Christian Jutvik, styrelsemedlem i Jaktkritikerna arrangerade hösten 2019 en resa till Nepal för medlemmar i Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen. Intressant var att studera den stora artrikedomen bland vilda djur som finns i Nepal där jakt är förbjudet. Det är en avgrundsdjup skillnad om man jämför med synen på vilda djur som de styrande i Sverige har. Läs och begrunda denna reseskildring! Om Nepal kan detta – borde då inte vi här i Sverige kunna bättre än vad vi gör nu? Christian planerar en ny resa på två veckor i november 2020. Hör av dig till honom om du är intresserad: christianjutvik@hotmail.com

I höst arrangerar Christian en ny resa till Nepal för medlemmar i Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen. Läs mer här!

Studieresan till Nepal i höstas – reseskildring

Lära sig något av Nepal? Ett litet, fattigt, långt-bort land borde inte ha något att lära oss bosatta i världens mest välordnade land. Jag visste att detta är 180 grader fel, men jag ville också visa det för andra medlemmar i Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen.

Förste december stod 14 deltagare på centrala tempeltorget i den mindre staden Bhaktapur. Första dagen strövade vi under reseledaren Shekars ledning omkring i den världsarvsskyddade staden. Morgonrundan gick till te-försäljarna, diverse godsaker på vägen fram mot gatan där det enbart säljs yoghurt. Nästa dag var det allvar. Genom den avgasosande trafiken togs vi till Ministeriet för Wildlife och National Parks. Här har alltså de vilda djuren sitt eget departement.

Under en dryg timme fick vi en kvalificerad genomgång av hur verksamheten administrerades, framgångar, problem, lokalbefolkningens medverkan och attityder. Med stolthet visade de statistik över hur man väsentligt lyckats öka stammarna av fr a tiger och noshörning, men vi fick också ta del av projekten för att kläcka krokodilägg och att rädda de nu utrotningshotade gamarna. Biotopskydd och säkra viltpassager under vägar, var annat som vi kanske lite förvånat, fick höra om. Själv försökte jag berätta om jakten i Sverige och begreppet ”minsta-bevarande-nivå”. Min fråga löd:

Hur är det möjligt att länder i Sydasien har lyckats så väl att bevara djurlivet?

• Är det den hinduiska synen på naturen som besjälad?
• Är det ett mer auktoritärt styre?
• Är det turistinkomsterna som helt enkelt gör viltskådning lönsam?

Nej, jakt förbjöds redan 1973, långt innan turismen hade kommit igång. Och javisst, den hinduiska respekten för allt levande har nog gjort det lättare att få acceptans för problemen med att ha stora, ibland farliga djur inpå husknuten. Just vikten av att lokalbefolkningen är en viktig partner i arbetet med reservaten blev tydligt. Problemen är stora vid flyttning av hela byar, vilda djurs skador på grödor och även olyckor med dödlig utgång för både husdjur och människor förorsakade av angrepp av björn, elefant, noshörning, tiger och leopard. Saken var aktuell eftersom en elefanthanne nyligen dödat fyra personer. På en direkt fråga fick vi svaret att offrens familjer fick en ersättning på ca 80 000 kronor. Befolkningen i de byar som omger nationalparkerna har gjorts till ansvariga för parkens ”buffer-zones”. Byns ungdomar är organiserade för att ha koll om det är något lurt på gång, om de misstänker tjuvjakt t ex. Från dessa buffer-zones får byns invånare de inkomster som turismen ger i form av entréavgifter, elefantridning, kanotutflykter och uthyrning av sk ”machans”. Det var i en sådan vi bodde en av nätterna i Chitwan.

Vi åkte buss till Chitwan National Park. Lite flygskam måste vi ha! Från busstationen åkte vi kungligt med oxkärror till det fina hotellet vid floden Rapi, som utgör gräns mot nationalparken. Nu skulle vi göra allt, se allt och förväntningarna var nog på topp hos oss alla.

Att sakta glida nedför en biflod till Rapti, tror jag några i gruppen såg som en av de största upplevelserna. Där satt vi på bekvämt fotoavstånd och kunde ta bilder på hägrar, kungsfiskare, ruggiga sumpkrokodiler, den sällsynta gavialen och axishjorten som kom för att dricka. Det blev bra bilder även utan längsta telet.

Upplägget i Chitwan var ambitiöst. Under en dag skulle vi gå genom hela parken. Över flodslätterna med högt elefantgräs där vi hoppades stöta på noshörningar. Inne i skogen finns den illa beryktade läppbjörnen och tigern förstås. Vandringen skulle bli lång, kring 22 km, men vi fuskade lite med en buss som dök upp på en guppig lerväg. Problemet var att bussen var full. Några av oss lyckades tränga sig in, några klättrade upp på taket. Efteråt anförtrodde mig Christer 67 år att ”det var nog det roligaste på hela resan”. Vi steg av bussen och vandrade barfota längs en lerig flodbädd medan en röd sol rörde sig neråt i väster. Det tyckte Boel var det bästa på resan. Lite senare serverades vi den typiska maten med ris, linser och stekta bladgrönsaker på ett enkelt ”home stay”. Nästa morgon gick vi tillbaka en annan väg genom parken där sannolikheten att få syn på en tiger påstods vara hög. Men inte den här gången! Noshörning såg vi dock några gånger.

Vill man klaga på något så är det den långa dagen i buss till Bardia nationalpark. Alternativen var förstås ännu sämre. Men alltid händer det något! Det hade redan blivit mörkt när vägen gick in i Nepals största nationalpark. Bussen stannade vid en vägkontroll. Här gällde strikt fartkontroll, max 40 km i timmen genom skogen. Busschauffören hoppade ur, stämplade sitt datakort och körde långsamt genom den höga Shal-skogen. Efter fem mil var vi ur skogen och bussen stannade för att få kortet kontrollerat. Kör man för fort blir det böter direkt, kör man på ett djur så räcker det inte med böter. Att köra på en tiger kostar 2 – 10 års fängelse.

Ganska sent anlände vi till Bardia. Ett elegant, men enkelt hotell. Själv trivs jag bäst på enkla hotell och i Nepal har jag några favoriter. Vi åt den redan framdukade middagen medan våra fyra guider (vi gick 7 i varje grupp) drog upp planen för vandringen i övermorgon och instruerade oss om klädsel (mörk), långbyxor, vatten, lunchpaket och hur man beter sig om det plötsligt dyker upp en noshörning (hoppar, springer, klättrar). ”Hur stor är chansen att se en tiger”, var tydligen alla besökares första fråga. ”With luck”, blev svaret med ett leende.

Nästa dag blev vi välkomnade på National Trust for Nature Conservation. Med stolthet berättade chefen Sham Kumar Thapa att man nästan nått målet att fördubbla antalet tigrar. År 2010 räknade man 120 tigrar. Tio år senare hade antalet stigit till 235. Fokus ligger på forskning och inkomstgenererande aktiviteter för lokalbefolkningen. Under 2019 iordningsställdes t ex 40 stycken leopardsäkra gethus och man grävde diken som skall stoppa noshörningar på väg att beta på risfälten. Man hade även prövat elektriska stängsel, som fungerade bra mot noshörningar, men däremot inte mot elefanthannar på friarstråt. Man arbetar också med att försöka sprida turismen genom att öppna fler entréer. Medan Chitwan tar emot ca 200 000 besökare per år så har man i Bardia målsättningen att nå 10 000 om några år. En besökande nepales betalar 8 kronor medan en utländsk får betala 250 kronor. Hälften av dessa intäkter går till lokalbefolkningen. Den stora framtida utmaningen blir den planerade järnvägen som tänkts gå genom det smala låglandet från öst till väst. Att bygga norr om de stora nationalparkerna, uppe i bergen, är av både tekniska och ekonomiska skäl, otänkbart. Thapas linje var att den skulle byggas upphöjd på pålar, medan jag ansåg den borde byggas i Indien, strax söder om gränsen. Ett förslag som inte alls väckte våra värdars gillande.

Så följde två dagar med vandringar inne i Bardia från soluppgången tills solskivan låg i trädtopparna. Det är den maximala tiden man får vistas inne i parken. Sista dagen blev vi fördröjda och då blev det en forcerad gång mot parkentrén. Kommer turisterna för sent så är det guiderna som straffas.

Här kändes det som att markerna var mer orörda. Stigarna var otydliga och vi fick vada mindre vattendrag. Sällan såg vi andra turister. Nu hade vi inget mål för vandringen, utan satt långa stunder still i väntan på att gräset skulle vaja till, att fåglar skulle komma närmare eller varna. Själv kunde jag glädjas av att få syn på båda mina favoritfåglar samtidigt, den vackert röda Scarlet Minivet och den vackert sjungande Sommargyllingen. Leif antecknade flitigt och fick ihop en lista på ca 100 arter under resan. Bra gjort förstås, men han fick hjälp av förvånansvärt skickliga guider. Noshörningarna är betydligt färre i Bardia och vi såg endast några på långt håll.

Så kom sista dagen och därmed sista chansen att få syn på den stora randiga katten. Ingen uttryckte någon besvikelse, åtminstone sades det inte högt, men alla gick nog och hoppades. Klockan sju stämplade vi in i parken. Än satt vi stilla och tysta i en halvtimme, än gick vi snabbt till en ny plats där guiderna nyligen sett tiger.

Så kom den långsamt ut ur det höga gräset mot det lilla vattendraget, sjönk ner i leran, satte sig lugnt, såg sig omkring för att sedan långsamt korsa vattnet. Vi såg den nog under två minuter på ca 300 meters håll. Förtjusta leenden hos alla. Även från guiderna som kunde hoppas på extra dricks.

Solen hade börjat dala och vi började gå den långa vägen hem mot hotellet. Passerade ett utsiktstorn och en av guiderna gick upp för att spana. Man vet ju aldrig! Så hördes ett väsande ”taajgeeer”. Snabbt var vi alla uppe och tornet som svajade under den sammanlagda vikten av svenskar, fyra guider och ett flertal långa objektiv. Visst såg jag den, men denna tiger var väl dold i det höga gräset. Nu var det slut på tittandet och fotograferandet. Vi fick hålla högsta möjliga fart för att nå parkkontoret i tid. Där kunde vi för övrigt bekanta oss med en fängslad noshörningshanne. Hans brott var att ha dödat fyra människor. Eftersom begreppet ”skyddsjakt” inte finns i Nepal, så hade man i stället valt att stänga in honom.

Så var resan nästan över. Flyg till Katmandu för att nästa dag besöka Världsnaturfonden. Generalsekreteraren Ghana Gurung gav en imponerande föreläsning i 1,5 timme. ”People are so close to nature, that´s why they support us”. Han berättade också att 90% av alla fåglar har plast i magen och ”all this happened after 1970”. WWFs representant gjorde ett starkt intryck och gav en värdig avslutning åt resan.

Christian Jutvik

PS. På ett annat ställe på hemsidan kan du läsa om den resa som planeras i höst.