så de kunde passera. Trodde i min enfald att de skulle invänta oss men istället kör den ena och knuffar undan hästarna med hjälp av bilen och tränger sig igenom hästflocken och drar sen iväg. Totalt omedveten om vilken katastrof han kunde ställt till med. Tjejerna som red med var helt chockade. Det var enbart p g a mina lugna och snälla hästar som det inte skedde en allvarlig olycka. Den andra bilen väntade dock men utan att bry sig om hur det gick med oss.

Det skjuts oupphörligen i skogarna. Värst under helger. Känns väldigt otryggt att vistas i skogen över huvud taget. På senare år upplever jag att man ser vilda djur allt mer sällan. Har inte sett en räv på åratal eller ens hört någon. Inte en enda älg kom och åt äpplen förra hösten trots att det fanns gott om fallfrukt. Grävling tror jag inte finns alls.

Harar skjuts oavbrutet. Rådjur kan man se ett och annat och spår av vildsvin längre in i skogen. Jag nämnde för grannbonden att jag sett spår av vildsvin och hans kommentar då var ”jaha jag får väl ge mig upp med bössan då” Jag förstår inte tänket över huvud taget. Vill vi att skogarna ska tystna för gott, att allt ska vara tillrättalagt för oss så att bara dom djur finns som vi har nytta av. Skogens djur är inget förnyelsebart skafferi för oss att bara ta för oss av. De är levande individer som har rätt att leva och bo där. Blir bara så ledsen när jag ser allt detta.

”Harar skjuts hela tiden. – – – Blir bara så ledsen när jag ser allt detta.” Foto Kim Forchhammer

Kan också nämna att jag vid flera tillfällen plockat upp helt sönderstressade jakthundar som bara stått mitt på trafikerade vägar och en hårsmån från att bli påkörda. Vad jag sagt till dessa jägare lämpar sig kanske inte i tryck.”

Christina Erfass

Translate »