Vår svenska natur bör inte nyttjas som skjutbana med levande mål. Det skriver Åke Norberg, forskare i zoologi och ekologi.
År 2001 avskaffades allmän jakt på ekorre med motiveringen att skinnet inte längre var värdefullt och att ekorrkött inte hamnar på tallriken. Men nu vill Naturvårdsverket införa allmän jakt på ekorre och hermelin i hela landet¹. Det motiveras av att ekorrar vållar skada genom att de kan ta sig in under tak och bygga bon på vindar, samt att oerfarna jägare behöver öva på enkla mål. Dessa argument drar löje över jägarkollektivet – och Naturvårdsverket som köper resonemanget.
Naturvårdsverkets tilltag må ha begränsad betydelse. Men det baseras på ett problematiskt synsätt. I Naturvårdsverkets policydokument Strategi för svensk viltförvaltning framhålls att ”jakt, viltturism och annat brukande av vilt inte ska begränsas av omotiverade hinder utan utgångspunkten är att det ska främjas.” För att främja brukandet av vilt bör ”så många arter som möjligt vara föremål för allmän jakttid”¹. Detta är medeltida jaktkultur. Jägarna vill jaga så många arter som möjligt, ett krav som de alltså lyckats få in i Naturvårdsverkets policy. Ett obefogat tillmötesgående som få lär stödja förutom jägarna.
Vidare hävdas ofta att när en viltpopulation är livskraftig ska den ”förvaltas” genom jakt, en förskönande omskrivning för exploatering. Och ”jakt ska främjas” – varför då? Småvilt behöver inte ”förvaltas” av jägare. Populationsreglering sker på naturligt sätt om djuren lämnas i fred. I fallet ekorre, hermelin och annat småvilt innebär ”förvaltningen” bara att jägarna ges fler skottillfällen och möjligheter att döda för nöjes skull.
Det är skillnad på numerären hos en population som nått en nivå där den bedöms livskraftig (inte utrotningshotad) och en som nått sin fulla potential, naturligt begränsad av födotillgång, predation och tillgång till lämpligt habitat. Varför skall man genom allmän jakt decimera en djurpopulation under dess numerära potential bara för att den inte är utrotningshotad?
I Sverige jagas omkring 50 vilda arter². Från en reproduktionsperiod till nästa skjuter jägarna 800 000 djur, eller 2 000 per dag i genomsnitt³. Även om populationerna återhämtar sig under reproduktionsperioden så medför avskjutningen att det blir färre djur i naturen fram till dess.
Jägare framhåller ofta ”naturupplevelsen” som drivkraft bakom jakten³, alltså att gå ut i vår fina natur, möta vackra och intressanta djur – och skjuta dem. För den icke jagande allmänheten störs naturupplevelsen av skott och nöjesdödande av djur, som levande skulle ge starka positiva naturupplevelser. Att döda vilda djur för nöjes skull är etiskt motbjudande för många icke-jagande människor. Det är hänsynslöst och respektlöst mot djuren.
Jakt på harmlösa djurarter är otidsenligt när den biologiska mångfalden reducerats så dramatiskt, framför allt genom ett stort och snabbt växande antal människor med åtföljande markexploatering och reducering av livsutrymmet för vilda djur. Vår svenska natur bör inte nyttjas som skjutbana med levande mål. Det behövs bättre biotopskydd som främjar biologisk mångfald, inte allmän jakt på allehanda djurarter för nöjet att döda.
Populationen av ekorre i Sverige är omkring 200 000, jägarpopulationen cirka 280 000, mindre än 3 procent av landets befolkning³. Men jägarnas särintresse dominerar hanteringen av vilda djur i Sverige genom oproportionerligt inflytelserika lobbygrupper. Som Riksdagens jakt- och fiskeklubb där hela 11 procent av riksdagsledamöterna är medlemmar⁴. Och serien ”Jaktliv” på SVT, som okritiskt förhärligar jakt. Andra intressen, som att få uppleva levande djur i naturen bör i stället få genomslag i proportion till befolkningsunderlaget.
Argumenten mot jakt rör inte älg, rådjur och andra arter som tas tillvara som mat eller på annat sätt. Men det bör uppmärksammas att kostnaderna för jakten överstiger värdet på det kött som de svenska jägarna tillskansar sig genom att döda djur³. Jag motsätter mig inte heller skyddsjakt på enskilda problemindivider bland rovdjur, eller jakt på icke inhemska invasiva arter som kanadagås, mink, mårdhund et cetera.
Däremot bör allmän jakt² tas bort för exempelvis (i alfabetisk ordning) alfågel, björktrast, bläsand, ejder, järpe, knipa, kricka, morkulla, nötskrika, orre, rapphöna, sjöorre, småskrake, storskrake, tjäder, vessla och vigg.
Åke Norberg
docent emeritus, forskare i zoologi och ekologi, Göteborgs universitet
