Vi behövs mer än någonsin!

Vi är alltså djupt oroade över utvecklingen för de vilda djuren, som mer och mer betraktas som jägarnas enskilda egendom och av myndigheterna avhumaniserats till ”en förnybar resurs”. Naturvårdsverket och länsstyrelser utfärdar ständigt nya jaktlicenser inte bara på de rödlistade och spektakulära rovdjuren utan man tillåter jakt och plågsam fällfångst på de flesta vilda djur och fåglar i vårt land. Djuren är samma ömtåliga varelser med känslor och förmåga till smärta som vi - samtidigt som jägarnas tekniska utrustningar ständigt utvecklas mot att likna krigföring i skogen med elektronisk bildförstärkare, mörkersikten, ljuddämpare, terränggående bilar mm. Jakt med lösa hundar tillåts, vilket är förbjudet i många andra länder! 

Vi är djupt bekymrade över hur mycket oetisk och okontrollerad jakt som tillåts i Sverige utan insyn av djurskyddsinspektion. Dagens beslutsfattare tycks inte besitta ”den värme och äkta känsla för levande varelser” som gav djurpsykologins Einstein, etologen Konrad Lorenz ett Nobelpris i Sverige eller ens ha viljan att förstå vad som faktiskt händer när djurens liv trasas sönder av ständigt återkommande jakt.

Vi anser att Sveriges lokala jaktpolitik måste spegla ett större globalt ansvar. När forskare varnar att 83% av planetens däggdjur redan utrotats och de flesta försvunnit under vår tid ter det sig som politiskt vansinne att inte dra i nödbromsen här och nu.

Människan tillsammans med sin tamboskap utgör 96% av jordens däggdjur. Endast 4% är vilda däggdjur. Av jordens fåglar är 70% den köttätande människans tamfåglar och resterande 30% vilda. Med den kunskapen är nöjes- och troféjakt inte bara katastrofal och plågsam för de resterande djuren, men högst omoraliskt inför kommande generationer människor. Att nu fortsätta dödandet av djuren ter sig om inte annat - otidsenligt. Bara i Sverige dödas mer än en miljon däggdjur och fåglar av jägare varje år. Tjuvjakt oräknat.

Många avarter av jakt tillåts utvecklas. Varje år arrangerar tidningen Jaktjournalen en tävling som kallas ”Rovdjurskampanjen” då små rovdjur och fåglar poängsätts. Vinnaren 2016 hade fått ihop poäng som motsvarade 100-tals djur dödade av en enda person och i detta massdödande deltar jägare över hela landet! Hänsynslöst dödas rödräv, mård, grävling, mink, iller, kråka, kaja, måsfåglar, skator, björktrastar och nötskrikor för att slängas på sophögen. Att demonisera djurarter på detta sätt förtydligar en avtrubbning mot vilda djurs lidande som vi tycker ökar, och som illustreras i jaktpress och sociala medier på ett våldsförhärligande sätt. Det är orimligt att jägarna skall bestämma hur den svenska faunan skall se ut, det vore som att låta inbrottstjuven bli vakt i juvelerarbutiken.

Jakt har mer än någonsin blivit en statusmarkör både socialt och i näringslivet. Artificiell massuppfödning av änder och fasaner för att nöjesdödas och kommersialiserad troféjakt på hornbärande djur i hägn triggar Sveriges dolda machokult. Tre fjärdedelar av änderna blir skadeskjutna, går en plågsam död till mötes eller svälter ihjäl eftersom utfordringarna slutar efter jakten på hösten. ”Jag skall hinna skjuta 100.000 änder” sa känd bankman när han kom upp till 90.000 under sin ”jaktkarriär”. Publik finansminister låter sig filmas när han skjuter hundhetsad rävunge på en ljuvsommaräng; ”det känns fint att skjuta räv, nästan lika bra som råbock!” Sälforskare förkunnar att ”det borde vara skottpengar på säl” parallellt med sin verksamhet att utbilda säljägare.

Regeringskansliet tillåter ”event” för att propagera för (hittills förbjuden) oetisk pilbågsjakt i den interna skytteklubben. Det är alltså i dessa beväpnade människors händer som Sveriges vilda djurs öden läggs. Djur- och miljövärnande människor förlöjligas ofta av jägarkollektivet vilket kanske är ett tecken i tiden att ta på allvar. Frågan är oundviklig; varför marginaliseras de som vill värna djurens rätt till sina liv?

Licensjakt på björn, varg och lodjur verkar som magneter på troféjägare både från hela Sverige och utlandet. Årets lodjursjakt på stackars 79 lokatter (under deras parningstid och fortfarande åtföljda av sina ungar) lockade 3 000 jägare att anmäla sig! Naturvårdsverket tillåter fortfarande fällfångst av lodjur trots veterinärexpertis konstaterat djurplågeri för dessa stora kattdjur för många år sedan! Naturvårdsverket medverkar på detta sätt till betalda troféjakter och till den stress och grova djurplågeri som de jagade djuren utsätts för. Trots att EU 2018 förnyat skyddet för rovdjuren, jagas de i Sverige för att så få som möjligt skall överleva utan att arten utrotas.

Jakt har under 2000-talet glamouriserats och kommersialiserats på ett sätt som aldrig förr. Att jaga och döda djur har blivit en hobby utan reflektion över lidandet man utsätter levande kännande individer för. Flockar splittras, djur stressas ihjäl, föräldrar mister sina ungar, ungar blir föräldralösa, massor av fåglar och däggdjur lever sina liv lemlästade, skadeskjutna och förgiftade. Det råder total avsaknad på manifest för moralisk och djurpsykologisk hänsyn. Djuren har reducerats till ”råvaror” och måltavlor för den nya generationen jägare. Forna tiders välmenande viltvård har förbytts till legaliserat ”viltvåld” och kanske inte ens vissa äldre jägare känner igen sig i den nya tiden.

Vi är också rädda för en utveckling som går mot att kunna jaga olika arter hela året, nu jagas t ex säl från april och hela året ut längs våra kuster trots att fiskenäringens verkliga problem borde handla om kemikalier och industriellt storfiske och inte att döda marina däggdjur och fiskberoende fåglar. Vad händer med svenskens känsla för allemansrätten när jakt kommer att avskräcka många som tvingas bli vittne till blodiga avrättningar av oskyldiga djur eller helt enkelt nekas tillträde på grund av jakt?

Vänliga hälsningar,
Richard Dehnisch
Ordförande i föreningen Jaktkritikerna