Vad var det som beslutades om antalet vargar år 2013 och 2015? Detta är ett återkommande tema där vargmotståndare påstår att intervallet på 170-270 var ett minimum och ett maximum. Men, var det så?
Nu har flera partier med Ebba Busch (KD) i spetsen åter igen hävdat att beslutet skulle handla om ett spann mellan 170-270 vargar. Bakgrunden är regeringen Reinfeldts proposition (2012/13:191) En hållbar rovdjurspolitik. Målet var att uppnå gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet utan att påtagligt försvåra tamdjurshållning och visa socioekonomisk hänsyn. I förarbetet tillsattes en vargkommitté där nio organisationer skulle ta fram underlag ledd av dåvarande landshövding i Uppsala Län, Peter Egardt. Vargarnas intressen tillvaratogs av Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen samt Världsnaturfonden. Motståndarsidans representanter var Jägarnas Riksförbund och Svenska Jägareförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Fäbodbruksförening, Svenska Samernas Riksförbund och Sveriges Kommuner och Landsting. Innan beslutet 2013 var den dåvarande rovdjurspolitiken från 2001 ”Sammanhållen rovdjurspolitik” att Sverige skulle ta ansvar för att varg skulle få finnas i ett så stort antal att de långsiktigt fanns kvar i den svenska faunan och att arterna kunde sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. Samtidigt sattes en miniminivå och poängterade att det inte skulle ses som ett önskvärt antal. Vargen hade då inte nått den nivån att de ansågs säkrade i överlevnad, istället sattes ett etappmål som 20 föryngringar och 200 individer. När nivån hade nåtts skulle en förnyad bedömning göras.
I augusti 2013 överlämnades betänkandet ”Åtgärder för samexistens mellan människa och varg” (SOU 2013:60) av Vargkommittén. De föreslagna åtgärderna var en bättre fungerande skyddsjakt, ett delvis nytt ersättningssystem, en delvis ny och omstuvad lagstiftning samt en ny förvaltningsplan. Samtidigt som Sverige skulle uppfylla kraven i art- och habitatdirektivet skulle dessa åtgärder även kunna återskapa förtroendet för den svenska vargpolitiken hade de tänkt. Märkligt nog gavs Sametinget, Naturvårdsverket, SLU samt berörda länsstyrelser möjlighet att lämna redovisningar utöver Rovdjursutredningens och Vargkommitténs betänkanden trots att flera av dem redan ingick i Vargkommittén.
MP:s Helena Leander. Jens Holm (V) m fl yrkade i en motion på att Naturvårdsverket skulle få i uppdrag att fastställa referensvärden på vetenskaplig grund och inte politiseras.
De framtagna målen för antalet vargar slutade sedan med ett godkännande i riksdagen att ett referensvärde på 170-270 vargar med utgångspunkt från Skandulfs redovisning om minsta livskraftiga population (100 vargar). Ett referensvärde är alltså ”det lägsta antalet individer av en rovdjursart som ska finnas i Sverige. Riksdagen anger intervall för referensvärden och Naturvårdsverket har i uppdrag att precisera referensvärdet för varje rovdjursart”. Utbredningsområdet för vargen skulle vara hela Sverige utom den alpina regionen och Gotlands län. Vargstammens skulle också minskas där den var tätast. I renskötselområdet och i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak skulle vargen begränsas till de områden där den gör minst skada. Dessa punkter var vad riksdagen tog beslut om 2013.
Rovdjurens bevarandestatus rapporteras till EU vart sjätte år enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Naturvårdsverket har angett att populationen behöver vara större än referensvärdet för att en aktiv förvaltning ska vara möjlig. Om populationen ligger för nära referensvärdet blir marginalen för liten och det finns risk att arten inte har gynnsam bevarandestatus och utrymmet för en aktiv förvaltning minskar.
Utskottet precis som regeringen poängterade att det var mycket viktigt att invandrade vargar kunde ta sig till vargpopulationer i Mellansverige. Annars skulle vargstammen inte kunna behålla en gynnsam bevarandestatus på lång sikt. Att flytta vargarna så fort som möjligt, så som man gjorde med Tivedenvargarna var ett bra sätt. I fråga om skyddsjakt på rovdjur i förebyggande syfte kunde den som riskerade att drabbas av rovdjursskada enligt jaktförordningen ansöka om tillstånd till skyddsjakt. Om det fanns stor risk för att allvarlig skada ska uppstå kunde beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada ännu inte har inträffat.
I motioner av Jan Lindholm, Anna Steele (MP) begärdes att enbart skyddsjakt skulle tillåtas på varg. Han menade på att licensjakt inte tog hänsyn till familjestruktur, den enskilda vargens betydelse för stammen eller dess betydelse som problemskapare för människor. Licensjakt innebar också en inskränkning på möjligheten att bedriva skyddsjakt. Steele ansåg att skyddsjakt endast skulle ske med största möjliga hänsyn till de enskilda djuren. Till exempel ska man undvika att skjuta bort föräldradjur då kvarvarande valpar kunde fara illa.
Naturvårdsverket hade tagit fram en förvaltningsplan för varg som omfattade åren 2013–2017. Planen innehöll beskrivningar av rovdjurspolitikens mål, vargförvaltningens delmål samt åtgärder och uppföljning. Utskottet konstaterade att ett av delmålen var förbättrad genetisk status. Grunden för förvaltningen av varg var övervakningen av vargstammen, dvs. inventering av vargstammens storlek och utbredning samt uppföljning och analys av dess genetiska status. Övergripande var syftet att lämna underlag för andra förvaltningsåtgärder, utvärdera genomförda åtgärder och följa upp politiska mål och internationella åtaganden.
I propositionen framhöll regeringen vikten av att de nationella förvaltningsplanerna borde samordnas med ansvariga myndigheter och motsvarande planer i Sveriges grannländer, särskilt Norge och Finland på sikt, vilket förespråkades av EU-kommissionens riktlinjer när vargpopulationen sträckte sig över flera länder. et De skandinaviska vargarnas genetiska utbyte med vargar i öst behövde förbättras.
Ett viktigt stycke i propositionen är:
”Rovdjurens existens i Sverige ska inte enbart ses som överlevnad, utan rovdjuren måste även ges möjlighet att återfå något av sin ekologiska funktion i ekosystemet. Som toppredator, högst i näringskedjan, har rovdjuren en reglerande effekt i hela ekosystemet, och det finns ett allt starkare stöd för att det behövs toppredatorer för att ekosystem ska kunna betraktas som funktionellt intakta.”
Slutligen konstaterades att vilt- och rovdjursförvaltningen tagit för lite hänsyn till rovdjurens reglerande roll i ekosystemet. Detta för att all fokus legat på att förhindra att populationerna utrotades på nytt. När de stora rovdjuren återetableras krävs fokus på bevarande för bredare ekosystemsansats. De arter som inte hade en gynnsam bevarandestatus behövde uppnå det så snabbt som möjligt och därefter bibehålla gynnsamma bevarandestatusen.
Vad hände sedan 2015?
Rapporteringen av referensvärde till EU 2013 blev 270 vargar som minsta antal. Sverige fick kritik eller åtminstone frågan hur vetenskapligt värdet var. Regeringen gav därför Naturvårdsverket i uppdrag i april 2015 att utreda gynnsam bevarandestatus på varg utifrån vetenskap. Två forskargrupper (professor Scott Mills med medarbetare, North Carolina State University, USA och forskargruppen SKANDULV, Sveriges Lantbruksuniversitet) skulle utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera befintlig sårbarhetsanalys för varg och med den som grund utreda vad som krävdes för att vargpopulationen i Sverige skulle anses ha gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Även behovet av invandrande vargar från Finland/Ryssland skulle ses över.
Bedömningen av Naturvårdsverket, liksom alla utom en av forskarna var:
– att det behövs minst 300 vargar i Sverige, samt att minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland ska reproducera sig med de skandinaviska vargarna under naturliga förhållanden varje 5-årsperiod (varggeneration), för att vargen i Sverige ska kunna anses ha gynnsam bevarandestatus.
– att den genetiska förbindelsen genom invandring av vargar från de finsk-ryska delpopulationerna måste fungera för att bedömningen minst 300 vargar ska gälla. Om reproduktion av nya immigranter ej sker med skandinaviska vargar varje varggeneration skulle den skandinaviska stammen behöva bestå av minst 1700 vargar för att klara de genetiska bevarandekriterierna och därmed kunna anses ha gynnsam bevarandestatus. De naturligt invandrade vargarnas överlevnad i Skandinavien är därför av avgörande betydelse.
Forskarna var eniga om att det i Sverige utanför renskötselområdet fanns tillräckligt med livsmiljöer för att hysa 1200 stationära vargar. Spontan invandring av vargar från Finland/Ryssland till Skandinavien (Sverige och Norge) förekom med i genomsnitt ca 1,5 immigrant per år vilket motsvarade 7-8 individer per varggeneration. Av dessa hade tre stycken reproducerat sig under åren 1985-2015 (motsvarande sex varggenerationer) med de skandinaviska vargarna varav två under rapporteringsperioden 2007-2012 (vilken motsvarade ungefär en varggeneration). Tivedenvargarna eller deras ungar hade då ännu inte reproducerat sig. Det innebar att det efter 2012 (dvs. åren 2013-2018) ännu saknas ett flöde av nya gener. Den skandinaviska vargstammens populationstillväxt beräknades till +13% per år vilket kunde, enligt vissa av forskarna indikera en gynnsam bevarandestatus.
Referensvärdet 170-270 var alltså ingen begränsning av vargar utan ett föreslaget MINIMUM av vargar från riksdagen. Det vill säga att minsta antalet vargar skulle ligga mellan dessa två tal. Naturvårdsverket rapporterade då in antalet 270 som minsta antal. Två år senare konstaterades att minsta antalet, efter vetenskaplig prövning var 300. Förutsättningarna för att hålla 300 som minsta antal var dessutom att minst en varg skulle få valpar vart femte år.
2019 rapporterades det in 300 vargar som ett minimum till EU. Sedan Tivedentiken (hanen försvann) har inga invandrande vargar reproducerat sig. De vargar som kommit in har antingen avlivats eller försvunnit. Det torde betyda att Sverige behöver ha någonstans runt minst 1200-1700 vargar. Vi har inte för mycket vargar. Tvärtom så saknar vi massor av vargar!
Jaktkritikerna kämpar för alla vilda djur! Bli medlem och ge oss ditt stöd!