Rennäringen har fått för stort inflytande över Sveriges rovdjurspolitik. Myndigheterna måste även ha en toleransnivå gentemot rovdjur, skriver Margareta Sturemyr i föreningen Jaktkritikerna.
I SVT-programmet Uppdrag granskning om ”Rovdjuren och rendöden” får rennäringen komma till tals och framföra klagomål över de förluster de lider på grund av rovdjurspredation.
Björnen är ett av de rovdjuren som enligt renskötarna dödar flest renar. Enligt Sametingets statistik uppskattas björnens predation på ren till mellan 3.500 och 7.500 dödade renar per år. Det är dessa siffror som länsstyrelser i de olika länen förhåller sig till då de beslutar om licensjakt på björn.
Ovanstående siffror låg till grund för länsstyrelsens i Jämtlands län beslut om licensjakt på 100 björnar 2018 – detta för att uppnå förvaltningens syfte att minska skador orsakade av björn för rennäringen i Jämtlands län och nå riksdagens målsättning om maximalt 10 procents förluster inom rennäringen på grund av rovdjurspredation.
Renskötarna i programmet hävdar att förlusterna är större. I Naturvårdsverkets databas Rovbase framgår det att antal renar som dödades av björn i fjol var totalt sex stycken och i Jämtland hade ingen ren dödats av björn.
Uppgifterna om rovdjursdödade renar (SOU 2012:22) är osäkra. Underlaget är ovetenskapligt och siffrorna för rovdjurspredation är extrapolerade utifrån rennäringens krav att ytterligare decimera rovdjursstammarna.
Rennäringen kompenseras via skattemedel med stora summor, 107,9 miljoner kronor under 2016. I programmet nämns endast bidrag upp till 50 miljoner kronor. Det ersättningssystem som finns i dag följer direkt av rovdjursförekomst och medför att ersättning utgår oavsett skada på ren.
Ersättningssystemet ska vara förebyggande. Det är dock fullt möjligt att ersättning betalas ut för ett rovdjur som sedan ändå skjuts, detta omintetgör systemets förebyggande effekt.
Myndigheterna måste kunna se båda sidorna av detta problem, alltså även en toleransnivå gentemot våra björnar, lodjur, vargar, järvar och andra robdjur. Rennäringen har redan fått alltför stort inflytande över Sveriges rovdjurspolitik.
Samebyarna ersätts för varje dokumenterad järv- och loföryngring med 200.000 kronor.
Föryngring av varg inom en samebys betesområde ersätts med 500.000 kronor.
För björn och kungsörn gäller en arealbaserad ersättning som utgår ifrån storleken på samebyns barmarksbete. Förekomst av björn ersätts med totalt 1,5 miljoner och örn med 1 miljon kronor.
Sametinget administrerar utbetalningarna av rovdjursersättning. Ersättningen är baserad på en beräknad kostnad för varje art. Samebyarna deltar aktivt i inventeringsarbetet och utser så kallade rovdjursansvariga. Sametinget fördelar de medel regeringen anvisar till respektive sameby för samebyarnas medverkan.
Det vetenskapliga upplägget när det gällde att redovisa siffror för rovdjurspredation, var i programmet mycket godtyckliga. Med tanke på att rennäringen själva styr över uppskattningarna av rovdjurspopulationerna, ligger det nära till hands att länsstyrelserna “gör bocken till trädgårdsmästare”.
En ny lagstiftning när det gäller ”toleransnivån för rovdjursdödade renar” skulle medföra att de så kallade miniminivåerna för rovdjursstammarna, som är lagstadgade enligt ett riksdagsbeslut 2013, inte längre kommer att gälla fullt ut.
Margareta Sturemyr/Jaktkritikerna