Vargar i siffror

Om en månad (senast 1 oktober) kommer länsstyrelserna att presentera hur många vargar som ska skjutas i licensjakt från den 2 januari 2024. Utgångspunkten är de 450 vargar som ingått i den vargräkning som gjorts under 1 oktober 2022 till 31 mars 2023. Det tas inte hänsyn till kända döda vargar utan dessa ingår i siffran. Antalet måste därför räknas om. Forskare har räknat ut att ungefär 20% av vargarna dödas i illegal jakt, de drar vi bort först, 90 vargar. Kvar är 360 vargar. Sedan drar vi bort de som dödats i legal jakt (licens- och skyddsjakter) och som exempelvis blivit påkörda vilket är 72 vargar under samma period (1/10-31/3). Kvar har vi nu 288 vargar. Utöver det dör också vargar naturligt. Hur många dessa är vet man inte. De hittas sällan. En varg i Sverige har kort levnadstid, ungefär 3-4 år. Gissningsvis dör ca 25 vargar naturligt varje år, Vi är alltså nu nere på 263 vargar, långt under gynnsam bevarandestatus.
Årets vargar räknas alltid in året efter eftersom de inte fanns när räkningen gjordes. Vargvalpar har dessutom hög dödlighet. Nära hälften dör första året (25-70%).

Hur många vargar som kommer att skjutas 2024 är alltså ännu inte klart. Det brukar ligga på runt 10% men med en lantbruksminister som tycks ha tagit det till sin livsuppgift att döda så många vargar det går så vet man inte. Skulle det bli som i år med 75 vargar + 20 i skyddsjakt, alltså runt 100 ligger den vuxna stammen på 160-170 vargar och vi börjar närma oss utrotning igen. Vargen som är har mycket starka familjeband skadas av att revir skjuts bort. Det är risk för att ensamma nio månaders valpar som ännu inte kan skaffa mat själva blir ensamma kvar.

Att Sverige bryter mot lagar när det skjuts rödlistade och fridlysta arter påverkas inte nämnvärt vid besluten. Det finns ett tryck från jägare, bönder och renägare att det ska få finnas minimalt med varg. Trots stora rubriker i media tar vargar minimalt med får och lamm. Av en halv miljon får och lamm tar vargar runt 200.-400. Det är mindre än en procent. När det gäller nötboskap är siffran ännu lägre. Cirka 1-3 nötboskap av en och en halv miljon årligen. Att vargar tar tamboskap beror nästan uteslutande på att det är dåliga stängsel. Och det är ofta öppet mot vatten där vargar kan simma in.
Djurägarna får ersättning för sina djur av länsstyrelsen.

Om djurägarna sätter upp bra stängsel, helst RAS (rovdjursavvisande stängsel) minskar riskerna drastiskt. Utöver det kan man gå runt hagar och avsätta människolukt, Läs här om andra digitala åtgärder som kan göras. Ersättningen för sådana stängsel måste också höjas. Men, det måste finnas en vilja att samexistera. Det gör det tyvärr inte idag.

Förutom stressen och lidandet som jakten orsakar de vilda djuren orsakar det även ett stort lidande för många människor på landsbygden. I detta inlägg får våra medlemmar själva tillfälle att berätta hur livet är med pågående jakt inpå husknuten.

Berättelse nr 6

Jag springer fram till köksfönstret tidigt på morgonen. Är dom här? Ser ingen men vänta nu. Något orange dyker upp bakom körsbärsträdet. Jag väntar ivrigt vilken det kan vara. Det har varit tre ungar här men ska vara fem ungar i familjen. Den lilla, mörka, skygga är här minst. Hanen och systern kommer varje dag. Ibland flera gånger. Ihop eller ensamma. Brorsan är tuffast och ger sig gärna ut på äventyr. Syrran lite mer återhållsam. Det är en fröjd att sitta och titta på dem. De äter körsbär som blåst ner. Rävungarna jagar varandra och de käbblar, typiskt syskonbrok men det är inte på allvar. Nästa sekund är de kärvänliga.

Katten kunde ligga på altanen och iaktta dem och vice versa. Ungarna besökte också grannar och var sunt vaksamma. Rävungarna blev snabbt populära hos alla. Jättefina rävar utan rävskabb eller annat oroande. Det första jag gjorde på morgonen var att springa till köksfönstret för att se om de var här.
I många år har vi haft en rävlya nära huset där jag bor. Vi har sett rävarna komma och gå. En sommar smaskade rävhonan i sig alla smultron i trädgården. Det var hon värd. Ibland var de plötsligt borta och vi misstänkte att de var skjutna. De kan givetvis bara ha flyttat.

En dag i mitten på juli såg en granne två män närma sig lyan. Hon gick ut och frågade varför dom var där. Hon fick inget direkt svar men sa till dem på skarpen att inte röra rävarna. Vi ville ha dem kvar. Hon förklarade att rävarna utöver att vi tyckte om dem även var till stor nytta. De tog gnagare och skyddade mot fästingburna sjukdomar. De gick därifrån.

Jag ringde markägaren och frågade om han visste varför det sprang jägare här. Jag sa också att vi ville ha våra rävar kvar. Att rävarna var till stor glädje och nytta. Han sa sig inte veta någonting om det och skulle kolla upp det.

En kväll hör jag skott. Jag kastade mig i bilen för det skulle gå fortast och sedan ut och letade. Jag sprang in i dungen men såg inget. Jag körde runt och letade överallt men hittade varken jägare eller rävar. Jag var väl medveten om att det hade gått någon dag sedan rävar blev ”lovliga” att skjuta och jag hade varit på min vakt. Oron lade sig när jag ingenting hittade.

Samma kväll vid 23-tiden får jag ett SMS från en annan granne. Han ursäktade den sena timmen, Han skrev att vi inte skulle få några mer träffar med våra söta rävar. Han hade varit ute med hunden och träffat på två jägare som berättat att de skjutit rävarna. När grannen frågade varför svarade de att – nu får man skjuta dem.
Vilken sorg för oss och så onödigt. Att man får jaga innebär inte att man måste. Var det så svårt att respektera vår önskan att få behålla rävarna? Nu är rävarna döda och ingenting kan ändra det. Det finns ingen ”viltvård” bara ond bråd död.

Nu är rävarna döda och ingenting kan ändra det. Det finns ingen ”viltvård” bara ond bråd död.

Berättelse nr 5

I Hyltetrakten utplånades en hel rävfamilj. Rävarna var till stor glädje för ortens innevånare. En person i närheten berättar att de var förkrossade och ställde sig frågande när de förstod att alla rävar var borta. Rävarna hade ju inte gjort någon skada och det fanns ingen anledning att utrota dem. Tvärtom så uppskattade man rävarnas närvaro.

I Hyltetrakten fanns det i en gårds närhet, ett gryt med rävar som var mycket älskade och uppskattade av ortsborna. Människorna som bor i närheten upplevde dessa vackra och välmående rävar som ett trevligt och välkommet inslag i omgivningarna. På helgerna gick man med barnbarnen för att titta på och beundra de vackra rävarna. Barnen lärde sig att uppskatta och älska naturens vilda djur.

Rävarna höll undan sorkar och möss och sågs ofta vid åkerkanterna. De blev till och med vänner med katterna på gården intill. Sen länge hade det inte funnits rävar på orten och människor var glada åt att rävar nu återigen etablerat sig på platsen.

Men i början av december kom det nya jägare, efter att grannmarken sålts och då utplånades alla rävar i grytet. Det enda som var kvar var blod här och där och borrade hål ner till grytet. Metoderna som användes uppfattades som både grymma och fega. Grythundar hade släppts ner i grytet och man frågade sig också om andra verktyg och tillhyggen använts, förutom skjutvapen.

Det händer att jägare röker ut rävar ur gryt. När grytet fylls med rök har räven inget annat val än att ta sig ut ur grytet, ut till jägarna som väntar utanför med vapen och deras hundar. Det händer också att jägare låter hundarna kämpa med räven först innan den dödas. Det finns dokumenterat i jaktfilmer på Youtube.

Hade dessa rävar rökts ut? Var det därför det borrats hål här och där?

En person i närheten berättar att de var förkrossade och ställde sig frågande när de förstod att alla rävar var borta. Rävarna hade ju inte gjort någon skada och det fanns ingen anledning att utrota dem. Tvärtom så uppskattade man rävarnas närvaro.

Ge oss ditt stöd genom att bli medlem! För att bli medlem KLICKA HÄR!

Frånvaron av rävar skapar obalans i naturen med en invasion av sorkar, möss och annat. Rävar rör sig inom ett mycket begränsat område och så länge det finns mat i närheten är de nöjda.

En hemlös räv hade klarat sig och sökte sig till bebyggelse i närheten. Glädjen varade inte länge då snart även den räven dödades. För de som bor alldeles i närheten är det obegripligt och skrämmande att man utrotar rävar enbart för sitt nöje skull.

Berättelse nr 4

Även denna berättelse handlar om rävar som dödats. Yvonne berättar här om hur det är att leva på landet och ständigt uppleva sorgen efter djur som dödas av jägare. Vilken mardröm! Rävar förföljs och jagas hårt. Det måste bli ett slut på denna nöjesjakt!

“Att bo på landsbygden och att få ha vilda djur i sin närhet borde vara ett paradis. Tyvärr är det inte alltid så trevligt. För några år sedan hade jag turen att få följa en rävfamilj på nära håll. Det var en fin familj, två vuxna och fem valpar. Alla var otroligt vackra , var och en på sitt sätt. Jag hann följa dom varje dag i fyra månader, innan en nöjesjägare dödade alla sju på bara några dagar. En åttonde räv blev kvar, en med svår rävskabb, den lämnades åt sitt öde, den sköts inte. Vad jag tycker om detta beteende går inte i ord att beskriva. Denna händelse är bara en av många som jag aldrig kommer att glömma. Blir ledsen när jag tittar på alla bilder som jag tog under dom fyra månaderna som ungarna fick leva.” Yvonne Stridsberg

Berättelse nr 3

Lasse mötte en räv i skogen. Mötet var fyllt av respekt och tillit. Räven bodde med sin familj nära Lasse. Men en dag fanns inte räven och dess familj kvar längre. Någon hade bestämt sig för att skjuta bort rävfamiljen.

Jag satt på en stubbe i utkanten av vår tomt, när en vacker räv kom släntrande. Den la sig ner några meter ifrån mig, gäspade stort och somnade.

Ljudet från min kameraslutare väckte den nog; den blinkade några gånger och somnade om. Räven verkade helt frisk, pälsen var grann och svansen yvig. Efter en stund sträckte den på sig, tittade på mig en sista gång och strosade iväg. Jag satt kvar länge på min stubbe och kände mig glad; tänkte att vårt möte kändes som en inbjudan att samsas i samma skog, fast det var jag som inkräktat på rävens revir. Rävfamiljen hade sitt gryt vid den lilla avtagsvägen upp mot vårt hus. Jag såg ibland valparna leka i gläntan där grytet låg.

En dag var rävfamiljen borta. Skogen blev tom. Någon sa att alla var skjutna. Skjutna därför att de var lite för nyfikna, sa man mig. Dom störde. Dom kunde blivit för många. Räven är ett skadedjur. Vem avgör sånt? Min räv var bland det vackraste jag mött i skogen. Nånsin. Och nu skjuten med hela sin familj bara för att dom var ”lite nyfikna”.

Jag tänker ibland på den där räven och på att vår allemansrätt ger oss alla avundsvärda möjligheter till möten i vår vackra natur. En rättighet att värna om. Då kan man fråga sig varför lagar och regler tillåter en liten minoritet av jägare att bestämma över liv och död i denna vår gemensamma natur. Varför tillåts jakt på nästan allt levande nästan hela året och ofta i de mest grymma former människan lyckats komma på: Fällor, snaror, hagelskurar, lösa hundar, grythundar, jakt på uppfödda djur, nöjes- och hobbyjakt, troféjakt. Allt detta i en tid när vi redan har utrotat merparten av allt vilt och massor av arter. Skäms, ni som sätter regelverket!

Berättelse nr 2

Christina Erfass berättar här om hur det skjuts oupphörligt i skogarna, att det känns otryggt att vistas i skogen och att man numera ser vilda djur alltmer sällan.

“Berättelse från vår gård utanför Floby, Trävattna. Vi flyttade hit för ungefär 20 år sedan. Vi bor i princip mitt i skogen. För närvarande har vi 13 hästar, höns, katter och hundar. Jag upplevde att det var ett ganska rikt djurliv här på den tiden. Rådjur kom in på området och åt av hästarnas hö, man hörde rävars karaktäristiska gnällskrik på nätterna, råbockar som skällde och grävlingar som kom fram på nätterna.

Det gällde att passa hönsen och stänga in dom på nätterna. Det hände väl ändå att räven lyckades norpa åt sig en höna emellanåt. Älgar kom fram och åt av nerfallna äpplen och ute i skogen var det inte ovanligt att man stötte på älg när man var ute på ridtur. Minns t o m en ung älg som kom fram till ridbanan och tittade på oss när vi tränade hästarna och sen gick han bort till äppelträden och åt lite innan han försvann. Hände också att man såg vildsvin men dom var rätt skygga.

Tyvärr bor jag i en jägarbygd och har en del problem med lösspringande jakthundar. Åtskilliga gånger har jag fångat in hundar som driver runt på min mark och stör våra djur. Det kan gå upp emot ett par timmar innan jägaren kommer och hämtar sin hund. Händer nästan aldrig att de ber om ursäkt ens. Var ute med en grupp ridgäster i skogen när vi blev attackerade av en jakthund som vrålskällde på hästarna och nafsade dom i hasorna. Vi försökte köra bort den men den gav sig inte. Jägaren syntes inte till. Vid ett annat tillfälle kom vi ridande på en smal skogsväg när två jägarbilar dök upp bakom oss och jag viftade då och visade att vi tänkte rida in på en angränsande skogsväg 50 m framför oss så de kunde passera. Trodde i min enfald att de skulle invänta oss men istället kör den ena och knuffar undan hästarna med hjälp av bilen och tränger sig igenom hästflocken och drar sen iväg. Totalt omedveten om vilken katastrof han kunde ställt till med. Tjejerna som red med var helt chockade. Det var enbart p g a mina lugna och snälla hästar som det inte skedde en allvarlig olycka. Den andra bilen väntade dock men utan att bry sig om hur det gick med oss.

Det skjuts oupphörligen i skogarna. Värst under helger. Känns väldigt otryggt att vistas i skogen över huvud taget. På senare år upplever jag att man ser vilda djur allt mer sällan. Har inte sett en räv på åratal eller ens hört någon. Inte en enda älg kom och åt äpplen förra hösten trots att det fanns gott om fallfrukt. Grävling tror jag inte finns alls.

Harar skjuts oavbrutet. Rådjur kan man se ett och annat och spår av vildsvin längre in i skogen. Jag nämnde för grannbonden att jag sett spår av vildsvin och hans kommentar då var “jaha jag får väl ge mig upp med bössan då” Jag förstår inte tänket över huvud taget. Vill vi att skogarna ska tystna för gott, att allt ska vara tillrättalagt för oss så att bara dom djur finns som vi har nytta av. Skogens djur är inget förnyelsebart skafferi för oss att bara ta för oss av. De är levande individer som har rätt att leva och bo där. Blir bara så ledsen när jag ser allt detta.

Kan också nämna att jag vid flera tillfällen plockat upp helt sönderstressade jakthundar som bara stått mitt på trafikerade vägar och en hårsmån från att bli påkörda. Vad jag sagt till dessa jägare lämpar sig kanske inte i tryck.”

Christina Erfass

Berättelse nr 1

En nybliven medlem i Jaktkritikerna berättar här historien om hur skogen vid hennes hus plötsligt rensades på djur. Läs och begrunda…

Jaktkort för 100-400 kr/dag – startskottet för döden i våra skogar!

Vår berättelse hade sin början för tio år sedan. Hus vid skogen, i utkanten av en liten by. Tallar och granar och svalbon under taknocken. En sjö, gamla äppelträd och vinbärsbuskar. Något att vårda och förvalta – ett äventyr med en oväntad överraskning.

Vi var inte ensamma. Snart upptäckte vi att vår udde var bostad åt flertalet vilda djur. Om kvällarna kunde man se rävarna springa runt på sina sökrundor.

Rådjuren rörde sig fritt på tomten och om sommaren var det febril aktivitet när kiden skuttade och jagade varandra på gräsmattan.

Hare, grävling, ekorre, bäver. Ja, vi såg till och med en mård. Någon vecka innan vi flyttade in hade grannarna sett en varg sittandes på vår hustrappa.

2016

En ny upplevelse, med naturen runt knuten. Inte bara ett gammalt hus utan även fyrbenta grannar – allt inramat i den harmoni som enbart naturen kan ge.

Det var inget svårt beslut att vi skulle vårda vår relation med de vilda djuren och när vintern kom, kändes det mer än självklart att de skulle få hjälp mot den stränga vintern och djupa snön. Dödligheten hos rådjur en hård vinter kan bli upp till 40 procent av stammen. När landskapet fick sin vackra vinterskrud, arrangerades matplats till rävarna och separat matplats till rådjuren.

I början var det trettiotalet rådjur som stod och väntade på maten klockan

fyra varje eftermiddag. De gånger vi inte hann ut för att fylla på, stod de och tittade mot huset till dess vi kom ut. En kär granne tog hand om matningen av både rådjur, harar, rävar och fåglar när vi var i stan och arbetade. Där fanns alltid en till två harar som åt tillsammans med rådjuren i lugn och ro. Räven hade mat en bit bort. Total harmoni infann sig i vår lilla del av världen.

2017

 Plötsligen förändrades allt. Av trettio rådjur var det endast fem kvar förra vintern till inga rådjur under hela sommaren och idag i skrivandets stund, när snön åter fallit, lägger jag krampaktigt ut mat som ligger kvar morgonen efter. Jag hoppas fortfarande!

2017

Vad hade hänt? Ortsborna skyllde allt på vargen. Vi har en fin vargfamilj på fem  

individer, som har ett stort revir, men min magkänsla sa något annat. Plötsligt dök det upp en helt annan förklaring på vad som hade hänt. Det går jägare i skogen, de köper dagskort av markägaren och har tillåtelse att ägna sig åt sin variant av ”naturupplevelse”. Man hade sett flertalet rävar och andra djur liggandes vid bilarna efter en dags ”viltvård”. Chockerande!

Markägare arrenderar ut jakträtt till de som vill betala. Enskilda mindre markägare har oftast ett större incitament att bevaka jakten, de vill ju ha beståndet kvar till kommande år. Men hur resonerar de stora ägarna av skogsmark i Sverige? Här finns inte längre ett långsiktigt perspektiv eller ansvar.

Det finns idag inga tillförlitliga beräkningar på hur många rävar, grävlingar, skogsharar, fältharar och rådjur som finns i våra skogar. När det gäller rådjur tillika älg, är återväxten i snitt endast två kid respektive två kalvar varje år. Det tar lång tid för de populationerna att återhämta sig.

Rådjuret är vårt minsta och mest vanliga hjortdjur. De antas ha invandrat till Sverige i omgångar mellan nedisningarna under förhistorisk tid. Fram till 1789 var jakträttigheterna på rådjur, älg och kronhjort förbehållna kungamakt och adel. Gustav III upphävde detta 1789 och öppnade jakten för alla som hade egen skattemark. Detta medförde en lavinartad ökning av jakten som blev fatal för hjortdjursstammen och medförde att hjortdjuren var nästan helt utrotade i mitten av 1800-talet. Av just rådjur fanns till sist endast en stam om några hundra djur kvar på ett gods i Skåne.

Det är ingen hemlighet att även bävern var utrotad i Sverige på grund av bävergället som användes mot feber, tandvärk och magproblem samt i snus och  parfym (för att skapa en vulgär sexuell doft) med mera. Ja, människans uppfinningsrikedom är oändlig och den sker tyvärr ofta på bekostnad av liv.

Har vi inte lärt oss något av historien? Kan det vara möjligt att vi 2019 kan tillåta nöjesdödande på detta sätt?

Med ingen vetskap om hur stort ett bestånd är och ingen kontroll av hur mycket som dödas, kan vi i ärlighetens namn anse att vi har någon viltvård att tala om i Sverige?

Det som är mest oroande är hur övervakningen av jakten sker. Idag har vi älgkvoter men vad har vi för kontroll av exempelvis vår rådjursstam och hur den jagas? Försäljning av dagskort där jägare får jaga småvilt och där markägaren befinner sig på helt annan ort. Det innebär att efter dagens slakt, ringer man in och informerar – i bästa fall talar man sanning, vem vet?  Varför är det inte någon som bryr sig om rådjur, rävar och många andra däggdjur och fåglar. Nu läste jag förra veckan att en av de statsägda ekoparkerna har utökat sitt jaktrevir. Det är ju ingen hemlighet att jakten i området ställdes in förra året. Anledningen till detta var att viltet minskat i det nuvarande reviret och därmed kan man med utökningen åter marknadsföra jakten i ekoparken.

Hos oss har man gett jakträttigheterna till det gamla anrika jaktlaget och samtidigt nästintill även skrivit avtal med ett företag som bedriver jakt i vinstsyfte. Här handlar det om att sälja ut vårt viltbestånd med vinst. Det är inte jakt vi pratar om, utan slakt. Kontrollen av hur många djur som dödas är minimal och begränsad till i bästa fall ett telefonsamtal.

Man har sålt jakten på rådjuren, rävarna med flera i form av ett dagskort och det finns endast en begränsning gällande fyra olika fågelarter där man endast får skjuta två om dagen. Annars är det fritt fram att skjuta så många rävar med mera som man behagar.

Det har visat sig att det inte är endast vi djurälskare som har förstått problematiken utan även gamla sortens jägare börjar höja sina röster mot den hänsynslösa nöjesjakten lika med slakt.

Kan politikerna sluta att slå blå dunster i ögonen på oss och prata om allemansrätten! Inbegriper den även dödandet av allt som rör sig i skogen? Är detta naturvård? Hur kan vi vara stolta över att personer med skjutvapen och 400 kronor i gevärsmynningen får tillbringa en dag i skogen och odla de mest primitiva instinkterna hos människan?

Idag har vi en större andel av befolkningen med bättre ekonomi och med möjlighet att betala 400 kronor per dag och därmed blir jakten såsom till exempel golfsporten, ett allmänt fritidsintresse. Tillgänglig för alla som har lyckats ta sig igenom en tredagarskurs. Hur kan det ens vara möjligt att endast efter tre dagar få vapenlicens? Bör inte regelverket ses över? Det måste till ett större ansvarstagande hos markägare. Man kan inte bara utöka jaktmarkerna för att tillgodose behovet av en “större naturupplevelse”. Det kommer att ta tid att stoppa jakten – om det ens är möjligt. Det måste dock till nya bestämmelser och lagar NU, innan det är försent.

”Mina” rådjursvänner hade inte en chans. De har gått över regnbågen. Rådjur, rävar och flera andra djur är helt utan skydd i dagens Sverige.

Jag vill tro att sagor har ett lyckligt slut, men mitt hjärta gråter. I skrivandets stund (november), vet jag att det inte kommer att bli en bra jul i år. Hur ska jag kunna förklara för barnen i familjen att det inte är någon idé att titta ut genom fönstret för det finns ingen ”Bambi” kvar? Hur kan vi förklara för våra barn att vi tillåter denna typ av slakt? Är detta bättre än den slakt som pågår av lejon, elefanter och flodhästar i Afrika? Nej, jag tycker inte det. Jägarna har tusen argument som rättfärdigar deras vidriga dödande och de har även lyckats ypperligt med att kunna fortsätta påverka politiker för att gagna sina egna    syften.

Jag är oerhört tacksam att ha funnit förståelse och likasinnade hos Jaktkritikerna. Måste säga att på den korta tid jag varit medlem har jag upplevt ett fantastiskt stöd samt hjälp för att kunna hoppas på förändring. Jag hoppas, med dessa entusiastiska och outtröttliga nyfunna vänner att vi tillsammans kan få övriga Sverige att öppna ögonen för den fasansfulla problematik vi står inför. Vi vill ha våra djur kvar och jag vill tacka alla er medlemmar och Jaktkritikernas styrelse, som gör ett fantastiskt jobb. Låt oss tillsammans demolera de narcissistiska argument som ödelägger våra skogar.

Mina förhoppningar inför 2020 är att jag vill uppmana er alla att prata med och inkludera era familjer och vänner för att uppmärksamma och ge våra djur i skogen en röst och chans att överleva. Snälla, sprid information och framförallt värva fler medlemmar. Jag är säker på att merparten av befolkningen i vårt vackra land inte vet vad som pågår.

Djurägare har skyldighet att skydda sina djur. Något som ofta uteblir i debatten. Argumenten har ofta varit att ”vi ska hålla våra djur inne, inte rovdjur ute ur hagarna”. Att det blir reaktioner och trauma för djurägare när får och andra djur angrips är förståeligt och hemskt för de drabbade, vilket vi givetvis beklagar. Men att skydda husdjuren genom ett ökat dödande av rovdjuren utgör ett hot mot dessa arter och är inte rätt väg att gå. Vi tror i stället att problematiken behöver lyftas, bemötas med andra verktyg. Ett bredare synsätt är en nödvändighet – än det som skett hittills, vilket är en katastrof för svensk rovdjurspolitik.

Modern teknologi såsom larm, övervakning (ljud/kameror) och olika typer av högteknologiska sensorer, borde kunna nyttjas på ett helt annat sätt vid konflikter tamdjur-rovdjur på ett innovativt sätt vilket helt saknas idag. Saknas kompetens inom landet måste internationella företag tillkallas, för information om hur tamboskap kan hållas – utan att riskera påhälsning av rovdjur.
Det finns dock gott om lösningar om man lägger tid på att hitta information på nätet.

Några exempel på både enkla och mer avancerade tekniska lösningar/produkter tillgängliga redan nu:

1. Infraröda rörelsedetektorer som sätts upp runt boskapshagar och som kan upptäcka närvaron av vilda djur. Man kan knyta dem till ett system som slår på lampor, skicka ett meddelande till lämplig person osv.

2. Installera andra sensorer som kan detektera när vilda djur kommer nära hägnet och skicka varningar till människor (Fungerar också med infraröd, fast i form av en så kallad ”perimeter trip alarm”).

3. Användning av IP-kameror/CCTV-kameror för att övervaka områden där tamdjur hålls. Vissa IP-kameror kan detektera vad som kommer i området (AI används för att särskilja djur, människor, bilar osv)
En kamera som kan detektera djur är Dahua AI Network PTZ-kamera (DH-SD6AL830VA-HNI). Den är utrustad med en AI-chip som kan detektera och klassificera objekt, inklusive djur. Kameran kan också skicka varningar till en mobilapp eller annan enhet när ett djur upptäcks. På detta sätt kan bönder få snabb information om närvaron av rovdjur och vidta lämpliga åtgärder för att skydda sina djur.

4. Apparater som kan projicera bilder eller skapa en rörelse för att skrämma bort vilda djur från tamdjursområden. Ett exempel på en sådan apparat är “Nite Guard Solar”, som är en solcellsdrevet enhet som projicerar en röd varningssignal vid skymning och gryning för att skrämma bort nattaktiva djur som kan hota boskapen.

5. Använda elektriskt stängsel runt tamdjursområden.

6. Använda ljudapparater som avger höga ljud för att skrämma bort vilda djur från tamdjursområden, eventuellt enbart när det finns rörelse.
En sådan produkt är till exempel “Bird Gard Pro”, som avger höga frekvenser för att skrämma bort fåglar och andra djur från grödor och trädgårdar. Det finns också andra liknande produkter på marknaden, som “Yard Sentinel” och “Pest Soldier.”

7. Placera ut mindre vanliga vildavstötningsmedel runt tamdjursområden för att avskräcka vilda djur från att närma sig. T.ex. stroboskop
Ett exempel är “Guardian Strobe Light”. Det är en liten och bärbar enhet som avger starka blixtar av ljus med varierande frekvenser för att skrämma bort vilda djur. Det kan användas både dag och natt och är lätt att installera och använda.

8. Drönare utrustade med kameror och sensorer som kan övervaka avlägsna områden där boskap betar och varna bönderna för närvaron av rovdjur.
Det finns flera företag som tillverkar drönare med avancerade sensorer och kameror för övervakning av områden. Exempel på sådana företag är DJI, Parrot, Autel Robotics, och Skydio. Dessa företag har olika modeller med olika funktioner och prestanda, så det skulle bero på vilken modell som skulle vara mest lämplig för att övervaka boskapsbetesmarker och varna bönderna vid närvaro av rovdjur.

9. Använda GPS-sändare på tamdjur för att spåra deras rörelser och undvika farliga områden.
Till exempel, så finns det GPS-halsband speciellt utformade för att sättas på boskap för att spåra deras position. Här är några exempel på produkter som du kan köpa online:

Tractive GPS Halsband – https://tractive.com/sv/

HerdDogg – https://www.herddogg.com/products/

(Det finns flera andra tillverkare av GPS-halsband för boskap)

Skulle flera djur börja springa samtidigt, så är det kanske någonting fel och så kan man knyta det till ett larmsystem som varnar. Man kan använda automatiseringar för att ta rätt åtgärdar.

10. Speciella halsband som kan sättas på boskap för att avskräcka rovdjur från att attackera dem.
Ett exempel: “Foxlights Predator Deterrent”. Detta halsband avger slumpmässiga ljusblinkningar som simulerar mänsklig aktivitet och gör det svårt för rovdjur att närma sig boskapen.

11. Använda ljussystem runt tamdjursområden som kan lysa upp områdena och skrämma bort vilda djur (utan rörelsedetektor. Vissa rovdjur vill inte vara i ett område som är belyst.

12. Använda teknik som kan skapar obehagliga dofter för att avskräcka vilda djur.

Källa: Pärt, T., Arlt, D., & Wretenberg, J. (2014). Predator-repellent odour cues reduce livestock predation by brown bears. Ursus, 25(1), 58-66. DOI: 10.2192/URSUS-D-14-00020.1.
https://bioone.org/journals/ursus/volume-25/issue-2/URSUS-D-14-00020.1/Genetic-evidence-confirms-presence-of-Andean-bears-in-Argentina/10.2192/URSUS-D-14-00020.1.full

Ett exempel på ett sådant företag är Predator Guard, som säljer doftämnen som avger en lukt av rovdjursurin för att skrämma bort vilda djur från boplatser och boskapsområden.

13. Använda flera lager av hägn runt tamdjursområden för att göra det svårare för vilda djur att bryta igenom.

14. Använda förbättrade hägnmaterial som är svårare för vilda djur att klättra över eller gräva under.
Ett exempel är “Coyote Roller”, som är en cylinder som monteras på toppen av ett befintligt staket eller ett nät och roterar när ett djur försöker klättra på eller över det. Detta gör det svårt för djuret att få fotfäste och klättra över hindret. Ett annat exempel är “Dig Defence”, som är en panel av hållbart material som monteras under marknivå längs hägnets nedre kant för att förhindra att djur gräver under hindret.

15. Termiska kameror som kan upptäcka närvaron av stora rovdjur nära boskapsinhägnader, vilket gör det möjligt för bönder att vidta åtgärder för att skydda sina djur.
Exempel på företag som erbjuder denna typ av produkter är FLIR Systems, Seek Thermal, och Axis Communications.

16. Använda automatiska dörrar för att hålla vilda djur ute från tamdjursområden
Ett exempel på en sådan produkt är “Auto Door” från företaget Farmweld. Det är en självstängande dörr som kan öppnas och stängas automatiskt med hjälp av en motor. Dörren kan ställas in på att endast öppnas när ett djur närmar sig och stängs igen när djuret har gått igenom. Detta kan hjälpa till att hålla vilda djur borta från tamdjursområden och minska risken för angrepp.

Genom samarbete mellan myndigheter, högskolor och universitet kan man utveckla nya tekniska metoder och apparater som kan bidra till att minska antalet kollisioner/problem mellan tamdjur och vilda djur. En potentiell lösning kan vara att utveckla en svensk mobilapplikation för lantbrukare, som möjliggör en snabb och effektiv larmprocess när ett rovdjur upptäcks. Genom att varna alla lantbrukare i området via applikationen kan preventiva åtgärder vidtas, exempelvis att flytta in boskapen till säkerhet tills faran är över. Beroende på djurarten kan du dynamiskt anpassa storleken på det område som informeras. En varg rör sig till exempel över större avstånd än en räv. En sådan samverkan kan också bidra till att skapa nya tankesätt hos studenter och allmänheten, och öka medvetenheten om vikten av att skydda både tamdjur och vilda djur. Genom att utveckla nya lösningar och kommunicera dem till allmänheten kan vi öka medvetenheten om problemet och skapa stöd för att ta itu med det.

En viktig del av denna process är att gå ut i nyheterna med nya lösningar som vi har hittat, för att sprida budskapet till en bredare publik och att hitta företag som vill producera och sälja produkterna vi har skapat. Genom att samarbeta med industrin kan vi öka tillgängligheten av dessa lösningar och se till att de når ut till dem som behöver dem mest.

En av många obehagliga företeelser inom jakt i Sverige är att jägare har möjlighet att testa och träna sina jakthundar på vilda djur som befinner sig i ett hägn. Storleken på hägnet kan variera, men djurets flyktvägar är ändå begränsade. Det är meningen att träningen ska efterlikna en verklig jaktsituation. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. De djurarter som finns i hägnen är björn, älg, hare och vildsvin. När det gäller hare och vildsvin släpps hunden lös i hägnet tillsammans med djuren som befinner sig instängda där. För träning på älg och björn hålls hunden utanför hägnet men älgen och björnen kan då hållas i ett tillfälligt mindre hägn, för att hunden ska kunna komma nära.

Hare: Risken finns alltid att haren blir skadad eller dödad om jakthunden hinner ifatt den och biter. Haren är ett bytesdjur och den ser hunden som ett rovdjur. Självklart skapar detta rädsla och stress hos haren. För att undkomma hunden flyr den genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. Hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende.

SLU skriver i ett yttrande: “Oavsett hägnets storlek och utformning är risken påtaglig att harens välfärd påverkas negativt av att bli jagad. Då harar har en snabb metabolism och behöver äta nästan kontinuerligt kan det även finnas en risk att upprepad träning med hund eller långvariga drev påverkar hararnas välfärd då deras möjlighet att kompensera för energiåtgången genom foderintag minskar. Om hunden får tag på haren i samband med träning eller prov i hägn, kan haren allvarligt skadas eller dödas.

Vildsvin: Även vildsvin riskerar att skadas om hundarna är alltför aggressiva. De utsätts även för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Vildsvinet har liksom haren begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten är därmed sannolikt stressande.

SLU skriver: Hur vildsvinen påverkas av att hållas instängda i hägn med begränsad möjlighet att undkomma hunden är inte studerat vetenskapligt, men i de fall hund förföljer vildsvinet innebär det troligen betydande rädsla och stress för vildsvinet.

Älg: Vi träning på älg hålls hunden utanför hägnet. Även om älgen kan göra utfall mot hunden och försvara sig går det inte att utesluta att den upplever stress. Särskilt med tanke på att hägnet kraftigt begränsar älgens flyktbeteende. Under själva träningen hålls älgen i ett mindre hägn för att ge hunden möjlighet att komma nära. Detta begränsar älgens möjligheter att avlägsna sig vilket borde leda till stress.

Björn: Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. SLU skriver: “Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen”.

SLU sammanfattar: “De djurvälfärdsrisker som skulle kunna uppstå för samtliga djurslag är rädsla och stress vid mötet med hund, otillfredsställande hållning och skötsel i hägnet, samt stor psykisk belastning på grund av upprepade träningstillfällen. För vildsvin och hare föreligger även risk för stress, fysiska skador och värmestress vid förföljelsen av hund. Tillsyn av vilda djur i stora hägn är svår vilket utgör ytterligare en djurvälfärdsrisk.”

Med vilken rätt stänger vi in vilda djur i hägn, begränsar deras flyktvägar och utsätter dem för den stress som jakthundar orsakar?

Jaktkritikerna vill att jaktträning på djur i hägn förbjuds. Vill du det också? Bli då medlem i Jaktkritikerna och ge oss ditt stöd.

Klicka på länken här för att bli medlem

Här kan du ladda ner och läsa SLU, Sveriges lantbruksuniversitets Yttrande – Djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar i och utanför vilthägn med vildsvin, älg, björn och hare. Syftet med detta yttrande var att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning.

Kråkor och kråkfåglar hör till världens mest intelligenta fåglar. Inte nog med det – de kan även vara lika intelligenta som primater och papegojor. Det har visat sig att kråkor kan planera en handling i flera steg, tillverka och använda verktyg, fiska med bete och till och med prata. Och de minns ansikten.

Den gubben glömde kråkorna aldrig

Att kråkor minns ansikten har biologen John M. Marzluff och hans medarbetare i Seattle i USA visat. Forskarna i hans arbetslag fick allihop bära en naturtrogen gubbmask, sådana som man kan köpa i skämtaffärer. De hade alla exakt likadana masker. Sen turades dom åt att bära sig allmänt jobbigt åt mot kråkorna som häckade i universitetsområdet. Alltid iklädda gubbmaskerna. I del två av experimentet tog forskarna helt fredliga promenader i parken. Med mask på blev de igenkända som ligister och blev förföljda av skränande kråkor. Fortfarande efter sju år satt minnena kvar, även hos de utsatta kråkornas barn och barnbarn. Den gubben glömde dom inte, i första taget.

Intressant var att med tiden minskade inte kråkornas aggression mot de maskbärande marodörerna, utan
ökade istället. Inom de första två veckorna efter störningen skällde i genomsnitt 26 % av kråkorna ut personen med den farliga masken. Efter ett år och tre månader skällde konsekvent 30,4 % av kråkorna på
maskgubben. Tre år efter störningen hade skällandet fördubblats till ca 66 % av kråkorna. Medvetandet om hotet hade också spridit sig över ett avsevärt större område än från början.

Marzuff säger att han hade trott att minnet av hotet skulle förlora sin styrka, men istället ökade det i styrka nu fem år senare. –De hade inte sett mig på ett år med masken på, men när jag gick ut från kontoret skällde de direkt ut mig” säger han. Man testade även med olika masker, men kråkorna var mycket exakta i att identifiera rätt mask.

Smarta kråkor känner empati

En svensk forskare som studerat kråkfåglar i tre års tid är Mathias Osvath. Han är forskare i kognitivzoologi. Tillsammans med sina kollegor har han observerat sju handuppfödda korpar i ett hägn i Lund. Osvath menar att korpen, släkting till kråkan, tillhör jordens mest intelligenta fåglar. Hans forskning visar att korpar och andra kråkfåglar precis som delfiner och människoapor är väldigt känslomässiga och
intelligenta.

Osvath säger – ”Den här typen av tänkande dom har, tycks delas med oss och människoaporna som är våra närmaste släktingar, delfiner som är väldigt långt ifrån oss, och papegojor som faktiskt är väldigt långt ifrån kråkfåglar. Än så länge verkar de här fyra grupperna vara likartade i sitt komplexa tänkande.

Denna sorts tänkande kan beskrivas som en ”emotionell smitta”, det vill säga att man smittas av den andres emotion. Enkelt beskrivet ”om du gäspar så gäspar jag också”. Det är grunden för empati, för hur vi förstår andra – vi ställer oss på samma emotionella nivå. Och det är någonting som man inte visat tidigare. Emotionell smitta är grundläggande hos människor, bland annat.

Enligt forskare i Lund handlar det inte om storleken på hjärnan utan snarare om neurontäthet. Kråkor har betydligt mindre hjärnor än människoapor men är lika intelligenta. En fågelhjärna är alltså inget man behöver skämmas för.

Fågelhjärnor eller inte – kråkfåglar lika intelligenta som människoapor

Mattias Osvath blir ofta kontaktad av tidningar som frågar om ”kråkattacker” vid den tiden på året då kråkorna har ungar. Han menar att kråkorna bara gör det dom ska och att det är absurt att skjuta dom. De försvarar bara sina ungar som är på väg att lämna boet, mot inbillade och verkliga hot. Om boet är på en plats som ofta besöks av människor kan kråkorna uppfatta människorna som ett hot. Då borde istället kommunen kunna sätta upp en avspärrning eller skylt på platsen med texten ”Gå igenom på egen risk” under denna korta period. Om en kråka kommer flygande mot dig är det bästa att helt enkelt titta upp mot den. Då blir den rädd och flyger undan.

Jakt på kråkor – ett kärt nöje för jägare

Tyvärr finns det människor som på bestämt sig för att till varje pris begränsa kråkpopulationerna. Kråkjakt kallas av jägare för viltvård. Som skäl till det anges ofta att de menar att kråkfåglar ger sig på harungar och andra fåglars ägg och ungar. Att jägare dessutom verkar tycka att kråkjakt är en rolig sysselsättning går inte att missa. Några citat från en jaktsida:

”Inget annat vilt erbjuder väl så många jaktmöjligheter som kråkfåglarna. Att jaga kråkfåglar är både viltvård och god sport. Det är en jakt som ger både rekreation och spänning.”

”Sedan droppade kråkorna in, en och en eller i par, och vi delade broderligt på skottchanserna”

Ja, ordvalen visar tydligt att kråkjakt ses som ett kärt nöje. Man kan undra om dessa jägare saknar ”emotionell smitta”. De verkar inte smittas av den andres känsla som till exempel kråkornas känsla när dom blir fångade och utsatta för jakt.

Stor uppfinningsrikedom för att lura kråkorna

Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att lura de smarta kråkorna. Jakten bedrivs med åtel, lockpipa, gömsle, bulvan. En bulvan är en figur som liknar någon fi ende till kråkan, till exempel en uv, räv eller hök. Den används för att locka fram kråkorna att komma nära, så att man kan skjuta dem. En jägare skriver: ”Det är viktigt att man släpper kråkorna nära och skjuter bra. Överlevare lär sig, vilket försvårar kommande jakter.” En uvbulvan av plast kan pimpas med fjädrar för att ge ett mer autentiskt utseende.

Man kan även lägga dit en död kråka vid den falska uven för att riktigt reta kråkorna. Bulvaner kan sättas ut i mörker kvällen före jaktmorgonen 10 – 30 m från gömslet. Sen måste jägaren sätta sig i gömslet medan det fortfarande är mörkt. Om kråkorna ser jägaren blir de misstänksamma. Kråkorna kan även lockas fram med hjälp av en lockbild av kråkor.

Jakt på sträckkråkor:

Kråkornas vårflyttning börjar i slutet av februari och pågår till slutet av april/början av maj. Då placeras en uvbulvan högt i ett träd och kråkorna skjuts flygande. Självklart innebär jakt på flygande fågel stora risker
för skadeskjutning.

Jakt på hemmakråkor:

Alla kråkor flyttar inte. En del övervintrar, ofta nära soptippar, pälsdjursfarmer och bondgårdar där det kan finnas gott om mat. Där kan jakten på kråkorna ske under vintern, redan under januari/februari. Skytten sitter i ett gömsle och har placerat en uvbulvan i ett träd.

Starka familjeband hos kråkor

Kråkor har starka familjeband. De kan reagera starkare på en död familjemedlem än en uppstoppad kråka. Något som utnyttjas av jägare. En jaktsida på internet ger följande råd:

”Samla inte in skjutna kråkor. Låt skjutna kråkor ligga. Deras artfränder verkar tro att det är uven som ligger bakom deras död och deras aggressivitet och arga skrän lockar till sig ännu fler kråkor.”

Kråkjakt med fälla

För att på allvar sabotera kråkornas liv riktar vissa jägare in sig på att fånga revirkråkorna före häckningssäsongen. Detta görs på ett extra grymt sätt med en fälla. Där används ett levande lockbete, en kråka som sitter instängd i fällan. När en rivaliserande kråka attackerar den stackare som sitter instängd faller den ner genom en lucka. Fångade fåglar avlivas till exempel ett enhandsvapen.

Citat från en kråkjägare: ”Den som vill bedriva effektiv kråkfångst bör ha flera fällor i gång samtidigt och
lockfåglarna behöver med jämna mellanrum bytas ut mot nyfångade kråkor. Den som misslyckats med att fånga bort revirkråkorna på sin mark under våren får en ny chans när kråkungarna hoppat ur boet.” Stackars kråkungar! Vilken djävulsk plan är inte detta?!

Lång jakttid

Fågeljägare gläder sig åt en lång jakttid på kråka. Den får jagas 16 juli – 30 april i de fyra nordligaste länen, och1 juli- 15 april i övriga landet. Man undrar, hur kan någon människa ha det som intresse, och tycka att det är roligt och ett trevligt sätt att fördriva sin tid med att göra sig så mycket besvär med lockpipa, bulvaner och gömsle, för att ta livet av de stackars kråkorna?!

Varför detta ständiga dödande?

När kråkor skjuts bort kommer andra och intar deras platser. Man kan ju undra varför jägarna då fortsätter att skjuta kråkorna när det ständigt kommer nya? Som med vargar, rävar, minkar, eller vilket djur som helst. Det blir bara ett enda ständigt pågående, meningslöst dödande.

Det här är alltså så kallad skyddsjakt i Norrland nu när björnarna vaknar ur sin vintersömn. Av de 71 björnar som skjutits var ett flertal honor. Bland de som skjutits var det bland annat en femårig hona i Åre, en tioårig hona i Boden och en femtonårig hona i Jokkmokk. De flesta honor som får ungar är fem år eller äldre och de får inte ungar varje år. De kan få ungar tills de är ca 20 år. Vet man att de inte hade ungar någonstans när de sköts? En lite hona som sköts i Krokom vägde 13,5 kg.

Flera av hanarna vägde runt 180 kg och de sköts i Jokkmokk och Krokom. En hane väger normalt mellan 100-250 kg. De flesta hanar är runt tio år första gången de parar sig. Parningstiden är nu, från maj till juli. De befruktade äggen fäster inte förrän de går i ide. Den vanligaste dödsorsaken när det gäller vuxna björnar är legal jakt. Till legal jakt räknas licens- och skyddsjakt. Björnar dör också av illegal jakt och de blir påkörda av bilar och tåg. Den 8 maj blev två björnar påkörda i Trehörningsjö av tåget. Det var troligen två ettåriga syskon. Ytterligare en björn sköts i skyddsjakt den 16 maj i Krokom.

När det gäller legal jakt har Naturvårdsverket gjort bedömningen att om björnar som dödas efter beslut om skyddsjakt hålls på ungefär samma nivå försvåras inte så kallad gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har också bestämt att 14 länsstyrelser får besluta om licensjakt på björn i augusti. Det är Dalarna, Gävleborg, Stockholm, Jämtland, Norrbotten, Värmland, Västerbotten, Västernorrland, Västmanland, Västra Götaland, Uppsala och Örebro. Hur många björnar det blir vet vi ännu inte. Förra året var antalet som sköts 624 björnar. Tre sköts för mycket i Jämtland där det var godkänt att skjuta 220 björnar. I Värmland där de fick skjuta 3 sköts 1.

Alla måste inse och förstå vad löshundsjakt medför och vilket lidande det orsakar de vilda djuren. Sedan har vi alla skador som jägarna utsätter sina hundar för. Sparkskador, trafikskador, vildsvin som sprättar upp hunden, blir skjuten av en jägare, fastnar i ett gryt eller springer ut på svaga isar och drunknar.

AGRIA försäkrar ca 40 % av hundarna i Sverige. I deras statistik kan man se att under perioden 2018-2022 drunknade 109 hundar. Så drunkningstalet är säkert mycket större. 109 hundar har alltså sprungit ut på svaga isar, ramlat igenom isen och sakta frusit ihjäl. Under samma period dödades/skadades 1047 st. av vildsvin, 498 av andra vilda djur och då är inte varg, lo och björn med i siffrorna, 1129 har dödats eller skadats i trafiken. Alla dessa dog inte omedelbart utan för en del krävdes veterinärvård, många hittades aldrig och fick ligga och självdö någonstans i naturen. 23 st. bara försvann/hittades aldrig och 32 st. skottskadades/dödades av jägare.

Svenska Jägareförbundet vill tillsammans med kennelklubbarna i samtliga nordiska länder och jägarförbunden i Finland att löshundsjakten förklaras som världsarv. 

Jaktkritikerna vill att löshundsjakt förbjuds i Sverige. Vad vill du?

Skriv gärna till Riksantikvarieämbetet, mejladress: registrator@raa.se och vädja till dem att inte klassa löshundsjakt som ett världsarv.

Drunknade	109
Dödad/skadad av vildsvin	1047
Dödad/skadad av andra vilda djur ( ej björn, lo, varg)	498
Dödad eller skadad i trafiken	1129
Försvunna	23
Skottskadade/dödade av jägare	32

AGRIA – Skadestatistik vid jakt för hund

Nu har björnarna börjat vakna ur sina iden. Det har inneburit att 44 björnar har skjutits i skyddsjakt under en månad (sedan 4 april). Samtliga dödade i Norrland. Naturvårdsverket har också beslutat att 14 länsstyrelser Får fatta beslut om licensjakt på björn i augusti.; Dalarna, Gävleborg, Stockholm, Jämtland, Norrbotten, Värmland, Västerbotten, Västernorrland, Västmanland, Västra Götaland, Uppsala och Örebro. Hur många björnar det blir vet vi ännu inte. Förra året sköts 624 björnar av 622.

Det var Jämtlands län som sköt 3 för många samt 1 för mycket i Västerbotten. I Värmlands sköts 2 färre än vad som var tillåtet (3).I Naturvårdsverket gör bedömningen att förutsatt att andelen björnar som dödas efter beslut om skyddsjakt hålls på liknande nivå under den tid som beslut gäller (till 2026). Naturvårdsverket tror att populationsutvecklingen kommer att vara fortsatt stabil och att upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för björn inte försvåras. Högsta förvaltningsdomstolen har också beslutat om avgörande gällande bedömningen enligt jaktförordningen om licensjakt på björn är lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning, mot bakgrund av att sådan jakt enligt art- och habitatdirektivet endast får ske i begränsad mängd (Mål nr 963-22, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 2417-21).

Jaktkritikerna vill att löshundsjakt förbjuds i Sverige. Jakt med lös hund orsakar ett stort lidande för de vilda djuren, men även för många av jakthundarna.

Institutet för språk och fornminnen (ISOF) har 2020 beslutat att klassa löshundsjakt som ett immateriellt kulturarv, efter att Svenska Jägareförbundet och Svenska Kennelklubben ansökt. Nu vill Svenska Jägareförbundet tillsammans med kennelklubbarna i samtliga nordiska länder och jägarförbunden i Finland och Norge ta det ett steg längre. De vill att löshundsjakten förklaras som världsarv.  

Vid jakt med lös jakthund förses hunden med en GPS, så att jägarna kan sitta på sina skjutplatser och vänta in bytet. De har via sina mobiler full kontroll var hunden är. De har då även kontroll på var bytet är. Med sina förstärkta hörselskydd kan de även på långt håll, höra hundens skall. Detta fanns inte på våra förfäders tid! Dagens löshundsjakt är inget annat en ett långt och utdraget djurplågeri. Vi hoppas att frågan om att göra löshundsjakt till ett världsarv inte tas upp. Detta handlar om att jägareförbunden vill få status att fortsätta bedriva detta djurplågeri, för att tillfredsställa nöjesjakt och att dessutom kunna tjäna pengar på jaktformen.

En eller flera hundar släpps lösa för att leta upp villebrådet. Hunden vet oftast inte vilket villebråd som ska jagas, utan tar det som är närmast. Det kan alltså vara ett rådjur med en eller flera årsungar som hetsas runt i skogen. Vildsvin får jagas från 1 augusti och därför kan i princip alla djur som är fredade påverkas av den jakten. En hund eller flera kan då jaga ”fel” djur i flera timmar och jägarna har ingen aning om vad som jagas.

Om ett rådjur jagas för hårt och fort, vilket är vanligt med dagens snabba hundar, blir det sjukt. Det kan bli liggandes och plågas till döds av till exempel blod i hjärta och lungor. Hundarna, som är tränade och avlade för att skälla fortsätter att stressa rådjuret och kanske även bita det trots att det ligger. Kommer jägaren inte dit fort nog och tar hand om hunden, är det risk att rådjuret plågas ihjäl. Eftersom jägarna står på sina skjutplatser och inte deltar aktivt i jakten, kommer de aldrig hinna fram och koppla hunden. Många av dagens jägare kommer för kamratskap, avkoppling och för att komma ifrån sin stressade vardag. Ska dessa verkligen få ha kul på djurens bekostnad? De bedriver ju ren nöjesjakt på djurens bekostnad.

Alla måste inse och förstå vad löshundsjakt medför och vilket lidande det orsakar de vilda djuren. Dagens hundar, en del, är stora, snabba och aggressiva. En del är även tränade för att döda.

Sedan har vi alla skador som jägarna utsätter sina hundar för. Sparkskador, trafikskador, vildsvin som sprättar upp hunden, blir skjuten av en jägare, fastnar i ett gryt eller springer ut på svaga isar och drunknar.

AGRIA försäkrar ca 40 % av hundarna i Sverige. I deras statistik kan man se att under perioden 2018-2022 drunknade 109 hundar. Så drunkningstalet är säkert mycket större. 109 hundar har alltså sprungit ut på svaga isar, ramlat igenom isen och sakta frusit ihjäl. Under samma period dödades/skadades 1047 st. av vildsvin, 498 av andra vilda djur och då är inte varg, lo och björn med i siffrorna, 1129 har dödats eller skadats i trafiken. Alla dessa dog inte omedelbart utan för en del krävdes veterinärvård, många hittades aldrig och fick ligga och självdö någonstans i naturen. 23 st. bara försvann/hittades aldrig och 32 st. skottskadades/dödades av jägare.

Vi i Jaktkritikerna vill inte att detta djurplågeri blir klassat som ett världsarv.

Om du inte heller vill det kan du skriva till Riksantikvarieämbetet och argumentera och be dem att inte fatta ett sådant beslut.

Jägarna har så otroligt många andra hjälpmedel, att det inte behövs hundar som springer lösa i skogarna och stressar och skadar viltet. De kan söka upp viltet med kopplade hundar och som förr smyga sig på viltet. Jägareförbundets åsikt att jakten ej är genomförbar utan löshundsjakt, är bara nonsens.

Vad har då en jägare för hjälpmedel, förutom löshundsjakten: en kopplad hund som med sin förträffliga hörsel och luktsinne leder dem till bytet: drönare, viltkameror som registrerar djuren och skickar bilder eller videos direkt till jägarens mobil, informerar om var viltet är och man ser då även att rätt djur jagas, radiokommunikation, hörselskydd som förstärker ljudet och som döljer kommunikationen jägare emellan så djuret inte blir skrämt och flyr, kikarsikten, ljuddämpare, så flera djur kan skjutas på samma pass, IR kameror, termisk optik och sist men inte minst, bygger de höga skjuttorn som gör att de kan gömma sig för villebrådet. Ett klövvilt tittar inte uppåt för att upptäcka faror. Deras faror lever sina liv på marken. De kan även bilda drevkedjor och med höga ljud skrämma bytet mot skyttarna. Dagens bytesdjur har nästan ingen chans att klara sig och effekterna av detta blir att bytesdjur som till exempel älg är snart rödlistad.

Om löshundsjakten blir klassad som världsarv får jägareförbunden ännu mer möjlighet att utveckla, till sin egen fördel, denna nöjesjaktform, utan hänsyn till de vilda djuren, sina egna hundar och oss som är ute i skogen på höstarna och plockar svamp och bär.

Skriv gärna till Riksantikvarieämbetet, mejladress: registrator@raa.se och vädja till dem att inte klassa löshundsjakt som ett världsarv.

Och till sist, bli gärna medlem i Jaktkritikerna, om du inte redan är det. Vi står på de jagade djurens sida. Vi värnar de vilda djuren. Klicka här för att bli medlem.

“Jagade med barnen – då tog vargen hunden” – Detta stod att läsa i Jaktjournalen den 2 februari 2022.

En kvinna tog med sig sin drever och barnen ut i skogen. En bebis på magen och en 4-åring bredvid sig. Hunden som enligt uppgift från ägaren endast driver hare, släpptes lös. Matte tyckte att hon kunde få driva en stund i det vackra vädret.

Jaktkritikerna undrar varför detta ens är tillåtet. Att släppa sin hund lös så att den får driva hare. Hunden tycker det är kul att driva hare tydligen, då ska den ges det nöjet. Men hur tänker man om haren? Den blir utsatt för en lös jakthund – stor eller liten spelar ingen roll. Detta är en störning i naturen som ju är harens enda hem.

Detta tankesätt är inte bara oetiskt menar vi. Det är även omodernt. Att utnyttja vilda djur på detta sätt för att tillfredsställa våra husdjur borde inte få förekomma. Med all forskning som finns idag, som visar att även djur har känslor – hur kan detta synsätt på vilda djur vara tillåtet?

Hunden blev sedan biten av en varg. Så illa att den senare avled. Naturligtvis försvarar vargen sitt revir mot inkräktare. Även här är ett fel begånget – att utsätta sin hund för detta lidande borde inte vara tillåtet. Man borde inte släppa sin hund lös i ett vargrevir för då råkar den med största säkerhet illa ut.

Jaktkritikerna vill att jakt med lös hund förbjuds.

Bli medlem och ge oss ditt stöd. Vi kämpar för alla vilda, jagade djur. Ditt medlemskap gör att vi blir starkare. Fullbetalande medlem kostar 250 kr. Stödmedlem endast 30 kr.

Bli medlem här