Sedan 1966 är vargen fridlyst. Redan 2007 (Rapport 2007:22) utgav Brottsförebyggande rådet (Brå) en forskningsrapport om illegal jakt på våra stora rovdjur där de kunde konstatera att få dömdes för brott och de som dömdes fick lägsta möjliga straff. Gärningen anmäldes oftast av personerna själva eller av jaktlaget. Det förekom då hot och trakasserier mot myndighetspersoner som utredde brott.

Trots straffskärpning – scooter och gift användes

Straffskärpning som gjordes 2001 hade ingen positiv påverkan. Inte ens när grymma metoder användes. Det kunde vara att man jagade med skoter eller använde gift. Medierapporteringen var ofta negativ mot varg, inte bara från jakttidningar utan även den lokala dagspressen. Många gånger användes argument som att vargen inte alls var utrotningshotad eller att folk inte ville ha varg som ett sätt att bortse från illegal jakt. Studien visade att medier kunde spela en viktig roll för inställningen till rovdjur och illegal jakt. Det fanns också en misstro mot myndigheter och rovdjurspolitiken. Dessutom trodde hälften av jägarkåren att vargarna var inplanterade vilket gav ”rätt” till illegal jakt. Av de som var gärningspersoner i de 344 förundersökningar som då gicks igenom (gällde alla stora rovdjur) var de antingen jägare, renskötare eller markägare. Redan då hade man identifierat flera motiv till den illegala jakten:

Livsstilsinriktade ekonomiska motiv:
– skydda tamboskap, renar, hjortar etcetera
– konkurrens om vilt   
– skydda jakthundar
– handel med kött, skinn (ej kött men oklart om det sistnämnda gäller vargar).
– kriminell egenförvaltning  (ev. ersättning för att döda ett rovdjur illegalt)

Subjektiva, känslomässiga motiv:
– för spänningens skull
– för att få en trofé
– öka sin status
– rädsla
– rovdjurshat
– frustration mot samhället.

Rovdjurshat och frustration mot samhället

De såg att rovdjurshat och frustration mot samhället kunde höra ihop. De starka känslor som visats mot rovdjuren och även mot rovdjurspolitik var hatbrottsliknande.
År 2002 upptäcktes en varg i renskötselområden som man kom att kalla Lapponiavargen. Två renskötare anhölls för att ha jagat honom med skoter men släpptes i brist på bevis. Renskötare ansökte om skyddsjakt på honom som avslogs. Det fanns också önskan om att han skulle flyttas vilket inte heller beviljades. Hannen sändarförseddes för att man skulle kunna följa honom. Lapponiavargen som också kallades John påstods vara inplanterad trots att DNA-analyser visade att John kom från Finland. I april 2003 tystnade sändaren och man vet än idag inte vart han tog vägen.

Under denna period (1995-2005) hade 64 anmälningar gjorts om jaktbrott mot varg.
Av de intervjuade personerna i studien framkom att man kunde stå ut med alla andra av de stora rovdjuren utom vargen. Bland jägare framkom att de som var för vargen vågade inte säga något. De var till och med rädda att få sina hus nedbrända. Man skulle vara emot vargen och vara rädd för utfrysning om man sa något annat. Forskarna fann att ungefär hälften av vargarna dog i illegal jakt. Vad BRÅ då kom fram till var att det var en unik situation sett ur ett brottssammanhang. Den illegala jakten skilde sig från annan brottslighet så till vida att gärningspersonerna hade stöd från andra intressegrupper vilket inte kunde ses i andra brottsammanhang. Det fanns också en stor misstro mot rovdjurspolitiken. Mycket för att den inte blev som man önskade.  Det var under dessa år besvärande få (mindre än en procent) som dömdes för illegal jakt. Antalet polisanmälningar var också få. Det liknade mer ett laglöst land.  Risken att åka fast för att ha dödat en varg illegalt var exceptionellt liten. Man kunde också se att det var ”fel” personer som dömdes då de var de mest laglydiga och som ofta anmält sig själva. Slutsatsen i utredningen blev att försöka få till en rovdjurspolitik som fick stöd hos jägare, renskötare och markägare. Men det krävde att förnekelsen och omfattningen om den illegala jakten upphörde hos dessa grupper och att de skulle förtjäna ett förtroende av att vara mer delaktiga.

Skandulf – Dödlighet och illegal jakt i den skandinaviska vargstammen

År 2005 gav Skandulf ut en rapport  ”Dödlighet och illegal jakt i den skandinaviska vargstammen”. Där kan man läsa att anmärkningsvärt nog ökade inte vargpopulationen och översteg inte tio vargar i vinterstam under hela 1980-talet trots hög tillgång på föda och fridlysning. Av 87 vargar som obducerades åren 1980-2007 hade tio stycken (11,5 %) gamla skottskador som de överlevt. Ofta hade de skador i bogen men det finns även exempel på andra skador. Till exempel en fyraårig trebent alfatiktik från Långsjönreviret som sköts 2007 i nödvärn för hundangrepp. Hon hade inläkta splitter i en benstump. Alfahannen i reviret hade innan dess försvunnit spårlöst. En ny hanne kom till reviret efter nyår 2006/07. Den gamla alfahannen hittades sedemera i ett vattendrag drygt 11 mil från Långsjöreviret (i Filipstads kommun) i april 2007. Dödsorsaken kunde inte fastställas men en gammal skottskada påvisades.

En nioårig 47-kilos varghanne från Jangenreviret sköts 2007 efter beslut av Naturvårdsverket på grund av att ett rovdjur dödat tamdjur. Han hade gamla hagel i huvudet och var blind på ena ögat.

Förgiftade åtlar

Under perioden 2000-2005 hittades åtlar (utlagt kött/rådjur- älg- och hjortkadaver) i vargrevir/vargområden som preparerats med olika gift (Isofenfos, Carbofuran, Warfarin, Glykol och Cyanid). År 2012 hittades en varg och en rävunge döda nära varandra (250 m) i Kolsva som dött av något de fått i sig. Dödsorsaken var någon forma av cirkulationskollaps men prover skickades aldrig för analyser om vad de dött av. Området där djuren hittades  bestod av tre vargrevir. Det fanns även misstankar om sprängda varglyor.
Under åren 2015-2018 minskade antalet vargar utan att det kunde spåras till annan anledning än illegal jakt. Något som Jägareförbundet i en intervju med Sveriges Radio 2018 bekräftade inte kunde uteslutas med hänvisning till ett missnöje med att myndigheter ”inte lyssnade på människor som bodde nära vargen”. Ett märkligt resonemang att ge sig ”rätten” att ta lagen i egna händer.
År 2019 hittades en död vargtik i ett vattendrag i norska Hedmark. Vargen visade sig vara förgiftad med Glykol. Man hade ett halvår innan dess hittat åtlar preparerade med just glykol.

SGT och svarta hål

Att döda en varg utanför de jaktsystem som finns är olagligt och räknas som ett grovt jaktbrott som kan ge upp till fyra års fängelse. Vi har särskilda miljöåklagare som handlägger sådana brott. Tyvärr är de för få och utredningar tar flera år. Dessa brott är dessutom mycket svåra att bevisa och tystnadskulturen är stor. SLU:s forskningsstation Grimsö har forskat i ämnet och kan se att upp till 80 vargar försvinner varje år. Vargjakten verkar dessutom organiserad. SGT – Skjut gräv tig – är ett uttryck i främst jägarkretsar om vad man ska göra med vargen. De anser inte att vargen har något existensberättigande. Det är en liten klick jägare men de hörs mycket. Sedan vargen återetablerades i Sverige har det försvunnit vargar.  I Dalarna och Värmland har man länge pratat om ”svarta hål”, det vill säga områden som onaturligt saknar varg. Ett sådant område är mellan Siljan och Klarälven, Vansbro och Sälen. Vargarna minskar när de borde ökat.

Så här såg det ut i Dalarna respektive år:

År	Föryngringar	Revirmarkerande par	Totalt	Notering
2015/16	8,2	8,5	16,7
2016/17	9,7	7	16,7
2017/18	6	3,83	9,83
2018/19	3,5	3,1	6,6	35 vargar (ingen licensjakt 2020)
2019/20	6,49	2,5	8,99	65 vargar
2020/21	8,5	2	10,5

Länsstyrelsen har beslutat att det ska finnas minst åtta föryngringar i Dalarna vilket är ca 80 vargar.

Trots att sådana här brott sällan leder till åtal finns det några fall:

Fansenvargen – en 1-årig tik från Sjösvedenreviret

En av de absolut grymmaste kända illegala jakter på varg handlar om Fansenvargen i februari 2011. Tack vare att Gullan och Leif en kväll upptäckte att något var fel blev det känt. De hade kört med sitt hundspann vid sjön Fansen där de kunde se slarvigt övertäckta skoterspår och blodstänk i snön. De anmäler till polisen. Dagen efter söker polisen med helikopter och skoter och hittar i en snöhög en vargkropp nerknycklad i en stenglipa. Senare får vi veta att två män hade varit ute på sjön Fansen. Den ena åker skidor och den andre åker skoter. I sydänden av sjön ser de en vargfamilj som skräms upp från en daglega. Två av vargarna springer in i skogen men den tredje, Fansentiken, springer ut på isen österut och följs av skotern. Skotern kör efter henne en halv kilometer och kör sedan på henne minst fyra gånger tills hon blir liggande fortfarande vid liv. Därefter blir hon ihjälslagen med en påk.

Obduktionsprotokollet är vidrig läsning. Tiken vägde 35 kg. Hon hade blött rikligt och med synliga skallskador. Tiken hade många frakturer och inre blödningar över hela kroppen orsakade av kraftigt våld medan hon fortfarande levde. Vidare hade hon inre skador i magsäck, lungor och levern. Hjässan på huvudet är helt krossat. Skadorna bedömdes vara av stort trauma för henne.

Många var upprörda över hur hon blivit behandlad. Bland jägare började namnet på en av männen cirkulera vilket anmäldes av en jägare i Jägarförbundet. Mannen var känd för tvivelaktiga jaktmetoder. På så sätt lyckades brottet leda till åtal. Det var miljöåklagare Åse Schoultz som drev målet. Det fanns bevisning men tingsrätten friade skotermannen och dömde skidmannen. Bland annat hittades skidmannens urin på platsen. Han fick ett år och nio månader. Skotermannen friades för att tingsrätten inte ansåg att det var bevisat att han hade kört skotern. Åklagaren blev upprörd och överklagade till hovrätten där domarna ändrades och bägge männen dömdes till två års fängelse var för grovt jaktbrott.

Snapphanevargen, en skygg hane

I augusti 2018 trodde sig en jägare ha skjutit en räv men det var en varg utanför Lönsboda i Osby kommun. Mannen var så ångerfull att han slutade med jakt. Vargen var den så kallade Snapphanevargen. Det var en skygg hane som rört sig i området under fem års tid utan att göra mycket väsen av sig. I både tingsrätt och hovrätt dömdes jägaren till villkorlig dom och 25 000 kronor i dagsböter för jaktbrott av normalgrad. Riksåklagaren överklagade till Högsta domstolen som inte tog upp fallet. Mannens jaktlag samlade in bötesbeloppet så att mannen själv bara betalade försvarskostnaderna på ca 10 000 kr. Många jägare var dock kritiska till insamlingen och menade att man måste veta vad man skjuter på.

Att det förekommer illegal jakt på varg är tydligt. Forskare menar att exempelvis licensjakt och skyddsjakt minskar den illegala jakten men sett till hur illegal vargjakt betraktas av vissa vargmotståndare och det faktum att det trots dessa jaktformer ändå försvinner vargar är det kanske mer plåster på såren för de missnöjda.

Jaktkritikerna kämpar mot alla vargjakter, tjuvjakter såväl som legala jakter. Vi överklagar jakter på varg. Ge oss gärna ditt stöd i form av medlemskap så att vi växer och får mer tyngd som organisation. Stödmedlem kostar endast 30 kr, fullbetalande medlem 250 kr. Klicka här för att bli medlem!