Förutom stressen och lidandet som jakten orsakar de vilda djuren orsakar det även ett stort lidande för många människor på landsbygden. I detta inlägg får våra medlemmar själva tillfälle att berätta hur livet är med pågående jakt inpå husknuten.

Berättelse nr 6

Jag springer fram till köksfönstret tidigt på morgonen. Är dom här? Ser ingen men vänta nu. Något orange dyker upp bakom körsbärsträdet. Jag väntar ivrigt vilken det kan vara. Det har varit tre ungar här men ska vara fem ungar i familjen. Den lilla, mörka, skygga är här minst. Hanen och systern kommer varje dag. Ibland flera gånger. Ihop eller ensamma. Brorsan är tuffast och ger sig gärna ut på äventyr. Syrran lite mer återhållsam. Det är en fröjd att sitta och titta på dem. De äter körsbär som blåst ner. Rävungarna jagar varandra och de käbblar, typiskt syskonbrok men det är inte på allvar. Nästa sekund är de kärvänliga.

Katten kunde ligga på altanen och iaktta dem och vice versa. Ungarna besökte också grannar och var sunt vaksamma. Rävungarna blev snabbt populära hos alla. Jättefina rävar utan rävskabb eller annat oroande. Det första jag gjorde på morgonen var att springa till köksfönstret för att se om de var här.
I många år har vi haft en rävlya nära huset där jag bor. Vi har sett rävarna komma och gå. En sommar smaskade rävhonan i sig alla smultron i trädgården. Det var hon värd. Ibland var de plötsligt borta och vi misstänkte att de var skjutna. De kan givetvis bara ha flyttat.

En dag i mitten på juli såg en granne två män närma sig lyan. Hon gick ut och frågade varför dom var där. Hon fick inget direkt svar men sa till dem på skarpen att inte röra rävarna. Vi ville ha dem kvar. Hon förklarade att rävarna utöver att vi tyckte om dem även var till stor nytta. De tog gnagare och skyddade mot fästingburna sjukdomar. De gick därifrån.

Jag ringde markägaren och frågade om han visste varför det sprang jägare här. Jag sa också att vi ville ha våra rävar kvar. Att rävarna var till stor glädje och nytta. Han sa sig inte veta någonting om det och skulle kolla upp det.

En kväll hör jag skott. Jag kastade mig i bilen för det skulle gå fortast och sedan ut och letade. Jag sprang in i dungen men såg inget. Jag körde runt och letade överallt men hittade varken jägare eller rävar. Jag var väl medveten om att det hade gått någon dag sedan rävar blev ”lovliga” att skjuta och jag hade varit på min vakt. Oron lade sig när jag ingenting hittade.

Samma kväll vid 23-tiden får jag ett SMS från en annan granne. Han ursäktade den sena timmen, Han skrev att vi inte skulle få några mer träffar med våra söta rävar. Han hade varit ute med hunden och träffat på två jägare som berättat att de skjutit rävarna. När grannen frågade varför svarade de att – nu får man skjuta dem.
Vilken sorg för oss och så onödigt. Att man får jaga innebär inte att man måste. Var det så svårt att respektera vår önskan att få behålla rävarna? Nu är rävarna döda och ingenting kan ändra det. Det finns ingen ”viltvård” bara ond bråd död.

Nu är rävarna döda och ingenting kan ändra det. Det finns ingen ”viltvård” bara ond bråd död.

Berättelse nr 5

I Hyltetrakten utplånades en hel rävfamilj. Rävarna var till stor glädje för ortens innevånare. En person i närheten berättar att de var förkrossade och ställde sig frågande när de förstod att alla rävar var borta. Rävarna hade ju inte gjort någon skada och det fanns ingen anledning att utrota dem. Tvärtom så uppskattade man rävarnas närvaro.

I Hyltetrakten fanns det i en gårds närhet, ett gryt med rävar som var mycket älskade och uppskattade av ortsborna. Människorna som bor i närheten upplevde dessa vackra och välmående rävar som ett trevligt och välkommet inslag i omgivningarna. På helgerna gick man med barnbarnen för att titta på och beundra de vackra rävarna. Barnen lärde sig att uppskatta och älska naturens vilda djur.

Rävarna höll undan sorkar och möss och sågs ofta vid åkerkanterna. De blev till och med vänner med katterna på gården intill. Sen länge hade det inte funnits rävar på orten och människor var glada åt att rävar nu återigen etablerat sig på platsen.

Men i början av december kom det nya jägare, efter att grannmarken sålts och då utplånades alla rävar i grytet. Det enda som var kvar var blod här och där och borrade hål ner till grytet. Metoderna som användes uppfattades som både grymma och fega. Grythundar hade släppts ner i grytet och man frågade sig också om andra verktyg och tillhyggen använts, förutom skjutvapen.

Det händer att jägare röker ut rävar ur gryt. När grytet fylls med rök har räven inget annat val än att ta sig ut ur grytet, ut till jägarna som väntar utanför med vapen och deras hundar. Det händer också att jägare låter hundarna kämpa med räven först innan den dödas. Det finns dokumenterat i jaktfilmer på Youtube.

Hade dessa rävar rökts ut? Var det därför det borrats hål här och där?

En person i närheten berättar att de var förkrossade och ställde sig frågande när de förstod att alla rävar var borta. Rävarna hade ju inte gjort någon skada och det fanns ingen anledning att utrota dem. Tvärtom så uppskattade man rävarnas närvaro.

Ge oss ditt stöd genom att bli medlem! För att bli medlem KLICKA HÄR!

Frånvaron av rävar skapar obalans i naturen med en invasion av sorkar, möss och annat. Rävar rör sig inom ett mycket begränsat område och så länge det finns mat i närheten är de nöjda.

En hemlös räv hade klarat sig och sökte sig till bebyggelse i närheten. Glädjen varade inte länge då snart även den räven dödades. För de som bor alldeles i närheten är det obegripligt och skrämmande att man utrotar rävar enbart för sitt nöje skull.

Berättelse nr 4

Även denna berättelse handlar om rävar som dödats. Yvonne berättar här om hur det är att leva på landet och ständigt uppleva sorgen efter djur som dödas av jägare. Vilken mardröm! Rävar förföljs och jagas hårt. Det måste bli ett slut på denna nöjesjakt!

“Att bo på landsbygden och att få ha vilda djur i sin närhet borde vara ett paradis. Tyvärr är det inte alltid så trevligt. För några år sedan hade jag turen att få följa en rävfamilj på nära håll. Det var en fin familj, två vuxna och fem valpar. Alla var otroligt vackra , var och en på sitt sätt. Jag hann följa dom varje dag i fyra månader, innan en nöjesjägare dödade alla sju på bara några dagar. En åttonde räv blev kvar, en med svår rävskabb, den lämnades åt sitt öde, den sköts inte. Vad jag tycker om detta beteende går inte i ord att beskriva. Denna händelse är bara en av många som jag aldrig kommer att glömma. Blir ledsen när jag tittar på alla bilder som jag tog under dom fyra månaderna som ungarna fick leva.” Yvonne Stridsberg

Berättelse nr 3

Lasse mötte en räv i skogen. Mötet var fyllt av respekt och tillit. Räven bodde med sin familj nära Lasse. Men en dag fanns inte räven och dess familj kvar längre. Någon hade bestämt sig för att skjuta bort rävfamiljen.

Jag satt på en stubbe i utkanten av vår tomt, när en vacker räv kom släntrande. Den la sig ner några meter ifrån mig, gäspade stort och somnade.

Ljudet från min kameraslutare väckte den nog; den blinkade några gånger och somnade om. Räven verkade helt frisk, pälsen var grann och svansen yvig. Efter en stund sträckte den på sig, tittade på mig en sista gång och strosade iväg. Jag satt kvar länge på min stubbe och kände mig glad; tänkte att vårt möte kändes som en inbjudan att samsas i samma skog, fast det var jag som inkräktat på rävens revir. Rävfamiljen hade sitt gryt vid den lilla avtagsvägen upp mot vårt hus. Jag såg ibland valparna leka i gläntan där grytet låg.

En dag var rävfamiljen borta. Skogen blev tom. Någon sa att alla var skjutna. Skjutna därför att de var lite för nyfikna, sa man mig. Dom störde. Dom kunde blivit för många. Räven är ett skadedjur. Vem avgör sånt? Min räv var bland det vackraste jag mött i skogen. Nånsin. Och nu skjuten med hela sin familj bara för att dom var ”lite nyfikna”.

Jag tänker ibland på den där räven och på att vår allemansrätt ger oss alla avundsvärda möjligheter till möten i vår vackra natur. En rättighet att värna om. Då kan man fråga sig varför lagar och regler tillåter en liten minoritet av jägare att bestämma över liv och död i denna vår gemensamma natur. Varför tillåts jakt på nästan allt levande nästan hela året och ofta i de mest grymma former människan lyckats komma på: Fällor, snaror, hagelskurar, lösa hundar, grythundar, jakt på uppfödda djur, nöjes- och hobbyjakt, troféjakt. Allt detta i en tid när vi redan har utrotat merparten av allt vilt och massor av arter. Skäms, ni som sätter regelverket!

Berättelse nr 2

Christina Erfass berättar här om hur det skjuts oupphörligt i skogarna, att det känns otryggt att vistas i skogen och att man numera ser vilda djur alltmer sällan.

“Berättelse från vår gård utanför Floby, Trävattna. Vi flyttade hit för ungefär 20 år sedan. Vi bor i princip mitt i skogen. För närvarande har vi 13 hästar, höns, katter och hundar. Jag upplevde att det var ett ganska rikt djurliv här på den tiden. Rådjur kom in på området och åt av hästarnas hö, man hörde rävars karaktäristiska gnällskrik på nätterna, råbockar som skällde och grävlingar som kom fram på nätterna.

Det gällde att passa hönsen och stänga in dom på nätterna. Det hände väl ändå att räven lyckades norpa åt sig en höna emellanåt. Älgar kom fram och åt av nerfallna äpplen och ute i skogen var det inte ovanligt att man stötte på älg när man var ute på ridtur. Minns t o m en ung älg som kom fram till ridbanan och tittade på oss när vi tränade hästarna och sen gick han bort till äppelträden och åt lite innan han försvann. Hände också att man såg vildsvin men dom var rätt skygga.

Tyvärr bor jag i en jägarbygd och har en del problem med lösspringande jakthundar. Åtskilliga gånger har jag fångat in hundar som driver runt på min mark och stör våra djur. Det kan gå upp emot ett par timmar innan jägaren kommer och hämtar sin hund. Händer nästan aldrig att de ber om ursäkt ens. Var ute med en grupp ridgäster i skogen när vi blev attackerade av en jakthund som vrålskällde på hästarna och nafsade dom i hasorna. Vi försökte köra bort den men den gav sig inte. Jägaren syntes inte till. Vid ett annat tillfälle kom vi ridande på en smal skogsväg när två jägarbilar dök upp bakom oss och jag viftade då och visade att vi tänkte rida in på en angränsande skogsväg 50 m framför oss så de kunde passera. Trodde i min enfald att de skulle invänta oss men istället kör den ena och knuffar undan hästarna med hjälp av bilen och tränger sig igenom hästflocken och drar sen iväg. Totalt omedveten om vilken katastrof han kunde ställt till med. Tjejerna som red med var helt chockade. Det var enbart p g a mina lugna och snälla hästar som det inte skedde en allvarlig olycka. Den andra bilen väntade dock men utan att bry sig om hur det gick med oss.

Det skjuts oupphörligen i skogarna. Värst under helger. Känns väldigt otryggt att vistas i skogen över huvud taget. På senare år upplever jag att man ser vilda djur allt mer sällan. Har inte sett en räv på åratal eller ens hört någon. Inte en enda älg kom och åt äpplen förra hösten trots att det fanns gott om fallfrukt. Grävling tror jag inte finns alls.

Harar skjuts oavbrutet. Rådjur kan man se ett och annat och spår av vildsvin längre in i skogen. Jag nämnde för grannbonden att jag sett spår av vildsvin och hans kommentar då var “jaha jag får väl ge mig upp med bössan då” Jag förstår inte tänket över huvud taget. Vill vi att skogarna ska tystna för gott, att allt ska vara tillrättalagt för oss så att bara dom djur finns som vi har nytta av. Skogens djur är inget förnyelsebart skafferi för oss att bara ta för oss av. De är levande individer som har rätt att leva och bo där. Blir bara så ledsen när jag ser allt detta.

Kan också nämna att jag vid flera tillfällen plockat upp helt sönderstressade jakthundar som bara stått mitt på trafikerade vägar och en hårsmån från att bli påkörda. Vad jag sagt till dessa jägare lämpar sig kanske inte i tryck.”

Christina Erfass

Berättelse nr 1

En nybliven medlem i Jaktkritikerna berättar här historien om hur skogen vid hennes hus plötsligt rensades på djur. Läs och begrunda…

Jaktkort för 100-400 kr/dag – startskottet för döden i våra skogar!

Vår berättelse hade sin början för tio år sedan. Hus vid skogen, i utkanten av en liten by. Tallar och granar och svalbon under taknocken. En sjö, gamla äppelträd och vinbärsbuskar. Något att vårda och förvalta – ett äventyr med en oväntad överraskning.

Vi var inte ensamma. Snart upptäckte vi att vår udde var bostad åt flertalet vilda djur. Om kvällarna kunde man se rävarna springa runt på sina sökrundor.

Rådjuren rörde sig fritt på tomten och om sommaren var det febril aktivitet när kiden skuttade och jagade varandra på gräsmattan.

Hare, grävling, ekorre, bäver. Ja, vi såg till och med en mård. Någon vecka innan vi flyttade in hade grannarna sett en varg sittandes på vår hustrappa.

2016

En ny upplevelse, med naturen runt knuten. Inte bara ett gammalt hus utan även fyrbenta grannar – allt inramat i den harmoni som enbart naturen kan ge.

Det var inget svårt beslut att vi skulle vårda vår relation med de vilda djuren och när vintern kom, kändes det mer än självklart att de skulle få hjälp mot den stränga vintern och djupa snön. Dödligheten hos rådjur en hård vinter kan bli upp till 40 procent av stammen. När landskapet fick sin vackra vinterskrud, arrangerades matplats till rävarna och separat matplats till rådjuren.

I början var det trettiotalet rådjur som stod och väntade på maten klockan

fyra varje eftermiddag. De gånger vi inte hann ut för att fylla på, stod de och tittade mot huset till dess vi kom ut. En kär granne tog hand om matningen av både rådjur, harar, rävar och fåglar när vi var i stan och arbetade. Där fanns alltid en till två harar som åt tillsammans med rådjuren i lugn och ro. Räven hade mat en bit bort. Total harmoni infann sig i vår lilla del av världen.

2017

 Plötsligen förändrades allt. Av trettio rådjur var det endast fem kvar förra vintern till inga rådjur under hela sommaren och idag i skrivandets stund, när snön åter fallit, lägger jag krampaktigt ut mat som ligger kvar morgonen efter. Jag hoppas fortfarande!

2017

Vad hade hänt? Ortsborna skyllde allt på vargen. Vi har en fin vargfamilj på fem  

individer, som har ett stort revir, men min magkänsla sa något annat. Plötsligt dök det upp en helt annan förklaring på vad som hade hänt. Det går jägare i skogen, de köper dagskort av markägaren och har tillåtelse att ägna sig åt sin variant av ”naturupplevelse”. Man hade sett flertalet rävar och andra djur liggandes vid bilarna efter en dags ”viltvård”. Chockerande!

Markägare arrenderar ut jakträtt till de som vill betala. Enskilda mindre markägare har oftast ett större incitament att bevaka jakten, de vill ju ha beståndet kvar till kommande år. Men hur resonerar de stora ägarna av skogsmark i Sverige? Här finns inte längre ett långsiktigt perspektiv eller ansvar.

Det finns idag inga tillförlitliga beräkningar på hur många rävar, grävlingar, skogsharar, fältharar och rådjur som finns i våra skogar. När det gäller rådjur tillika älg, är återväxten i snitt endast två kid respektive två kalvar varje år. Det tar lång tid för de populationerna att återhämta sig.

Rådjuret är vårt minsta och mest vanliga hjortdjur. De antas ha invandrat till Sverige i omgångar mellan nedisningarna under förhistorisk tid. Fram till 1789 var jakträttigheterna på rådjur, älg och kronhjort förbehållna kungamakt och adel. Gustav III upphävde detta 1789 och öppnade jakten för alla som hade egen skattemark. Detta medförde en lavinartad ökning av jakten som blev fatal för hjortdjursstammen och medförde att hjortdjuren var nästan helt utrotade i mitten av 1800-talet. Av just rådjur fanns till sist endast en stam om några hundra djur kvar på ett gods i Skåne.

Det är ingen hemlighet att även bävern var utrotad i Sverige på grund av bävergället som användes mot feber, tandvärk och magproblem samt i snus och  parfym (för att skapa en vulgär sexuell doft) med mera. Ja, människans uppfinningsrikedom är oändlig och den sker tyvärr ofta på bekostnad av liv.

Har vi inte lärt oss något av historien? Kan det vara möjligt att vi 2019 kan tillåta nöjesdödande på detta sätt?

Med ingen vetskap om hur stort ett bestånd är och ingen kontroll av hur mycket som dödas, kan vi i ärlighetens namn anse att vi har någon viltvård att tala om i Sverige?

Det som är mest oroande är hur övervakningen av jakten sker. Idag har vi älgkvoter men vad har vi för kontroll av exempelvis vår rådjursstam och hur den jagas? Försäljning av dagskort där jägare får jaga småvilt och där markägaren befinner sig på helt annan ort. Det innebär att efter dagens slakt, ringer man in och informerar – i bästa fall talar man sanning, vem vet?  Varför är det inte någon som bryr sig om rådjur, rävar och många andra däggdjur och fåglar. Nu läste jag förra veckan att en av de statsägda ekoparkerna har utökat sitt jaktrevir. Det är ju ingen hemlighet att jakten i området ställdes in förra året. Anledningen till detta var att viltet minskat i det nuvarande reviret och därmed kan man med utökningen åter marknadsföra jakten i ekoparken.

Hos oss har man gett jakträttigheterna till det gamla anrika jaktlaget och samtidigt nästintill även skrivit avtal med ett företag som bedriver jakt i vinstsyfte. Här handlar det om att sälja ut vårt viltbestånd med vinst. Det är inte jakt vi pratar om, utan slakt. Kontrollen av hur många djur som dödas är minimal och begränsad till i bästa fall ett telefonsamtal.

Man har sålt jakten på rådjuren, rävarna med flera i form av ett dagskort och det finns endast en begränsning gällande fyra olika fågelarter där man endast får skjuta två om dagen. Annars är det fritt fram att skjuta så många rävar med mera som man behagar.

Det har visat sig att det inte är endast vi djurälskare som har förstått problematiken utan även gamla sortens jägare börjar höja sina röster mot den hänsynslösa nöjesjakten lika med slakt.

Kan politikerna sluta att slå blå dunster i ögonen på oss och prata om allemansrätten! Inbegriper den även dödandet av allt som rör sig i skogen? Är detta naturvård? Hur kan vi vara stolta över att personer med skjutvapen och 400 kronor i gevärsmynningen får tillbringa en dag i skogen och odla de mest primitiva instinkterna hos människan?

Idag har vi en större andel av befolkningen med bättre ekonomi och med möjlighet att betala 400 kronor per dag och därmed blir jakten såsom till exempel golfsporten, ett allmänt fritidsintresse. Tillgänglig för alla som har lyckats ta sig igenom en tredagarskurs. Hur kan det ens vara möjligt att endast efter tre dagar få vapenlicens? Bör inte regelverket ses över? Det måste till ett större ansvarstagande hos markägare. Man kan inte bara utöka jaktmarkerna för att tillgodose behovet av en “större naturupplevelse”. Det kommer att ta tid att stoppa jakten – om det ens är möjligt. Det måste dock till nya bestämmelser och lagar NU, innan det är försent.

”Mina” rådjursvänner hade inte en chans. De har gått över regnbågen. Rådjur, rävar och flera andra djur är helt utan skydd i dagens Sverige.

Jag vill tro att sagor har ett lyckligt slut, men mitt hjärta gråter. I skrivandets stund (november), vet jag att det inte kommer att bli en bra jul i år. Hur ska jag kunna förklara för barnen i familjen att det inte är någon idé att titta ut genom fönstret för det finns ingen ”Bambi” kvar? Hur kan vi förklara för våra barn att vi tillåter denna typ av slakt? Är detta bättre än den slakt som pågår av lejon, elefanter och flodhästar i Afrika? Nej, jag tycker inte det. Jägarna har tusen argument som rättfärdigar deras vidriga dödande och de har även lyckats ypperligt med att kunna fortsätta påverka politiker för att gagna sina egna    syften.

Jag är oerhört tacksam att ha funnit förståelse och likasinnade hos Jaktkritikerna. Måste säga att på den korta tid jag varit medlem har jag upplevt ett fantastiskt stöd samt hjälp för att kunna hoppas på förändring. Jag hoppas, med dessa entusiastiska och outtröttliga nyfunna vänner att vi tillsammans kan få övriga Sverige att öppna ögonen för den fasansfulla problematik vi står inför. Vi vill ha våra djur kvar och jag vill tacka alla er medlemmar och Jaktkritikernas styrelse, som gör ett fantastiskt jobb. Låt oss tillsammans demolera de narcissistiska argument som ödelägger våra skogar.

Mina förhoppningar inför 2020 är att jag vill uppmana er alla att prata med och inkludera era familjer och vänner för att uppmärksamma och ge våra djur i skogen en röst och chans att överleva. Snälla, sprid information och framförallt värva fler medlemmar. Jag är säker på att merparten av befolkningen i vårt vackra land inte vet vad som pågår.