Vice statsminister och miljöminister
Isabella Lövin
m.registrator@regeringskansliet.se

Brådskande

Naturvårdsverkets strategidokument strider mot lagen.

Slutsatserna i jakttidsberedningen bryter samhällskontraktet med icke statliga organisationer och enskilda medborgare enligt Åhuskonventionen. Bevarande, biologisk mångfald, etik och djurvälfärd ignoreras.

Bästa Isabella Lövin,

Vi vädjar till dig som vice statsminister men särskilt som miljöminister, om att uppmärksamma vad som riskerar att genomföras i Sveriges natur för så lång tid som sex år fram i tiden, med Naturvårdsverkets nya planer för rovdjursförvaltning och jakttidsberedning för däggdjur och fåglar. Förslagen lämnas över till regeringen i juni 2020, som beslutar om justeringar av jakttiderna och även för när de träder i kraft. Vi menar att konsekvenserna av jakttidsberedningen måste ses i ett bredare miljö- och naturskyddsperspektiv än enbart jaktens och för människans ”brukande”. Vi önskar därför att frågorna ställs till dig i regeringen och till miljödepartementet såsom överordnad Naturvårdsverket.

Naturvårdsverket utgår från Strategi för viltförvaltning som gäller till 2020. En strategi som inte följt med sin tid och som vi också menar strider mot lagen. Den pågående Corona pandemin visar att livsbetingelser för oss själva kan förändras på några veckor till global katastrof. Omfattande skogsbränder är inte heller längre något som drabbar andra länder. Klimatförändringar som länge varit på agendan påverkar hela faunan vilket på intet sätt avspeglas i Naturvårdsverkets förslag till den nya jakttidsberedningen. Den primärt ansvariga viltenheten på Naturvårdsverket utmärker sig genom en ensidig tolkning av viltförvaltningen som ett initiativ för mer jakt och dödande. Brist på ödmjukhet inför djurens livsvillkor i kampen för överlevnad är slående och direkt respektlöshet för de mest fundamentala biologiska behov som att inte jagas dräktiga, med ungar eller under parningstider. Med de klimatförändringar som vi på kort tid har att vänta även för Sveriges natur, anser vi det oansvarigt att i dagens läge ta beslut om utökad jakt, nya jaktmetoder och jakt på fler, därtill fredade arter för en så lång tid som sex år fram i tiden.

Regeringen måste först och främst utarbeta en ny modern strategi för viltförvaltning innan jakttidbeslut förs in i jaktförordningen. Nu är tiden inne för att bevarande måste få företräde framför brukande.

Vi hävdar med emfas att en sådan strategi måste se helt annorlunda ut om Sverige skall adressera klimatförändringar, bevarande och biologisk mångfald, ny etisk syn på vilda djur och det moraliska ansvar regeringen har gentemot allmänhetens rätt till naturupplevelser med levande vilda djur i sina naturliga habitat – och inte som egenmäktiga jaktbyten för den minoritet av Sveriges befolkning, som jagar. Vi anser att en sådan strategi skall spegla den framtid vi måste kunna erbjuda inte bara djuren utan för våra barns generationer. Naturvårdsverkets tolkning av nuvarande strategi för viltförvaltning har reducerat alla vilda djur till föremål för jakt och därmed skapat en villfarelse gentemot allmänheten om djur som ”en förnybar resurs”. Ett förhållningssätt som skapar avtrubbning och brist på respekt för våra levande medvarelsers egen rätt att inte dö i förtid och framför allt för deras roll för den biologiska mångfalden. Naturvårdsverket agerar som jaktmyndighet och uppvisar ingen kunskap om djurvälfärd, modern etologisk forskning och etik. Här måste understrykas att vilda djur inte omfattas av djurskyddslagen och att de därför är i behov av ett större skydd utan jaktperspektiv i sin egen miljö.

Att FN:s forskarpanel för biologisk mångfald och ekosystem varnat för att vi befinner oss i en tid då arter nu minskar mellan 10 och 100 gånger snabbare än för bara 50 år sedan, tycks inte påverka jägarkollektivet och de näringar som Naturvårdsverkets projektledare, som själv är aktiv jägare, har låtit dominera förslagen (vilket föranlett en JO-utredning om jäv). Trots varningar om miljöförstörelse och utfiskning har våra hav utarmats, utpekas nu åter sälar som syndabock av en jägartyngd lobbygrupp. Naturvårdsverket utfärdar regelbundet jaktlicenser på tusentals sälar (närmaste året får 2 000 gråsälar dödas i licensjakt och 900 knubbsälar och 400 vikare i skyddsjakt), till och med på den utrotningshotade vikaresälen! I strid mot upprepade expertutlåtanden, bland annat av professor emeritus och veterinär Bo Algers, om att metoderna för säljakt inte är etiskt försvarbara och att risken för djurplågeri är uppenbar. Professor i marinbiologi vid Stockholms universitet Monica Winder, med flera har upprepat att miljöförändringar och fiskekvoter är de huvudsakliga problemen – inte sälar.

Med ökad jakt och med den jaktarrendeindustri som utvecklats utan motsvarande naturbevakning i Sverige, skapar man på land något som motsvarar ”bottentrålning” av allt vilt, särskilt ”småvilt” och fåglar. Ingen kontroll görs mer än den frivilliga rapporteringen från jägarna själva. Många avarter av jakt har kritiklöst fått utvecklas som t.ex. poängtävlingar i ”predatorjakt” som utlyses varje år eller fällfångst som träning för minderåriga att lära sig jaga. Jakt på lodjur under deras parningstid, jakt på många arter när de är dräktiga och jakt på däggdjur och fåglar med ungar. Utsättning av maskinkläckta fåglar för nöjesjakt fortsätter, liksom troféjakt på hornbärande hjortdjur i hägn. Naturvårdsverket vill utöka jakt på enskilds initiativ på allt från småfåglar till större djur. Hur menar Naturvårdsverket då att allmänheten skall inspireras till bevarande eller förstå sitt eget ansvar?

Hur kan detta försvaras som förvaltning eller bevarande? Redan idag klagar enskilda och till och med jägare på att vissa områden ”töms på djur” och att jaktperioder för allmänheten blivit en obehaglig period då man är rädd att vistas i skog och mark. Vi menar att jakt som det utförs idag är del av ett större miljöproblem som Naturvårdsverket ignorerar och som borde adresseras till miljödepartementet. Vi ställer oss frågan om vi i framtiden skall behöva läsa Tyst Natur?

Det finns länder som förbjudit troféjakt på stora rovdjur av ett så självklart skäl som att det inte längre är ”socialt accepterat av en bred allmänhet”. Ett demokratiskt argument för en sorts oskriven moral som inte tillämpats av Naturvårdsverket sedan 1990-talet då pilbågsjakt avslogs av motsvarande skäl samt värderingar som inte existerar längre inom verket: avslag på grund av ”djurvänlighetsskäl”. Naturvårdsverket stimulerar numera enbart djurfientliga tekniker såsom arkaiska fångstmetoder som i fallet med lodjursfällor vilka dömts som djurplågeri av veterinärexpertis för flera år sedan. I årets lodjursjakt godkände tre länsstyrelser användande av fällor. Är detta viltvård modell 2020? Naturvårdsverket tillåter 180 typer av fångstmetoder med fällor och snaror, många står riggade året om. Beviset var fällan för räv/lodjur som höll två hundar fångna i en månad i norra Sverige förra året. De räddades nära döden, men ifrågasättande av sådana grymma fångstmetoder uteblev. Kontrollen är alltså obefintlig oavsett vad reglerna säger och hur många djur dör av ångest, utbrytningsförsök eller vätskebrist?

Vi kan inte acceptera att jakt fortsatt ska minera naturen med fällor, ökad jakt och lösa drivande hundar. Djurens eget perspektiv måste få företräde 2020. Risken för lidande för djuren är större än samhällsnyttan, på det sätt som jakt tolkas av Naturvårdsverkets i strategin för viltförvaltning, vilket har förtydligats i liggande jakttidsberedning och i ny rovdjursförvaltningsplan (som stärker mandatet för nöjes- och troféjakt). Vi borde ha ett solidariskt perspektiv gentemot det närområde i det tättbefolkade Europa där människor kan behöva mer naturturism – med levande djur – i ett land som Sverige. Den jakt, utan kontroll av naturbevakning, som tillåts i Sverige på alla de vilda djur som kallas småvilt är graverande och rent av obehaglig. Jägare dödade under 10 år 612 000 rävar som påstås ta bl. a fåglar, men inget sägs om rävens viktiga roll som predator på smågnagare som räknas som fästingvärdar och spridare av sjukdomar för människor. Jägare dödar själva mer än 500 000 fåglar och minst lika många däggdjur – varje år.

De senaste 20 åren har dessutom mer än 6 000 stora rödlistade rovdjur dödats i skydds- och licensjakter, beviljade av Naturvårdsverket genom länsstyrelserna – trots att den utbredda tjuvjakten i Sverige pågår! En brutal jakt som av forsknings- och utredningsråd vid Brottsförebyggande rådet, Lars Korsell, i tidningen Djurskyddet beskriver som ”en hänsynslös jakt, ett fruktansvärt djurplågeri”. Vi menar att när inte ens myndigheter sätter djurens välfärd och roll i biologisk mångfald högre än upprepade beslut om legal jakt och varje år ökat antal rödlistade djur, i strid mot Art- och habitatdirektiven och som nu i Naturvårdsverkets jakttidsberedning och rovdjursförvaltningsplan – höjs inte ribban heller mot illegal jakt . Av den anledningen är det allvarligt att nuvarande strategi för viltförvaltning kritiklöst kan tolkas av Naturvårdsverket för att införa ökad jakt, ökad löshundsjakt, och särskilt graverande mot rovdjur så föreslår Naturvårdsverket jaktträning med lös hund utanför jakttiden i princip i hela landet. Nya jaktmetoder införs samtidigt som man behåller plågsamma fällor, snaror, jakt i gryt och jakt på utsatta fåglar och blyammunition. Metoder som flera miljö- och djurskyddsorganisationer under många år har ifrågasatt – utan resultat. Här tycks Åhuskonventionens syfte och mening för enskilda och miljöorganisationer aldrig hörsammas.

Under de tre år som Jaktkritikerna och andra miljöorganisationer haft talerätt och överklagat i princip samtliga licensjakter och vissa skyddsjakter som strider mot EU:s art- och habitatdirektiv – utan framgång. Vi efterlyser miljöministerns utvärdering av frågan om miljöorganisationers talerätt i ljuset av Åhuskonventionen. Jaktkritikerna har hittills inte lyckats skydda eller rädda ett enda djur. Vår erfarenhet är att talerätten har blivit en papperstiger.

Naturvårdsverkets tolkning har utarmat mål och mening med det artskydd vilda djur skall ha enligt EU:s art- och habitatdirektiv, men också meningen med vår egen jaktlag samt att Naturvårdsverket har skapat undantag för förbud mot handel med utrotningshotade djur, CITES-konventionen. Detta har stimulerat till att expansiva licens- och skyddsjakter på rovdjur har kunnat utvecklats till ren troféjakt. Troféjakten har alltså sanktionerats i Sverige tack vare myndigheterna som explicit i sina jaktbeslut hänvisar till attraktionen med troféjakt både som inkomstkälla och stimulans. Rödlistade rovdjurs pälsar och kranium som behålls av jägarna får Jordbruksverkets godkännande, även för handel inom och utom EU. Jaktkritikerna anser det vara särskilt stötande att Sverige i det fördolda bidrar till handel med troféer på detta sätt. Detta är oetiskt i ett land som förbundit sig till internationella överenskommelser.

I höstas dödades över 300 björnar, inklusive digivande honor och små björnungar, och i år kunde 108 lodjur dödas under sin parningstid i nöjesjakter. Vilket placerar Sverige sedan 2010 i nivå med vissa afrikanska länder som säljer jakt på sina vilda djur till höga summor. Beslutade miniminivåer för arters gynnsamma bevarandestatus verkar tolkas av viltförvaltningen i praktiken som maximinivåer för hur många rovdjur man vill acceptera lokalt – en strategi som avslöjas i de skamlösa krav som jägarkollektivet/renägare meddelar varje år för att döda två – tre gånger så många djur. Detta förtydligar den brist på etik och moral som tillåts råda i de kretsar som åtnjuter ekonomiska statliga bidrag och att respekten för biologisk mångfald och fridlysta djur är – noll.

Såsom Naturvårdsverket tolkar sitt uppdrag måste genomlysas, ifrågasättas och omförhandlas. Naturvårdsverkets uppdrag att stimulera ”nya jaktmetoder” har använts för att föreslå pilbågsjakt, halvautomatiska vapen, helikopterjakt, nya fångstfällor (för så stora djur som lodjur!) och jakt på nya fredade arter. Ett sorts myndighetsmissbruk som framstår som helt obegripligt utanför jägarkåren och oacceptabelt i ett större samhällsperspektiv. Att föreslå jakt på ekorre, hermelin, sångsvan, vikaresäl och tranor visar på det mest flagranta sätt att viltenheten på Naturvårdsverket inte torde ha någon verklighetsförankring hos den icke jagande majoriteten utan uppvisar en tydlig symbios med jaktivrare.

Vi anser att Naturvårdsverket underminerar samhällskontraktet med majoriteten av den icke jagande befolkningen, med de känslor det väcker med utökad jakt och att ge tillstånd till både inhemska och utländska nöjesjägare att brandskatta Sveriges fauna liksom att ignorera protester mot det sätt troféjakt på fridlysta rovdjur får utvecklats. Vi ser också att de militariserade jaktmetoderna med helikopter, drönare, bensindrivna fordon och skotrar som införs via skyddsjakter (då till och med svensk jaktlag åsidosätts) fått sånt genomslag, att det statliga skogsbolaget Sveaskog 2019/2020 finner naturligt att föreslå masskjutning från helikopter på hungriga älgar vilket Naturvårdsverket tillstyrkte! Ett verkligt bottenläge för svensk viltförvaltning och det minskar allvarligt förtroendet för en ”naturvårdande” myndighet. I vilken verksamhet tillåts enskilda att sprida så mycket bly i naturen som med jakt och att med våldsmetoder döda vilda djur från flyg eller fordon? Och att inte ens skämmas för att använda räddningsverksamhetens symbol, helikoptern, för att massavrätta värnlösa djur från luften?

Detta är allvarliga etiska frågor som Sveriges regering borde syna och ta ställning till om samhällsnyttan är viktigare än djurs lidande och åsidosättande av de mest fundamentala djurskyddslagarna som i modern tid måste ändras och omfatta även vilda djur. En politiskt oberoende Djurskyddsmyndighet saknas i Sverige eftersom naturen på sina ställen kan användas som en krigsskådeplats mot vilda djur och den naturvårdande myndigheten sviker sitt uppdrag.

Vi vill uppmärksamma att det tillhör mänskliga rättigheter att inte behöva se och uppleva det lidande som vilda djur utsätts för med dagens kommersialiserade nöjesjakt och särskilt med de brutala jaktmetoder som tillåts. Naturvårdsverkets strategi för viltförvaltning och förslag till ny jakttidsberedning förtydligar på ett skrämmande sätt hur jakt får företräde framför allemansrätten vilket ökar exponering av djurs lidande och död, stressande drevjakter, lösa jakthundar och skottlossning i den natur vi har fått till låns för att hela och vila oss i. Vi kan inte bortse ifrån att den psykologiska effekt det har på icke jagande allmänhet att möta beväpnade människor i naturen.

Det är hög tid att analysera Naturvårdsverkets förändring sedan 1990-talet vad gäller uppfattning om etik och moral men framför allt om djurs lidande och hänsyn till allmänhetens uppfattning om jakt, i ljuset av citat från beslut om avslag för pilbågsjakt 1991. Kunskapen om levande djurs kognitiva förmågor och uppfattning av stress och smärta har ökat – men det har inte etiken på Naturvårdsverket.

”Jakt med pil och båge har redan en gång förbjudits i Sverige av djurvänlighetsskäl.”

”Med hänsyn till de etiska och andra värderingar – främst djurvänlighetsmässiga – som utgör grundvalen för jaktlagsstiftningen, kan vapnen i fråga knappast anses vara berättigade som jaktvapen.”

”Om jakt med pil och båge ger en större naturupplevelse för en liten grupp av jägare uppväger detta inte risken för att denna jaktform skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för att jakt bedrivs på ett effektivt sätt med respekt för viltet.”

Vi anser att det är ett allvarligt demokratiproblem när miljöorganisationers och enskildas frågor om djurvälfärd och jakt åsidosätts och därtill att jakt som ett miljö-, säkerhets- och naturskyddsproblem inte tas upp på den politiska agendan.

Århuskonventionen

Åhuskonventionen ger allmänheten och miljöorganisationer rätt att delta i beslutsprocesser om miljön. I pågående beredningar hos Naturvårdsverket har just miljöorganisationers oro och synpunkter i remissammanställningar konsekvent negligerats. Naturvårdsverket har också uteslutit hänsyn till viltturism, friluftsliv och naturupplevelser. Framför allt saknar sammanställningarna all hänsyn till dem som faktiskt berörs av ökade jakttider, ökad jakt och ökad hundträning i naturen – nämligen djuren själva och de organisationer som företräder djuren utan röst. Här är det viktigt att betänka att de enda som aktivt för djurens talan är oavlönade och ideellt drivna föreningar som av förklarliga skäl inte har samma kraftfulla struktur varken ekonomiskt, juridiskt eller politiskt som de stora intresseorganisationer som aktivt och välavlönat driver opinion för jaktfrågor. Detta är en ytterst odemokratisk aspekt av miljö- och djurskyddsarbetet när samtliga förslag uppvisar en ensidig och oacceptabel inställning till djur i deras habitat och därmed brist på respekt för deras roll i den naturliga balansen.

Utdrag ur konventionens text:

” som erkänner att en förbättrad tillgång till information och allmänhetens deltagande i beslutsprocesser på miljöområdet förbättrar beslutens kvalitet och genomförandet av dem. Bidrar till allmänhetens medvetenhet om miljöfrågor, ger allmänheten tillfälle att ge uttryck för sin oro och gör det möjligt för myndigheterna att ta vederbörlig hänsyn till denna oro. Dessutom erkänns den viktiga roll enskilda medborgare, icke statliga organisationer och den privata sektorn kan spela på miljöskyddsområdet.”

Vår förening, Jaktkritikerna, har på intet sätt känt sig delaktiga i utformningen av de förslag som nu föreligger i rovdjursförvaltningsplanen och jakttidsberedningen. Jaktkritikerna som bildades 1987, är den enda av miljöorganisationerna som för alla vilda djurs talan, oavsett art, men i synnerhet för de djur som är föremål för jakt. I Naturvårdsverkets förslag finns inga spår av våra omfattande remissvar och vi ifrågasätter allvarligt lagligheten i Naturvårdsverkets tolkning av sitt uppdrag.

Naturvårdsverkets strategidokument strider mot lagen

På senare tid har företrädare för Naturvårdsverket i media ibland gett uttryck för uppfattningen att myndigheten har i uppdrag att främja jakt. Detta framstår onekligen som ett märkligt uttalande från en naturvårds­myndighet och därför finns det skäl att slå fast vad som egentligen gäller.

Grundläggande offentligrättsliga regler om hur jakt får bedrivas och om hur ”viltet ska vårdas” finns i jaktlagen (1987:259). Enligt 4 § jaktlagen ska viltet, dvs. vilda däggdjur och fåglar, ”vårdas” i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som till­fälligt före­kommer naturligt i landet, och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intres­sen lämplig utveckling av viltstammarna. I viltvården ingår bl.a. att anpassa jakt efter tillgången på vilt. I 3 § i jaktlagen står att viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Lagens utgångspunkt är alltså att viltet inte ska dödas. Från detta kan myndigheter besluta om särskilda undantag. I 7 och 8 §§ jaktlagen finns grundläggande regler om skyddsjakt, främst i situationer då det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtaglig risk för trafik­olyckor eller för allvarliga skador av vilt. Jakt kan då beslutas för att förebygga eller minska dessa risker. Detaljbestämmelser finns i bl.a. jakt­förordningen (1987:905).

I förordningen (2012:989) med instruktion för Naturvårdsverket framgår bl.a. att Naturvårds­verket är förvalt­ningsmyndighet på miljöområdet. Natur­vårdsverket har en central roll i miljö­arbetet och ska vara pådrivande, stödjande och samlande vid genomförandet av miljöpolitiken. Det enda som anges specifikt om jakt är att Naturvårdsverket ska ansvara för frågor om jakt och vilt enligt jaktlagstiftningen (3 § punkt 19). Av instruktionen går inte att utläsa något som kan tolkas som ett uppdrag att främja jakt. Det går som sagt inte heller att utläsa något sådant av lagen.

Så varför tror vissa tjänstemän på Naturvårdsverket att riksdag och regering har gett dem i uppdrag att främja jakt? Ett svar på den frågan kan vara den ”Strategi för viltvårdsförvaltning” med ett antal ”vägval” som Naturvårdsverket presenterade i maj 2015. Här beskrivs våra vilt­stammar övergripande som en ”förnybar naturresurs” som mest verkar skapa problem.

Ett ”vägval” i strategin kallas för ”främja brukande av vilt som resurs”. Här anges bl.a. följande:

Det ska vara enkelt för olika grupper att ta del av olika former av brukande och för jägare att få tillfällen att jaga. Jakt, viltturism och annat brukande av vilt ska inte begränsas av omoti­verade hinder utan utgångspunkten är att det ska främjas. Viltet ska kunna brukas på ett mång­sidigt sätt som skapar värde i flera led – för naturupplevelser, friluftsliv och turism, jakt som fritidsintresse eller näring, produktion och förädling av kött och andra produkter. Myndigheter bör alltid beakta påverkan på brukandet av vilt när de fattar beslut inom t.ex. markanvändnings- och frilufts­frågor. Vidare anges att jägare ska få service av myndigheterna och att viltkött bör vara ett naturligt inslag i den mat som serveras inom den offentliga sektorn (!).

Vi noterar att blykontaminering av djur och natur eller rekommendationer om minskat köttätande har inte slagit igenom i de ”vägval” man väljer när jakt till varje pris skall marknasföras.

Här ska också framhållas att inte ett enda av myndighetens ”vägval” i fråga om viltförvaltningen handlar om bevarande eller biologisk mångfald!

Hur blev det så här? Strategin ser ut som ett direkt beställ­ningsjobb från intresse­organisationer med fokus på andra värden än naturvård och frilufts­liv, bl.a. jägar­organi­sa­tioner. Det är bekläm­mande att se hur den svenska naturvårdsmyndigheten gör avkall på sitt centrala uppdrag – natur­vård – för att tillfredsställa särintressen. En myndig­het ska ju vara saklig och opartisk!

Doku­men­tet är onekligen ägnat att väcka frågor om myndig­hetens oberoende gentemot bl.a. jägarorgani­sationerna, som bedriver kraftfull lobbyverksamhet just i syfte att främja jakt.

Naturvårdsverkets förslag hyllas i jaktpress:

”De som klagar på att Naturvårdsverket vill återinföra jakten på ekorre har missat den viktigaste poängen med förslaget – att djur som är en resurs ska kunna jagas om det saknas skäl att skydda arten. Därmed är jakten på ekorre ett viktigt budskap och en vändpunkt för viltförvaltningen,” skriver JRF-konsulenten Jens Gustafsson.

”Det som stuckit ut i jaktpolitiken på senare tid är förslaget från Naturvårdsverket om nya jakttider. Jakttidsförslaget har inslag som vi på Jägarnas Riksförbund, tillsammans med många andra, arbetat för intensivt under lång tid. Vi är därför mycket nöjda att se hur flera av våra idéer anammats och nu lyfts som förslag från Naturvårdsverket.” (Vår kursivering av utdrag från Jakt och jägare 2020-01-25)

Vi menar detta strategidokument saknar stöd i gällande lagstiftning och i Naturvårdsverkets uppdrag från riksdag och regering. Om det alls behövs ett strategidokument av det här slaget behöver det omarbetas i grunden för att bättre avspegla Naturvårdsverkets verkliga uppdrag – att vara en statlig myndighet för miljöfrågor och en drivande och samordnande kraft i miljöarbetet. Och innan dess bör inte förslagen i Naturvårdsverkets beredningar beaktas i nuvarande utformning och omfattning.

Bästa Isabella, vi hoppas på återkoppling trots rådande krisläge – då natur med vilda levande djur – mycket mer än dödande och jakt, kommer att behövas mer än någonsin för att hela oss människor i framtiden. Vi kan inte svika djuren nu.

Föreningen Jaktkritikerna

Richard Dehnisch, ordförande

info@jaktkritikerna.se

Telefon: 0739-03 45 25

Margareta Sturemyr, Vice ordförande

info@jaktkritikerna.se

Eva Stjernswärd, Styrelseledamot

eva@stjernsward.com