Vi i Jaktkritikerna Västra Götaland anser att det tas för lite hänsyn till djurens situation i samband med jakt varför vi sammanställt 12 punkter med synpunkter och förslag till jakttidsförändringar. När det gäller fågeljakt borde ju inte jakt under fåglarnas häckningsperiod vara tillåtet vilket också EU-kommissionen anser. I Kommissionens Fågeldirektiv (sid 78 och 79) anges t.ex. ringduvans häckningsperiod i Sverige vara fram till 1 oktober och gräsandens fram till 10 september. I brevväxling med Kommissionen har framkommit att de inte kommer att t.ex. godta jakt på ringduva från 1 augusti. En mycket stor och viktig fråga är också hur omfattande skadeskjutning är vad gäller speciellt fåglar.Här behövs en granskning! De 12 punkterna se nedan samt i bifogad fil.
Jaktkritikerna Västra Götaland Emma, Ingemar och Kent
Förmedlat av Ingemar Rosberg
Synpunkter i samband med översyn av jakttider.
Vi i den lokala föreningen ”Jaktkritikerna Västra Götaland” har följande synpunkter på önskvärda förändringar:
1. Vi har en restriktiv syn på fågeljakt och anser att följande arter skall tas bort från listan över arter som får jagas: alfågel, björktrast, bläsgås, ejder, järpe, kricka, morkulla, nötskrika, sjöorre, småskrake, storskrake samt vigg.
2. Utsättning av massuppfödda fasaner, gräsänder och rapphöns bör upphöra. Professorn i djurekologi vid Högskolan i Kristianstad Johan Elmberg omnämnde följande i Dagens Eko 22 febr. 2017. Han bedömnde att ca 300 000 uppfödda gräsänder sätts ut varje år för jakt att ca ¼ skjuts medans resten ¾ inte är anpassade att släppas ut i naturen varför de i stor utsträckning svälter ihjäl. Politikern Eva Eriksson som ansvarat för förslaget 2011 till Ny djurskyddslag har nämnt att i förslaget finns bl.a. synpunkt att det är oacceptabelt att sätta ut uppfödda fåglar utan att ta ansvar för de fåglar som inte skjuts.
3. Jakt vintertid när många djur kämpar för att överleva bör bli mer restrektiv, t.ex. bör jakt inte få förekomma när fåglar ansamlas i mindre öppna vattenområden.
4. Jakt i anknytning till djurs bon, t.ex. grävlinggryt, samt dödande av djurs ungar som råk- och rävungar måste upphöra.
5. Vi är helt emot att man får bedriva nöjesjakt för att döda djur som det inte är aktuellt att konsumera/tillvarata. Det har visat sig leda till tävlingar i att döda,exempel Rovdjurs- och predator kampanjer (skräckexempel Team predator och deras härjningar i Stockholmsområdet). Att stämpla vissa djur som skadedjur måste upphöra.Därmed bortfaller jakttiderna för dessa s.k. skadedjuren. Det betyder att jakt på något av dessa djur enbart får ske som skyddsjakt om en länstyrelse bedömmer att någon art inom begränsat område har vuxit sig allt för stor och det uppstår problem. Vi anser också att skyddsjakt idag sker i alltför stor utsträckning där andra lösningar vore att föredra, t.ex.olika slags skrämseleffekter. Att det får förekomma skydsjakt på fridlysta fåglar som sångsvan anser vi är helt förkastligt.
6. Det lidande som skadskjutning säkerligen i stor utsträckning medför borde göra att frågan lyfts och att man försöker kartlägga omfattningen samt vidta kraftfulla åtgärder så att skadskjutning kan minimeras. Vi befarar att skadskjutning i samband med viss fågeljakt kan vara så omfattande att det kan motivera förbud.
7. Vi tycker det är märkligt att jakt i naturreservat, nationalparker och fågelskyddsområden får bedrivas i så stor omfattning. Därför anser vi att det i större utsträckning borde vara förbud för jakt inom flertalet av dessa områden.
8. Vi anser att jakt vid åtel skall förbjudas, t.ex. förekommer det idag att man i mitten av juli påbörjar matning på hyggen för att man 1 augusti ska kunna skjuta ett hundratal ringduvor.
9. Det förekommer i Sverige att man använder mer än en hund åt gången, t.ex. kan det förekomma 2 hundar vid jakt på lodjur. Vi anser att lodjur stressas i högre utsträckning när de bli jagade av mer än en hund och därför utsätts för onödigt lidande.
10. Att skjuta mot simmande säl kan medföra problem bl.a. större risk för skadskjutning men också att en svårt skadad eller dödad säl inte kan tas omhand utan sjunker.
11. Vi anser att det under 4 månader under året (maj, juni, juli och augusti) skall i stort sett ingen jakt förekomma. Det skulle då även gälla skydsjakt som borde kunna ersättas med mer utvecklade skrämselmetoder. Här några motiv: a) Både människor och djur borde under åtminstone 1/3 av året kunna känna sig lugna och trygga att visstas i naturen. 2. Många människor drar sig för att ge sig ut och t.ex. plocka bär eller svamp under augusti när jakt påbörjats. 3.I dag tillåts jakt på vissa fågelarter innan dessa fåglar avslutat sin häckning och då bör inte jakt förekomma.
12. Naturvårdsverket behandlar just nu ett förslag om att tillåta jakt med pilbåge på ett antal djurarter. Vi är helt emot att det blir tillåtet i Sverige. Det finns redan så många effektivare jaktmetoder och vi anser att risken för skadskjutning är stor med ett vapen av detta slag.
Sverige är landet där en skolflicka måste tala om för vuxna politiker att klimatångest drabbat de unga. Sverige är också landet där jakt normaliserat våld mot djur. De vilda djuren som inte ingår i djurskyddslagen, skyddas inte heller av etiskt, empatiskt tänkande. Med en så utstuderad grymhet som våra lodjur utsätts för, som löshundsjakt och fällor, frågar man sig vem som styr detta.
I december, när snö och kyla biter och överlevnadsvillkoren för vilda djur är som sämst, förhandlade rovdjurshandläggare om lodjurens dödsdomar för 2019. Våld och makt över vilda djur sanktioneras på ett obegripligt sätt.
Förvaltning handlar inte om skydd för fridlysta rovdjur, utan om trofébyten Varför Naturvårdsverket har sålt sin själ till länsstyrelser och rovdjursjägare klarnar. ”Förvaltning” handlar inte om skydd för fridlysta rovdjur, utan om trofébyten för en avart inom jägarkåren.
Man spårar och samlar avföring för att bevisa att lodjuren är så många att de skall straffas med döden. Det är ett kortsiktigt och skrämmande förhållningssätt när vi globalt varnas för de vilda djurens utrotning.
I Sverige ritualiseras våldet mot rovdjuren som eftertraktade licensjakter. Över 6000 fridlysta rovdjur har dödats under 2000-talet.
Mars är parningstid när de skygga ensamlevande lodjuren vill hitta en partner. Lodjursungar som fortfarande är beroende av sin mamma hinner inte uppleva den första våren. De lekfulla ungarna är redan dödsdömda.
Den 1 mars börjar troféjägare att jaga lodjur under utmattande drevjakter där jakthundarna har GPS och kameror för att filma djurplågeriet i närbild. Före vårdagjämningen är lodjuren och deras ungar redan skadade eller dödade av jägare. Sedan skickas de till obduktion på skattebetalarnas bekostnad. En tredjedel brukar vara lodjursungar.
Ingen ifrågasätter detta förfarande och i det jaktkorrumperade Sverige belönas jägare med skinn, huvud, tassar och klor. Under skyddsjakt tillåts även helikopter och skoter. Nyligen jagades en lodjurshona med tre ungar dygnet runt. Helikopterjakt till priset av 50 000 kronor per gång, sker för att döda lodjursmammor. Veterinärexpertis krävs aldrig vid besluten. Byråkraterna låter djurens lidande maskeras av en omodern jaktlag i händerna på samvetslösa jägare.
Mörkrets tid för lodjuren är här, hundarna ylar och troféjakten börjar.
Vargfrågan har varit mycket aktuell i SVT senaste veckorna, bland annat i progam som ”I rovdjurens spår” Avsnitt 1 , SVT 1 29 nov och i Opinion Live 6 dec.
Här följer en kortfattat sammanställning av det som yttrats i progammen: IRovdjurens spår från 29 november fick Gunnar Glöersen som representant för Svenska Jägareförbundet frågan, vad gör Ni för att bekämpa tjuvskytte för Ni har väl möjlighet att hitta vilka som är tjuvskyttar? Han svamlade då om olika värderingar, bland annat viktigare att värna älgarna än vargarna samt om medborgarnas rätt att försvara sig mot naturen. Hans svar visade tydligt att Svenska Jägarförbundet står upp för tjuvjägarna samt delar deras värderingar och därför vägrar åtgärda tjuvjakt.
I programmet intervjuades också före detta polisen Erold Coleman, som ägnat sitt liv åt att utreda jaktbrott. Han beskrev kampen mot tjuvjakten som en brant uppförsbacke där det bara i sällsynta fall gått att sätta fast någon tjuvjägare. Detta beror bland annat på den tystnadskultur som är så vanlig samt att många poliser på mellanschefsnivå aktivt bromsar utredningar kring jaktbrott. Erold Coleman var mycket pessimistisk inför framtiden.
Opinion Live höll en vargdebatt i Torsby med 2 paneler, en med fyra jägare samt en med fyra mer jaktkritiska personer, Jan Bergstam Svenska Rovdjursföreningen, före detta polisen Monica Stöllman, Marlen Fuglsang (jakttillsynsman) samt djurrättsaktivisten Max Nilsson. Närvarande på mötet var också Henrik Tågmark, vice ordförande i Svenska Jägareförbundet, som bland annat nämnde att Svenska Jägareförbundet vill ha ner vargstammen till 0 individer ( alltså önskar utrota vargen i Sverige). Han kom också med det befängda förslaget att varg enbart skulle få finnas i hägnade reservat vilket helt strider mot den vilda vargens levnadssätt. Slutligen fick han frågan vad han tyckte om att Svenska Jägarförbunds lokalavdelning Dalarna uttalat sitt fulla support för den för jaktbrott anklagade Industriledaren. Henrik Tågmark yttrade följande ”Det finns mycket sympati för den mannen”.Han lovprisade honom för att ha ställt upp för landsbygden till 100% och att det bottnade i att Industrimannen sett hur landsbygden utarmats på grund av vargen. En av jägarna i panelen påstod att vargar kan vara farliga för människor och hänvisade till att en skötare vid Kolmårdens djurpark dödats av djurparkens vargar. Jan replikerade att vargar lever i familjegrupper och inte i flock men i Kolmårdens djurpark hade man fört samman 8 hanvargar i en flock vilket var en helt onaturlig situation. Marlene följde upp med ”Ute i naturen viker vargar undan om de stöter på människor”. Monica tog upp att jaktbrott måste beivras men det är svårt att verkställa då det är vanligt med slutna sällskap där det råder en tystnadskultur och att vissa män tar sig rätten att styra över skogarna. Hon såg allvarligt på att man tar lagen i egna händer och avslutade med att säga ”tänk om vi skulle göra så över huvud taget i samhället då skulle vi få ett besvärligt samhälle att leva i.” Hon tog också upp att det inte var ovanligt att preparerade åtlar hittades vid kadaver och ett av de värsta exemplen där ett stort antal djurkroppar preparerats med glykol hittades i Hofors. Marlen tog bland annat upp och ifrågasatte lämpligheten att ha hundar lösa i vargrevir. I båda dessa program framgår det tydligt att Svenska Jägarförbundet delar tjuvjägarnas värderingar och därmed ger dem sitt stöd. De har idag ett statligt uppdrag och erhåller ca 52 miljoner kronor i bidrag. Det är orimligt att de kan få behålla detta uppdrag samtidigt som de stödjer och skyddar tjuvjägare!
Efter insatsen vid harjaktstävlingen i Småland har flera ”projekt” startats på Gotland. Ett handlar om Viltförvaltningsdelegationerna och det helt dominerande jaktintresset bland ledamöterna. Miljöminister Karolina Skog försökte justera obalansen genom att utöka VFD med två extra ledamöter, som skulle representera naturintressena. I flera delegationer, däribland Gotlands, har det blivit ännu skevare genom att den nya ledamoten för naturturism och ekoturism är jägare eller sympatiserar med jaktintressen. I flera län har representanterna för naturintressena till och med hoppat av. Inför nästa delegationsmöte den 5 maj här på Gotland ska en protestskrivelse som påtalar obalansen skickas in av mig.
Sedan är ”projekt” Djursholms jakt på gång. I det företaget finns Team Predator vars motto är ”vi är listigare än räven” och ledorden ”kommunikation, information och jaktsuget på topp”. Så här skriver företagsledaren bland annat: ”Vi har bra koll på när en mark är ”het” och då bör man ställa upp om vi märker att det är för mycket predatorer i marken. Speciellt när jag sätter ut fågel i aug. Här är också vildkatterna, rävar och grävling viktiga att skjuta av.” I år lanserades också en ”het” nyhet, nämligen jaktresor till Gotland och det är här, hoppas jag, vi kan engagera oss. Förra veckan uppmärksammades flera orädda rävar i Hemse mitt på ön. Ordföranden i Jägareförbundet Gotland har fått i uppdrag att skjuta dem. På facebook blev det en ganska intensiv debatt med det positiva resultatet att de flesta som skrev var på rävarnas sida. Det blev en insändare i lokalpressen med anledning av detta (Rädda Hemserävarna). Fler insändare följer. I början av januari ska vi ha ett rävmöte på biblioteket i Visby och planera framtiden.
Enligt en ny studie från Stockholms universitet, är det inte främst fiskätande sälar som gör att bestånden av östersjötorsk, sill och skarpsill minskar – det är främst Klimatförändringar, övergödning och fiske, som är de verkliga problemen.
Svenska jägarförbundet har intresse av att både licensjakt och skyddsjakt inte ska begränsas av EU-direktiven, eftersom dessa jakter alltmer utvecklats till kommersiella trofé- och nöjesjakter. Jaktbolag säljer ut mycket inkomstbringande troféjakter till utländska jägare.
DEBATT. De senaste dagarna har förespråkare för jakt yttrat sig i olika typer av media. Torbjörn Larsson från Svenska jägareförbundet uttalade sig i lunchekot den 25 nov avseende det förslag till ändringar som EU-kommissionen har lagt fram till revideringar i art- och habitatdirektivet.
Han upprördes över att restriktioner i licensjakt och skyddsjakt skulle komma att införas och att så kallad socioekonomisk hänsyn skulle tas bort ur direktivet, vilket skulle innebära att de människor som bor i områden med rovdjur får ta ett eget ansvar för sina tamdjur, exempelvis hägna in tamboskap.
I dagarna har EU-kommissionen ändrat sina riktlinjer för statligt stöd inom jordbrukssektorn för att göra det möjligt för medlemsstaterna att bevilja full ersättning till jordbrukare för skador orsakade av fridlysta djur, såsom vargar, björn och lodjur. Ändringarna gör det möjligt att helt ersätta kostnaderna för investeringar, som gjorts för att förhindra sådana skador, till exempel bygga elstängsel eller förvärva vallhundar. En seriös åtgärd för att rädda våra svenska rovdjurspopulationer.
Även Christoffer Fjellner har i en debattartikel i Aftonbladet uttalat sig i denna fråga där han förfasar sig över ”mångdubbelt fler vargar”. Dock är problemet det motsatta. Vargens situation är ett tydligt exempel på vad som händer eller har hänt i Sverige när man från myndighetshåll under många år har vantolkat artiklarna i art och habitat-direktivet.
I Sverige ligger nu den svenska vargstammen under den så kallade miniminivån för ”gynnsam bevarandestatus” och licensjakten för 2019 är därför stoppad av Naturvårdsverket.
Svenska djurrättsorganisationer stödjer det förslag som EU-kommissionen har lagt fram. Vi ser förslaget som ett försök att rätta till allvarliga missförhållanden och det är enligt vår bedömning ett steg i rätt riktning. De svenska myndigheterna har inte följt intentionerna i EU- Kommissionens Art- och habitat-direktiv och därmed medverkar myndigheterna till att underminera Sveriges rovdjurspopulationer. Man har också satt sig över EU:s så kallade gemenskapsintresse enligt livsmiljödirektivet, som innebär att man i Kommissionen värnar om en hållbar bevarandestatus för de skyddade/rödlistade rovdjuren i Europa. Jaktbolag säljer ut mycket inkomstbringande troféjakter till utländska jägare Jägareförbundets uttalande i Ekot var en partsinlaga, likaså Christoffer Fjellner inlägg i Aftonbladet. Deras intressen strider mot direktiven i art- och habitatdirektiven.
Svenska jägarförbundet har intresse av att både licensjakt och skyddsjakt inte ska begränsas av EU-direktiven, eftersom dessa jakter alltmer utvecklats till kommersiella trofé- och nöjesjakter. Jaktbolag säljer ut mycket inkomstbringande troféjakter till utländska jägare.
Det är viktigt att EU:s regler i art- och habitatdirektivet ”Kommissionens revideringar om strikt skyddade arter av gemenskapsintresse enligt livsmiljödirektivet” får genomslag i svensk rättstillämpning.
Christian Jutvik, styrelsemedlem i Jaktkritikerna arrangerade hösten 2019 en resa till Nepal för medlemmar i Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen. Intressant var att studera den stora artrikedomen bland vilda djur som finns i Nepal där jakt är förbjudet. Det är en avgrundsdjup skillnad om man jämför med synen på vilda djur som de styrande i Sverige har. Läs och begrunda denna reseskildring! Om Nepal kan detta – borde då inte vi här i Sverige kunna bättre än vad vi gör nu? Christian planerar en ny resa på två veckor i november 2020. Hör av dig till honom om du är intresserad: christianjutvik@hotmail.com
I höst arrangerar Christian en ny resa till Nepal för medlemmar i Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen. Läs mer här!
Studieresan till Nepal i höstas – reseskildring
Lära sig något av Nepal? Ett litet, fattigt, långt-bort land borde inte ha något att lära oss bosatta i världens mest välordnade land. Jag visste att detta är 180 grader fel, men jag ville också visa det för andra medlemmar i Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen.
Förste december stod 14 deltagare på centrala tempeltorget i den mindre staden Bhaktapur. Första dagen strövade vi under reseledaren Shekars ledning omkring i den världsarvsskyddade staden. Morgonrundan gick till te-försäljarna, diverse godsaker på vägen fram mot gatan där det enbart säljs yoghurt. Nästa dag var det allvar. Genom den avgasosande trafiken togs vi till Ministeriet för Wildlife och National Parks. Här har alltså de vilda djuren sitt eget departement.
En otrolig artrikedom på e yta som är en tredjedel av Sveriges yta.
Under en dryg timme fick vi en kvalificerad genomgång av hur verksamheten administrerades, framgångar, problem, lokalbefolkningens medverkan och attityder. Med stolthet visade de statistik över hur man väsentligt lyckats öka stammarna av fr a tiger och noshörning, men vi fick också ta del av projekten för att kläcka krokodilägg och att rädda de nu utrotningshotade gamarna. Biotopskydd och säkra viltpassager under vägar, var annat som vi kanske lite förvånat, fick höra om. Själv försökte jag berätta om jakten i Sverige och begreppet ”minsta-bevarande-nivå”. Min fråga löd:
Hur är det möjligt att länder i Sydasien har lyckats så väl att bevara djurlivet?
Är det den hinduiska synen på naturen som besjälad?
Är det ett mer auktoritärt styre?
Är det turistinkomsterna som helt enkelt gör viltskådning lönsam?
Nej, jakt förbjöds redan 1973, långt innan turismen hade kommit igång. Och javisst, den hinduiska respekten för allt levande har nog gjort det lättare att få acceptans för problemen med att ha stora, ibland farliga djur inpå husknuten. Just vikten av att lokalbefolkningen är en viktig partner i arbetet med reservaten blev tydligt. Problemen är stora vid flyttning av hela byar, vilda djurs skador på grödor och även olyckor med dödlig utgång för både husdjur och människor förorsakade av angrepp av björn, elefant, noshörning, tiger och leopard. Saken var aktuell eftersom en elefanthanne nyligen dödat fyra personer. På en direkt fråga fick vi svaret att offrens familjer fick en ersättning på ca 80 000 kronor. Befolkningen i de byar som omger nationalparkerna har gjorts till ansvariga för parkens ”buffer-zones”. Byns ungdomar är organiserade för att ha koll om det är något lurt på gång, om de misstänker tjuvjakt t ex. Från dessa buffer-zones får byns invånare de inkomster som turismen ger i form av entréavgifter, elefantridning, kanotutflykter och uthyrning av sk ”machans”. Det var i en sådan vi bodde en av nätterna i Chitwan.
Här bodde vi under en natt.
Vi åkte buss till Chitwan National Park. Lite flygskam måste vi ha! Från busstationen åkte vi kungligt med oxkärror till det fina hotellet vid floden Rapi, som utgör gräns mot nationalparken. Nu skulle vi göra allt, se allt och förväntningarna var nog på topp hos oss alla.
Att sakta glida nedför en biflod till Rapti, tror jag några i gruppen såg som en av de största upplevelserna. Där satt vi på bekvämt fotoavstånd och kunde ta bilder på hägrar, kungsfiskare, ruggiga sumpkrokodiler, den sällsynta gavialen och axishjorten som kom för att dricka. Det blev bra bilder även utan längsta telet.
Sumpkrokodil. Vitbröstad kungsfiskare. Axishjort.
Upplägget i Chitwan var ambitiöst. Under en dag skulle vi gå genom hela parken. Över flodslätterna med högt elefantgräs där vi hoppades stöta på noshörningar. Inne i skogen finns den illa beryktade läppbjörnen och tigern förstås. Vandringen skulle bli lång, kring 22 km, men vi fuskade lite med en buss som dök upp på en guppig lerväg. Problemet var att bussen var full. Några av oss lyckades tränga sig in, några klättrade upp på taket. Efteråt anförtrodde mig Christer 67 år att ”det var nog det roligaste på hela resan”. Vi steg av bussen och vandrade barfota längs en lerig flodbädd medan en röd sol rörde sig neråt i väster. Det tyckte Boel var det bästa på resan. Lite senare serverades vi den typiska maten med ris, linser och stekta bladgrönsaker på ett enkelt ”home stay”. Nästa morgon gick vi tillbaka en annan väg genom parken där sannolikheten att få syn på en tiger påstods vara hög. Men inte den här gången! Noshörning såg vi dock några gånger.
Vill man klaga på något så är det den långa dagen i buss till Bardia nationalpark. Alternativen var förstås ännu sämre. Men alltid händer det något! Det hade redan blivit mörkt när vägen gick in i Nepals största nationalpark. Bussen stannade vid en vägkontroll. Här gällde strikt fartkontroll, max 40 km i timmen genom skogen. Busschauffören hoppade ur, stämplade sitt datakort och körde långsamt genom den höga Shal-skogen. Efter fem mil var vi ur skogen och bussen stannade för att få kortet kontrollerat. Kör man för fort blir det böter direkt, kör man på ett djur så räcker det inte med böter. Att köra på en tiger kostar 2 – 10 års fängelse.
Ganska sent anlände vi till Bardia. Ett elegant, men enkelt hotell. Själv trivs jag bäst på enkla hotell och i Nepal har jag några favoriter. Vi åt den redan framdukade middagen medan våra fyra guider (vi gick 7 i varje grupp) drog upp planen för vandringen i övermorgon och instruerade oss om klädsel (mörk), långbyxor, vatten, lunchpaket och hur man beter sig om det plötsligt dyker upp en noshörning (hoppar, springer, klättrar). ”Hur stor är chansen att se en tiger”, var tydligen alla besökares första fråga. ”With luck”, blev svaret med ett leende.
Nästa dag blev vi välkomnade på National Trust for Nature Conservation. Med stolthet berättade chefen Sham Kumar Thapa att man nästan nått målet att fördubbla antalet tigrar. År 2010 räknade man 120 tigrar. Tio år senare hade antalet stigit till 235. Fokus ligger på forskning och inkomstgenererande aktiviteter för lokalbefolkningen. Under 2019 iordningsställdes t ex 40 stycken leopardsäkra gethus och man grävde diken som skall stoppa noshörningar på väg att beta på risfälten. Man hade även prövat elektriska stängsel, som fungerade bra mot noshörningar, men däremot inte mot elefanthannar på friarstråt. Man arbetar också med att försöka sprida turismen genom att öppna fler entréer. Medan Chitwan tar emot ca 200 000 besökare per år så har man i Bardia målsättningen att nå 10 000 om några år. En besökande nepales betalar 8 kronor medan en utländsk får betala 250 kronor. Hälften av dessa intäkter går till lokalbefolkningen. Den stora framtida utmaningen blir den planerade järnvägen som tänkts gå genom det smala låglandet från öst till väst. Att bygga norr om de stora nationalparkerna, uppe i bergen, är av både tekniska och ekonomiska skäl, otänkbart. Thapas linje var att den skulle byggas upphöjd på pålar, medan jag ansåg den borde byggas i Indien, strax söder om gränsen. Ett förslag som inte alls väckte våra värdars gillande.
Så följde två dagar med vandringar inne i Bardia från soluppgången tills solskivan låg i trädtopparna. Det är den maximala tiden man får vistas inne i parken. Sista dagen blev vi fördröjda och då blev det en forcerad gång mot parkentrén. Kommer turisterna för sent så är det guiderna som straffas.
På gång i morgondimman.
Här kändes det som att markerna var mer orörda. Stigarna var otydliga och vi fick vada mindre vattendrag. Sällan såg vi andra turister. Nu hade vi inget mål för vandringen, utan satt långa stunder still i väntan på att gräset skulle vaja till, att fåglar skulle komma närmare eller varna. Själv kunde jag glädjas av att få syn på båda mina favoritfåglar samtidigt, den vackert röda Scarlet Minivet och den vackert sjungande Sommargyllingen. Leif antecknade flitigt och fick ihop en lista på ca 100 arter under resan. Bra gjort förstås, men han fick hjälp av förvånansvärt skickliga guider. Noshörningarna är betydligt färre i Bardia och vi såg endast några på långt håll.
Så kom sista dagen och därmed sista chansen att få syn på den stora randiga katten. Ingen uttryckte någon besvikelse, åtminstone sades det inte högt, men alla gick nog och hoppades. Klockan sju stämplade vi in i parken. Än satt vi stilla och tysta i en halvtimme, än gick vi snabbt till en ny plats där guiderna nyligen sett tiger.
Så kom den långsamt ut ur det höga gräset mot det lilla vattendraget, sjönk ner i leran, satte sig lugnt, såg sig omkring för att sedan långsamt korsa vattnet. Vi såg den nog under två minuter på ca 300 meters håll. Förtjusta leenden hos alla. Även från guiderna som kunde hoppas på extra dricks.
Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle, samma plats men på kortare avstånd
Solen hade börjat dala och vi började gå den långa vägen hem mot hotellet. Passerade ett utsiktstorn och en av guiderna gick upp för att spana. Man vet ju aldrig! Så hördes ett väsande ”taajgeeer”. Snabbt var vi alla uppe och tornet som svajade under den sammanlagda vikten av svenskar, fyra guider och ett flertal långa objektiv. Visst såg jag den, men denna tiger var väl dold i det höga gräset. Nu var det slut på tittandet och fotograferandet. Vi fick hålla högsta möjliga fart för att nå parkkontoret i tid. Där kunde vi för övrigt bekanta oss med en fängslad noshörningshanne. Hans brott var att ha dödat fyra människor. Eftersom begreppet ”skyddsjakt” inte finns i Nepal, så hade man i stället valt att stänga in honom.
Så var resan nästan över. Flyg till Katmandu för att nästa dag besöka Världsnaturfonden. Generalsekreteraren Ghana Gurung gav en imponerande föreläsning i 1,5 timme. ”People are so close to nature, that´s why they support us”. Han berättade också att 90% av alla fåglar har plast i magen och ”all this happened after 1970”. WWFs representant gjorde ett starkt intryck och gav en värdig avslutning åt resan.
Hela gruppen med den vältalige Ghana Gurung.
Christian Jutvik
PS. På ett annat ställe på hemsidan kan du läsa om den resa som planeras i höst.
