Efter flygskam – dags för jaktskam

Efter att ha läst Ingemar Rosbergs inlägg ”Jägare – visa hänsyn – sluta skjut ringduvor 1 augusti!” kan jag till fullo instämma med honom.
Efter att ha granskat ”Skyttjärn och duvjakts” sida om hur denna jakt går till, då blir man mer än beklämd! Dessa jägare inleder denna duvjakt med att beskriva sina förväntningar inför sitt planerade massdödande denna vackra första augusti morgon.

Jag ställer mig frågan – hur kan vuxna män ägna sig åt denna typ av jakt? Hur kan man glädjas åt att gå ut i vår vackra svenska natur och endast ha ett mål i sikte, nämligen att döda och plåga andra varelser! Skadeskjutningsprocenten är hög och återfyndsprocenten låg, trots att man har apporterande fågelhundar.

Jaktvårdsområdet i östra Värmland, bedriver sedan lång tid denna årliga duvjakt rent traditionsenligt. Det första skälet till att denna nöjesjakt omedelbart skall upphöra är att djurplågeriet är uppenbart, samt att, som Ingemar Rosberg påpekar – skall jakt på duva under häckningsperioden enligt EU-kommissionens Fågeldirektiv inte vara tillåtet.

Naturvårdsverket har själva medgivit att deras jakttider inte alltid stämmer överens med tillåtna jakttider enligt EU kommissionens vägledning, alltså bör försiktighetsprincipen, samt 27§ i Jaktlagen – Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Allemansrätten sätts ur spel under denna typ av jakt, människor som är ute för att exempelvis plocka bär utsätts för fara!

De flesta människor tycker riktigt illa om jakt och för att få stopp på framförallt nöjesjakten på i princip alla arter, då behövs det en opinion mot jakt – fler måste höja rösten mot alla former av nöjesdödande i vårt land! Jakt måste skambeläggas! Flygskam är ett begrepp som har fått gehör hos den stora allmänheten och på sikt kommer även jaktskam att implementeras i allmänhetens medvetande.

Även jag skulle vilja ha svar på hur detta jaktlag tänker förhålla sig till EU:s fågeldirektiv, men framförallt till sitt samvete.

Margareta Sturemyr