Refresh loader

När jägarna kom – berättelser från våra medlemmar – del 1

Home > Aktuellt > När jägarna kom – berättelser från våra medlemmar – del 1

När jägarna kom – berättelser från våra medlemmar – del 1

Förutom stressen och lidandet som jakten orsakar de vilda djuren orsakar det även ett stort lidande för många människor på landsbygden. Här startar vår serie där våra medlemmar som älskar djuren och önskar se djuren levande, själva får tillfälle att berätta hur livet är med pågående jakt inpå husknuten. Christina Erfass blir först ut och berättar här om hur det skjuts oupphörligt i skogarna, att det känns otryggt att vistas i skogen och att man numera ser vilda djur alltmer sällan.

”Berättelse från vår gård utanför Floby, Trävattna. Vi flyttade hit för ungefär 20 år sedan. Vi bor i princip mitt i skogen. För närvarande har vi 13 hästar, höns, katter och hundar. Jag upplevde att det var ett ganska rikt djurliv här på den tiden. Rådjur kom in på området och åt av hästarnas hö, man hörde rävars karaktäristiska gnällskrik på nätterna, råbockar som skällde och grävlingar som kom fram på nätterna.

Tretton hästar, höns, katter och hundar finns på gården.

Det gällde att passa hönsen och stänga in dom på nätterna. Det hände väl ändå att räven lyckades norpa åt sig en höna emellanåt. Älgar kom fram och åt av nerfallna äpplen och ute i skogen var det inte ovanligt att man stötte på älg när man var ute på ridtur. Minns t o m en ung älg som kom fram till ridbanan och tittade på oss när vi tränade hästarna och sen gick han bort till äppelträden och åt lite innan han försvann. Hände också att man såg vildsvin men dom var rätt skygga.

”Tyvärr bor jag i en jägarbygd och har en del problem med lösspringande jakthundar. Åtskilliga gånger har jag fångat in hundar som driver runt på min mark och stör våra djur.” (Hunden på bilden tillhör gården)

Tyvärr bor jag i en jägarbygd och har en del problem med lösspringande jakthundar. Åtskilliga gånger har jag fångat in hundar som driver runt på min mark och stör våra djur. Det kan gå upp emot ett par timmar innan jägaren kommer och hämtar sin hund. Händer nästan aldrig att de ber om ursäkt ens. Var ute med en grupp ridgäster i skogen när vi blev attackerade av en jakthund som vrålskällde på hästarna och nafsade dom i hasorna. Vi försökte köra bort den men den gav sig inte. Jägaren syntes inte till. Vid ett annat tillfälle kom vi ridande på en smal skogsväg när två jägarbilar dök upp bakom oss och jag viftade då och visade att vi tänkte rida in på en angränsande skogsväg 50 m framför oss så de kunde passera. Trodde i min enfald att de skulle invänta oss men istället kör den ena och knuffar undan hästarna med hjälp av bilen och tränger sig igenom hästflocken och drar sen iväg. Totalt omedveten om vilken katastrof han kunde ställt till med. Tjejerna som red med var helt chockade. Det var enbart p g a mina lugna och snälla hästar som det inte skedde en allvarlig olycka. Den andra bilen väntade dock men utan att bry sig om hur det gick med oss.

Det skjuts oupphörligen i skogarna. Värst under helger. Känns väldigt otryggt att vistas i skogen över huvud taget. På senare år upplever jag att man ser vilda djur allt mer sällan. Har inte sett en räv på åratal eller ens hört någon. Inte en enda älg kom och åt äpplen förra hösten trots att det fanns gott om fallfrukt. Grävling tror jag inte finns alls.

Harar skjuts oavbrutet. Rådjur kan man se ett och annat och spår av vildsvin längre in i skogen. Jag nämnde för grannbonden att jag sett spår av vildsvin och hans kommentar då var ”jaha jag får väl ge mig upp med bössan då” Jag förstår inte tänket över huvud taget. Vill vi att skogarna ska tystna för gott, att allt ska vara tillrättalagt för oss så att bara dom djur finns som vi har nytta av. Skogens djur är inget förnyelsebart skafferi för oss att bara ta för oss av. De är levande individer som har rätt att leva och bo där. Blir bara så ledsen när jag ser allt detta.

”Harar skjuts hela tiden. – – – Blir bara så ledsen när jag ser allt detta.” Foto Kim Forchhammer

Kan också nämna att jag vid flera tillfällen plockat upp helt sönderstressade jakthundar som bara stått mitt på trafikerade vägar och en hårsmån från att bli påkörda. Vad jag sagt till dessa jägare lämpar sig kanske inte i tryck.”

Christina Erfass

Translate »