Jägare i Sverige har möjlighet att träna och testa sina hundar för jakt på djur som är instängda i hägn. Vid träning på hare och vildsvin släpps hunden lös i hägnet tillsammans med djuren. Vid träning på björn och älg hålls hunden utanför hägnet, men det kan fortfarande vara mycket stressande och skapar rädsla hos djuret som tvingas konfronteras med hunden. Björnar är normalt skygga och undviker om de kan det både hundar och människor.
Träning av jakthundar i vilthägn
av Eva Stjernswärd
Har du hund? Skulle du åka till en djurpark för att lära din kompis att jaga instängda vilda djur? Provocera en inträngd björn? Eller rent av släppa lös din hund inne i hägnet för att träna närkamp med vildsvin eller jaga hare?
På långt håll känner de instängda och utsatta djuren lukten av sina naturliga fiender och gör sig redo för flykt; hjärtfrekvensen ökar liksom kroppstemperaturen och stresshormoner utsöndras. De konfronteras med aktiva, skällande hundar och människor som tränger sig in i deras påtvingade hem. I naturen skulle flyktdjur som älg redan vara långt borta, björnen skulle aldrig ens låta dig veta att den var där. Men från människornas djurfängelse finns ingen utväg och den grymma experimentleken börjar.
Djur stressas, plågas, skadas och kanske till och med dör för att människor ska träna jakthundar. Men inte i Sverige protesterar du! Här har vi en modern djurskyddslag! Så tänkte även jag tills näringsdepartementets uppdrag, signerat av landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) till Jordbruksverket dök upp med den osannolika formuleringen:
”I propositionen om Ny djurskyddslag (prop.2017/18:147) gör regeringen bedömningen att vid sådan provverksamhet som syftar till att förbereda eller testa djurs lämplighet för samhällsnyttig verksamhet kan ett visst mått av lidande vara oundviklig och acceptabelt med hänsyn till samhällsnyttan”.
Instängda djur tvingas bidra till “samhällsnyttan” med sina redan begränsade onaturliga liv i hägn, men också kunna utsättas för akut stress och lidande, när det redan finns mobila viltattrapper och andra metoder att utveckla för träning utan levande djur. Som samhällsnytta anges att man vill träna hundar för eftersök. Detta måste kunna göras utan att utsätta andra djur för lidande, som när hundar tränas för all annan samhällsnyttig verksamhet inom t ex polis, räddningstjänst eller spårning av försvunna personer. Att uppsåtligt riskera lidande för vilda djur för att
träna jakthundar är något annat. De cirka 2000 hundägare som efterfrågar den aktuella verksamheten har snarare att göra med att man vill öka värdet på hundarna. Här är det sorgligt att Svenska Kennelklubben, som å ena sidan värnar om sällskapsdjur, men å andra sidan vill medverka till att utsätta vilda djur för lidande och stress för att uppnå tävlings- och avelsresultat.
Åter igen kan konstateras att både jakt och djurhållning kommersialiserats för människans nöjen. Så, trots all den nya kunskap vi har om djurs kognitiva förmågor och vetenskapligt belägg för att djurs nervsystem är samma som människans, ska Jordbruksverket och Naturvårdsverket behöva utreda om träning inför prov och anlagstest i vilthägn medför lidande för de inblandade djuren. Om nu inlevelseförmåga saknas hos beställarna, borde man kunna läsa innantill och respektera Statens Lantbruksuniversitets (SLU) vetenskapliga råd för djurskydd, som pedagogiskt förtydligat saken: ”De djurvälfärdsrisker som skulle kunna uppstå för samtliga djurslag är rädsla och stress vid mötet med hund, otillfredsställande hållning och skötsel i hägnet, samt stor psykisk belastning på grund av upprepade träningstillfällen. Frågan man sen måste ställa sig är varför politiker och hundägande jägare vill skapa undantag och urvattna en numera förbättrad djurskyddslag som skyddar deras egna tamdjur – men samtidigt väljer att inte inkludera vilda djur. Varför denna
ansvarslöshet?
Trots gällande djurskyddslag för tamdjur, upprepas gång på gång fruktansvärda missförhållanden och djurplågeri inom näringarna, trots att de är mer kontrollerade än någonsin jaktbranschen. Eftersom jaktindustrin ligger utanför radarn för djurvälfärd och kontroll vet vi egentligen inte alls vad som pågår i skogarna utanför det jägare själva vill uppge. Inte ens länsstyrelserna ges resurser till detta och naturpoliser existerar inte. Att Näringsdepartementet och Naturvårdsverket och andra vill skapa undantag för vad som är lagligt, är desto mer bedrövligt. Vilda djur i naturen skyddas alltså inte av djurskyddslagen – så när vilda djur hålls i hägn enbart för människors utnyttjande borde Näringsdepartementet istället betona att verksamheten obligatoriskt ska lyda under djurskyddslagen.
Naturvårdsverket som redan, icke förvånande,
anser att vilda djur som används för forskning vid exempelvis märkning med sändare m m, inte ska skyddas av djurskyddslagen. En verksamhet där vi läst att djur dör av sviterna efter jakt med helikopter för sövning eller märkning med sändare som imploderat i magen på exempelvis björn.
Risken är stor att Naturvårdsverkets “utvärdering” kommer att bli lika djurfientligt som den jaktträning med lös hund efter vilda djur i naturen, som redan är grundbulten i verkets förslag till ny jakttidsberedning. Den nu tillåtna hundträningen i naturen nämns inte. Inte heller de nya aggressiva
hundraserna; högbenta och långdistanslöpande hundar som förändrat den ”traditionella” jakten. Här saknas Jägarförbundets och Kennelklubbens
självkritik mot alla de avarter som tillåts för att utveckla jakthund till kamphund i skogen. Lodjursungar, som bits ihjäl av jagande hundar liksom
alla andra djur som lemlästas i samband med löshundsjakt, är redan ett dolt djurskyddsbrott som ingen ”utreder”.
Jordbruksverket har tillståndsärenden för 126 hägn där endast 31 hägn har godkänts för jaktträning. En miljö har skissats fram som en sorts Hillbilly-kuliss passande i filmen ”Jägarna”. Vilda djurs lidande ska inte kamoufleras som samhällsnyttig verksamhet. Användandet av levande djur för träning av jakthundar bidrar till avtrubbning inför de individuella djurens lidande och ökar bristen på respekt för djur i allmänhet. Vilda djur i hägn är redan frihetsberövade – de ska inte dessutom utsättas för med både fysisk och psykologisk tortyr med inkräktande jakthundar. Den flummiga samhällsnyttan med jakthundsträning får aldrig motivera djurplågeri.
– Så, lägg ner verksamheten!
Nedan några enstaka kommentarer ur SLUs yttrande:
“Syftet med detta yttrande är att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning. Det finns kunskapsluckor inom området då det råder brist på vetenskapliga studier av hur träning och prov i och utanför vilthägn påverkar jakthunden och de vilda djuren. Omfattningen av denna verksamhet är till stora delar okänd för Rådet och området är tämligen oreglerat i lagstiftningen.”
“En av grundförutsättningarna med träning och prov på vilda djur i hägn är att jaktsituationen ska efterlikna vanlig jakt. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. Negativ erfarenhet och förväntningar av hundträningen innebär dock en risk för upprepad och ackumulerad stress, vilket kan resultera i att djuret utsätts för ett upprepat och långvarigt lidande.”
Om vildsvin: “Det finns också en risk att alltför aggressiva hundar tillfogar vildsvinen fysisk skada samtidigt som jakten även riskerar att vildsvin utsätts för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Hägn för vildsvin kan vara relativt stora, med en varierad och naturlig biotop. Eftersom hunden kan förfölja vildsvinen inne i hägnet innebär hägnet, oavsett storlek, att vildsvin har begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten i sig är sannolikt stressande. En studie har visat att det kan föreligga allvarliga djurskyddsproblem i vissa vildsvinshägn.”
Om björn: “Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. Att jagas av en hund har visat sig resultera i såväl beteendemässiga som fysiologiska förändringar vilket tyder på att björnen blir stressad. Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen. I ett litet hägn utan lämpliga biotoper eller fredad zon har björnen små möjligheter att avlägsna sig från hunden eller dölja sig.”
Om hare: “Haren är ett bytesdjur och betraktar hunden som en predator. Haren flyr genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. I hägn med hare tillåts jakthunden vara lös och jaga haren. Man kan anta att stressen för hare vid träningsjakt i hägn liknar den vid vanlig jakt. Skillnaden är att hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende. Om hunden får tag på haren i samband med träning eller prov i hägn, kan haren allvarligt skadas eller dödas.”
“Sammanfattningsvis, de djurvälfärdsrisker som skulle kunna uppstå för samtliga djurslag är rädsla och stress vid mötet med hund, otillfredsställande hållning och skötsel i hägnet, samt stor psykisk belastning på grund av upprepade träningstillfällen. För vildsvin och hare föreligger även risk för stress, fysiska skador och värmestress vid förföljelsen av hund. Tillsyn av vilda djur i stora hägn är svår vilket utgör ytterligare en djurvälfärdsrisk.”