En jakt som utan tvivel platsar bland topp tio av särskilt enfaldiga och djurplågande jaktformer är den så kallade godsjakten. Årligen föds uppskattningsvis minst 400 000 gräsandungar samt 250 000 fasan- och 75 000 rapphönskycklingar upp för att släppas ut och skjutas. Man kan med fog undra vad det är för individer som finner nöje i detta dödande?
Rapphöna 
Fasaner 
Gräsänder
Lantbruksuniversitetets vetenskapliga råd har studerat djurvälfärden vid utsättning av djur för jakt, varefter Jordbruksverket föreslagit ett tillägg i djurskyddslagstiftningen, som ska reglera själva utsättningsmomentet av djur för jakt. Ingen av instanserna har tagit ställning till det etiska i bruket att föda upp fåglar för utsättning i syfte att gynna jakt. Den gamla vanliga elefanten i rummet?
Det finns uppenbarligen inte tillräckligt många vilda fåglar i Sverige för att tillfredsställa alla jägares behov av att få döda dem. Kanske är de för utspridda och lever på ställen som det är obekvämt att komma till. Därför sätter man ut uppfödda fåglar i små dammar där de ska bli levande måltavlor för hugade jaktspekulanter.
Högskolan Kristianstad har studerat överlevnaden av vilda och farmade gräsandsungar. Av de farmade änderna överlevde endast ca 2 % sitt första levnadsår. Ungöverlevnaden är låg också hos vilda gräsandungar, ca 22 %, men där kommer ändå en del av de döda till nytta som föda åt rovfåglar och rovdjur. De har också åtnjutit fördelen av att växa upp med en mor.
Som skäl för utsättning av fåglar för jakt anges ofta att det skulle minska trycket på den vilda populationen. Den här studien visar emellertid att utfodringen av änder vid utsläppsplatserna lockar många vilda fåglar som skjuts där, vilket faktiskt har en motsatt effekt.
För att hindra att fågelungarna äts upp av rovdjur försöker jägarna döda så många rovdjur som möjligt under ordinarie jakttid och under sommaren jagas årsungar av räv och grävling. Konkurrerande rovfåglar fångas i fällor gillrade med levande lockduvor.
Inte ens den vanliga jakten på vilda fåglar kan motiveras av något slags samhälleligt resursutnyttjande. Med utgångspunkt från Svenska Jägareförbundets statistik över skjutna fåglar ett vanligt jaktår kan man beräkna hur mycket kött som fågeljakten producerar i Sverige ett vanligt år. Totalt blev det ca 208 ton vilt fågelkött, vilket motsvarar 0,021 kg per person. Totalkonsumtionen av kött uppgick samtidigt till 85,7 kg per person, varav tamfågel 22,3 kg. Fågeljakten saknar således betydelse i det sammanhanget.
Fågeljakt leder till stor skadskjutningsfrekvens då det är svårt att träffa mål som rör sig i tre dimensioner och många jägare saknar det omdöme som krävs för att klara det. En svensk undersökning av sädgäss visade att 62 % de gamla gässen och 28 % av de unga hade upp till 12 hagel i kroppen. Att man inte hittade fåglar med fler än 12 hagel i sig beror troligen på att dessa inte klarar sig utan avlider.
Men för jägarna är det kungligt roligt. Ett citat från en artikel om en sådan jakt skriven av Thomas B Andersson Reportage: ”Först skulle det pratas och glammas i glada vänners lag. Svempa gruffar lite om att änderna sällan flyger särskilt bra så här i inledningen av säsongen. Nya skott smäller från de utposterade jägarna. Och jag hinner uppfatta i ögonvrån att en and är träffad och sjunker mot marken med singlande fjun och fjädrar efter sig. Stubbåkrarna skimrar i gyllengula nyanser. Vilken härlig dag att få vara ute i moder natur!”
Lise-Lotte Norin
https://link.springer.com/article/10.1007/s10344-021-01465-7
http://www.tba-reportage.se/wp-content/uploads/JOF1411grasand.pdf