Vad var det som beslutades om antalet vargar år 2013 och 2015? Detta är ett återkommande tema där vargmotståndare påstår att intervallet på 170-270 var ett minimum och ett maximum. Men, var det så?

Nu har flera partier med Ebba Busch (KD) i spetsen åter igen hävdat att beslutet skulle handla om ett spann mellan 170-270 vargar.  Bakgrunden är regeringen Reinfeldts proposition (2012/13:191) En hållbar rovdjurspolitik. Målet var att uppnå gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet utan att påtagligt försvåra tamdjurshållning och visa socioekonomisk hänsyn. I förarbetet tillsattes en vargkommitté där nio organisationer skulle ta fram underlag ledd av dåvarande landshövding i Uppsala Län, Peter Egardt. Vargarnas intressen tillvaratogs av Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen samt Världsnaturfonden. Motståndarsidans representanter var Jägarnas Riksförbund och Svenska Jägareförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Fäbodbruksförening, Svenska Samernas Riksförbund   och Sveriges Kommuner och Landsting. Innan beslutet 2013 var den dåvarande rovdjurspolitiken från 2001 ”Sammanhållen rovdjurspolitik” att Sverige skulle ta ansvar för att varg skulle få finnas i ett så stort antal att de långsiktigt fanns kvar i den svenska faunan och att arterna kunde sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. Samtidigt sattes en miniminivå och poängterade att det inte skulle ses som ett önskvärt antal. Vargen hade då inte nått den nivån att de ansågs säkrade i överlevnad, istället sattes ett etappmål som 20 föryngringar och 200 individer. När nivån hade nåtts skulle en förnyad bedömning göras.

I augusti 2013 överlämnades betänkandet ”Åtgärder för samexistens mellan människa och varg” (SOU 2013:60) av Vargkommittén. De föreslagna åtgärderna var en bättre fungerande skyddsjakt, ett delvis nytt ersättningssystem, en delvis ny och omstuvad lagstiftning samt en ny förvaltningsplan. Samtidigt som Sverige skulle uppfylla kraven i art- och habitatdirektivet skulle dessa åtgärder även kunna återskapa förtroendet för den svenska vargpolitiken hade de tänkt. Märkligt nog gavs Sametinget, Naturvårdsverket, SLU samt berörda länsstyrelser möjlighet att lämna redovisningar utöver Rovdjursutredningens och Vargkommitténs betänkanden trots att flera av dem redan ingick i Vargkommittén.
MP:s Helena Leander. Jens Holm (V) m fl yrkade i en motion på att Naturvårdsverket skulle få i uppdrag att fastställa referensvärden på vetenskaplig grund och inte politiseras.

De framtagna målen för antalet vargar slutade sedan med ett godkännande i riksdagen att ett referensvärde på 170-270 vargar med utgångspunkt från Skandulfs redovisning om minsta livskraftiga population (100 vargar). Ett referensvärde är alltså ”det lägsta antalet individer av en rovdjursart som ska finnas i Sverige. Riksdagen anger intervall för referensvärden och Naturvårdsverket har i uppdrag att precisera referensvärdet för varje rovdjursart”. Utbredningsområdet för vargen skulle vara hela Sverige utom den alpina regionen och Gotlands län. Vargstammens skulle också minskas där den var tätast. I renskötselområdet och i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak skulle vargen begränsas till de områden där den gör minst skada. Dessa punkter var vad riksdagen tog beslut om 2013.  

Rovdjurens bevarandestatus rapporteras till EU vart sjätte år enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Naturvårdsverket har angett att populationen behöver vara större än referensvärdet för att en aktiv förvaltning ska vara möjlig. Om populationen ligger för nära referensvärdet blir marginalen för liten och det finns risk att arten inte har gynnsam bevarandestatus och utrymmet för en aktiv förvaltning minskar.

Utskottet precis som regeringen poängterade att det var mycket viktigt att invandrade vargar kunde ta sig till vargpopulationer i Mellansverige. Annars skulle vargstammen inte kunna behålla en gynnsam bevarandestatus på lång sikt. Att flytta vargarna så fort som möjligt, så som man gjorde med Tivedenvargarna var ett bra sätt. I fråga om skyddsjakt på rovdjur i förebyggande syfte kunde den som riskerade att drabbas av rovdjursskada enligt jaktförordningen ansöka om tillstånd till skyddsjakt. Om det fanns stor risk för att allvarlig skada ska uppstå kunde beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada ännu inte har inträffat.

I motioner av Jan Lindholm, Anna Steele (MP) begärdes att enbart skyddsjakt skulle tillåtas på varg. Han menade på att licensjakt inte tog hänsyn till familjestruktur, den enskilda vargens betydelse för stammen eller dess betydelse som problemskapare för människor. Licensjakt innebar också en inskränkning på möjligheten att bedriva skyddsjakt. Steele ansåg att skyddsjakt endast skulle ske med största möjliga hänsyn till de enskilda djuren. Till exempel ska man undvika att skjuta bort föräldradjur då kvarvarande valpar kunde fara illa.

Naturvårdsverket hade tagit fram en förvaltningsplan för varg som omfattade åren 2013–2017. Planen innehöll beskrivningar av rovdjurspolitikens mål, vargförvaltningens delmål samt åtgärder och uppföljning. Utskottet konstaterade att ett av delmålen var förbättrad genetisk status. Grunden för förvaltningen av varg  var övervakningen av vargstammen, dvs. inventering av vargstammens storlek och utbredning samt uppföljning och analys av dess genetiska status. Övergripande var syftet att lämna underlag för andra förvaltningsåtgärder, utvärdera genomförda åtgärder och följa upp politiska mål och internationella åtaganden.

I propositionen framhöll regeringen vikten av att de nationella förvaltningsplanerna borde samordnas med ansvariga myndigheter och motsvarande planer i Sveriges grannländer, särskilt Norge och Finland på sikt, vilket förespråkades av EU-kommissionens riktlinjer när vargpopulationen sträckte sig över flera länder. et De skandinaviska vargarnas genetiska utbyte med vargar i öst behövde förbättras.

Ett viktigt stycke i propositionen är:

 ”Rovdjurens existens i Sverige ska inte enbart ses som överlevnad, utan rovdjuren måste även ges möjlighet att återfå något av sin ekologiska funktion i ekosystemet. Som toppredator, högst i näringskedjan, har rovdjuren en reglerande effekt i hela ekosystemet, och det finns ett allt starkare stöd för att det behövs toppredatorer för att ekosystem ska kunna betraktas som funktionellt intakta.”

Slutligen konstaterades att vilt- och rovdjursförvaltningen tagit för lite hänsyn till rovdjurens reglerande roll i ekosystemet. Detta för att all fokus legat på att förhindra att populationerna utrotades på nytt. När de stora rovdjuren återetableras krävs fokus på bevarande för bredare ekosystemsansats. De arter som inte hade en gynnsam bevarandestatus behövde uppnå det så snabbt som möjligt och därefter bibehålla gynnsamma bevarandestatusen.

Vad hände sedan 2015?
Rapporteringen av referensvärde till EU 2013 blev 270 vargar som minsta antal. Sverige fick kritik eller åtminstone frågan hur vetenskapligt värdet var. Regeringen gav därför Naturvårdsverket i uppdrag i april 2015 att utreda gynnsam bevarandestatus på varg utifrån vetenskap. Två forskargrupper (professor Scott Mills med medarbetare, North Carolina State University, USA och forskargruppen SKANDULV, Sveriges Lantbruksuniversitet) skulle utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera befintlig sårbarhetsanalys för varg och med den som grund utreda vad som krävdes för att vargpopulationen i Sverige skulle anses ha gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Även behovet av invandrande vargar från Finland/Ryssland skulle ses över.

Bedömningen av Naturvårdsverket, liksom alla utom en av forskarna var:
–  att det behövs minst 300 vargar i Sverige, samt att minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland ska reproducera sig med de skandinaviska vargarna under naturliga förhållanden varje 5-årsperiod (varggeneration), för att vargen i Sverige ska kunna anses ha gynnsam bevarandestatus.
– att den genetiska förbindelsen genom invandring av vargar från de finsk-ryska delpopulationerna måste fungera för att bedömningen minst 300 vargar ska gälla. Om reproduktion av nya immigranter ej sker med skandinaviska vargar varje varggeneration skulle den skandinaviska stammen behöva bestå av minst 1700 vargar för att klara de genetiska bevarandekriterierna och därmed kunna anses ha gynnsam bevarandestatus. De naturligt invandrade vargarnas överlevnad i Skandinavien är därför av avgörande betydelse.

Forskarna var eniga om att det i Sverige utanför renskötselområdet fanns tillräckligt med livsmiljöer för att hysa 1200 stationära vargar. Spontan invandring av vargar från Finland/Ryssland till Skandinavien (Sverige och Norge) förekom med i genomsnitt ca 1,5 immigrant per år vilket motsvarade 7-8 individer per varggeneration. Av dessa hade tre stycken reproducerat sig under åren 1985-2015 (motsvarande sex varggenerationer) med de skandinaviska vargarna varav två under rapporteringsperioden 2007-2012 (vilken motsvarade ungefär en varggeneration). Tivedenvargarna eller deras ungar hade då ännu inte reproducerat sig. Det innebar att det efter 2012 (dvs. åren 2013-2018) ännu saknas ett flöde av nya gener. Den skandinaviska vargstammens populationstillväxt beräknades till +13% per år vilket kunde, enligt vissa av forskarna indikera en gynnsam bevarandestatus.

Referensvärdet 170-270 var alltså ingen begränsning av vargar utan ett föreslaget MINIMUM av vargar från riksdagen. Det vill säga att minsta antalet vargar skulle ligga mellan dessa två tal. Naturvårdsverket rapporterade då in antalet 270 som minsta antal. Två år senare konstaterades att minsta antalet, efter vetenskaplig prövning var 300. Förutsättningarna för att hålla 300 som minsta antal var dessutom att minst en varg skulle få valpar vart femte år.

2019 rapporterades det in 300 vargar som ett minimum till EU. Sedan Tivedentiken (hanen försvann) har inga invandrande vargar reproducerat sig. De vargar som kommit in har antingen avlivats eller försvunnit. Det torde betyda att Sverige behöver ha någonstans runt minst 1200-1700 vargar. Vi har inte för mycket vargar. Tvärtom så saknar vi massor av vargar!

Jaktkritikerna kämpar för alla vilda djur! Bli medlem och ge oss ditt stöd!

Klicka här och bli medlem

Våra vargar är i fara! Du kan göra en insats för vargarna! Vargarna är redan hårt jagade. De har rätt att leva precis som vi människor. Vi bör göra vad vi kan för att skydda vargarna.

Detta är ett förslag från riksdagen som ännu inte är beslutat om. Tanken är att riksdagen ska göra två tillkännagivanden till regeringen, båda om vargstammen – tydligen att referensvärdet ska sänkas till 170 vargar. Det är helt overkligt – det är ju en biologisk bedömning! Vissa partier kommer säkert att reservera sig men om majoriteten röstar igenom eländet är det illa. Beslut väntas i nästa vecka.

Läs mer under länken nedan:

LÄNK: Miljö- och jordbruksutskottet till attack mot vargstammen

Alla som vill ha en frisk, sund vargstam i Sverige måste nu agera. Att skriva på Facebook hjälper inte. Vi måste allihop försöka komma i kontakt med våra politiker.

Här följer några förslag på vad DU kan göra för vargarna:

1. Kontakta riksdagspolitikerna och partierna:

Kontakta riksdagspolitikerna och partierna. Under nedanstående länk finns riksdagspolitikernas kontaktuppgifter i riksdagen. Kontakta genast dina politiker och säg vad du tycker! Tänk inte att någon annan får göra det. Gör det DU också! Vi måste vara många som agerar tillsammans!

LÄNK: Ledamöter och partier i riksdagen, kontaktuppgifter

2. Kontakta radioprogrammet Ring P1

Du måste inte vara med i direktsändning om du inte vill. Det finns fler sätt att komma i kontakt med radioprogrammet Ring P1. Du kan

• Ringa till programmets telefonsvarare
• Skicka ett sms till Ring P1
• Debattera i sociala medier på Ring P1 Facebook, Twitter och Instagram
• Delta i direktsändning

Om vi är många som hör av oss till Ring P1 blir det ett tryck på radioprogrammet att ta upp frågan om vargarna. Därför är det viktigt att vi är många som hör av oss, på något sätt eller på flera sätt. Under nedanstående länk hittar du uppgifter om de olika sätten att kontakta Ring P1

LÄNK: Olika sätt att kontakta Ring P1

I övrigt är det upp till DIG att agera för vargarna på det sätt DU SJÄLV kommer på. Du kan till exempel skriva insändare och debattera på Facebook i olika grupper samt göra inlägg på din egen Facebook.

Ännu ett avskyvärt exempel på hur djur ses som levande köttbitar och objekt för människors morbida lust att döda ett levande djur. I Jaktjournalen kunde man den 14 april 2015 läsa om jakt i hägn. Under rubriken “Jakt i hägn – Populärast bland storstadsnära jägare” kunde man läsa följande:

“Jakt i hägn är ett alternativ för väldigt många storstadsjägare som både vill skjuta ett par djur och få kött med sig hem.” Uttalandet kommer från Klas Henriksson, jaktarrangör vid Roslagens Jakt & Vilt. Företaget ligger i Östhammars kommun och har ett hägn på 200 hektar. I detta hägn kan till exempel stressade Stockholmare som längtar efter att jaga få skjuta på livs levande djur såsom dovhjort, kronhjort, mufflon, vildsvin och en del rådjur. 

För priset av 4800 kronor kan stressade storstadsbor få nöjet att skjuta ihjäl ett obegränsat antal dovhindar och kronhindar, med deras barn, kalvarna. Lite som att gå till slakteriet och själv döda sin gris?? Hur kan detta ses som ett nöje? I priset ingår lunch samt två jaktpass, förmiddag och eftermiddag.

“Om skottillfället anses frestande kan gästerna även fälla en kronhjort.” Den kostar dock 19 000 kr! Det är alltså “big business” det handlar om. De vilda djuren är kommersialiserade och säljs ut i jakter, instängda i ett hägn.

 “I detta hägn kan till exempel stressade Stockholmare som längtar efter att jaga få skjuta på livs levande djur såsom dovhjort, kronhjort, mufflon, vildsvin och en del rådjur.“

Jakt idag har alltså blivit ett nöje som även storstadsbor betalar för att få utöva, och då även på djur instängda i hägn. Man undrar verkligen vart mänskligheten är på väg!

Bli medlem i Jaktkritikerna och hjälp oss skydda de vilda djuren mot plågsam jakt! Klicka på länken nedan för att bli medlem.

KLICKA HÄR FÖR ATT BLI MEDLEM I JAKTKRITIKERNA!

Prisuppgifter, storlek på hägn och annat är från 2015 och kan ev ha ändrats nu.

Du missar väl inte vår serie Djuren och valet, av Ingemar Rosberg? Klicka på länken så kommer du till den.

Djuren och valet – Länk

Mängder med plast skjuts varje år ut i naturen av jägare. Man vet idag att plast tar lång tid att brytas ned och är skadligt för både människor, djur, hav och natur. Plast i haven är till exempel ett mycket stort miljöproblem som det är bråttom att lösa.

I alla hagelpatroner finns en förladdning som oftast är av plast. När en jägare skjuter mot ett djur med hagelgevär flyger plasten iväg med hagelsvärmen och landar i naturen där den blir liggande om ingen plockar upp den. Erik Schulze i norska Naturvernforbundet menar att förladdningarna av plast är ett stort miljöproblem och en fara för fåglar och djur då de har en form som gör att fåglar och små djur lätt kan få dem i sig.

Norges Jeger- og Fiskerforbund säger att de är klara över problemet, men de menar att plasten är en nödvändig del av de patroner som används idag. De menar att det inte finns något gott alternativ idag, men vill försöka att påverka och driva på utvecklingen av miljövänliga patronkomponenter. Även det svenska jägarförbundet vill sätta press på tillverkarna så att plastförladdningarna försvinner helt.

NRK: Jegere skyter plast ut i naturen

Tills dess fortsätter alltså svenska jägare att skjuta ut mängder med plast i naturen och även bly och andra tungmetaller som ju också är farligt för djur och natur.

Jaktkritikerna anser att en stor del av jakten borde förbjudas/minskas.

Vi vill bland mycket annat att:

• All fågeljakt stoppas
• All jakt på små predatorer stoppas (räv, grävling, mård, med flera)
• Jakt på våra fem stora rovdjur måste stoppas helt
• Jakt på sälar måste stoppas helt

Om detta genomförs kommer spridningen av plast och bly att minska direkt.

Bli medlem i Jaktkritikerna och ge oss ditt stöd! Vi kämpar för de vilda djuren, mot jakt!

Klicka här för att bli medlem!

I både Jaktjournalen och Svensk Jakt rapporteras det om ett par som dödade två lodjur i årets licensjakt. De två, en man och en kvinna beskriver händelsen med ord som “helt osannolikt och alldeles fantastiskt”. Det står även i artikeln att de två jagar “det mesta” och att de fick en jaktupplevelse som blev “något alldeles extra”. De använde sig bland annat av en jaktmetod som heter lockjakt. Man har en lockpipa och blåser i , det kan låta som harskrik. På så vis kan jägaren locka fram lodjuret. Många djurvänner har läst detta och blivit mycket ledsna och förfärade. Vilket lömskt och förfärligt sätt att lura det intet ont anande lodjuret att komma fram och utsätta sig för fara. Hur kan en människa uttrycka sig som så att “glädjen är på topp” efter att man dödat ett vilt djur?! Det är vi många som undrar. Det är ingen jakt som människor måste bedriva för att överleva. Det är en ren nöjes- och- troféjakt som pågår i Sverige. Lodjuret är dessutom rödlistat i EU:s Art- och- habitatdirektiv.

Det var en hona som dödades och via bilder från en åtelkamera visste man att det funnits en hona med unge i området. Bara en sån sak, att ge sig till att skjuta på en mamma som har unge. Hur tänker sådana människor som utför detta dödande, undrar nu många. Det framgår inte av artiklarna om även ungen dödades. Men det händer vid jakt att lodjursungar blir ensamma kvar när mamman dödats. De kan få svårt att klara sig om de inte fullt ut lärt sig att jaga än. En del söker sig kanske vilsna in till byar och då begärs det skyddsjakt även på ungen.

I Jaktkritikerna har vi svårt att förstå denna jakt. Varför överhuvud taget jaga lodjuren? De är rödlistade. De har rätt att leva precis som vi människor. Och hur kan man känna en sådan glädje över att ha dödat ett vackert lodjur som endast levde sitt eget liv och inte besvärade jägaren? Det är många frågetecken som inte får något vettigt svar.

Lodjur är skygga djur. Många människor har önskat att få se ett livs levande lodjur, glädjen är stor om man lyckas och ingen längtan finns efter att döda ett vackra djuret. Ytterst är våra politiker och Naturvårdsverket ansvariga för att denna nöjesjakt får fortgå! Sverige ligger tyvärr långt efter när det gäller synen på vilda djur! Men de flesta människor på landsbygden känner nog en stor sorg och avsky över detta meningslösa dödande. Lodjuret är nämligen otroligt populärt bland svenska folket och cirka sjuttio procent av svenskarna är negativt inställda till att djur får jagas när de har sin parningstid, är dräktiga eller har ungar. Lodjuren får jagas just under sin parningstid. Ett lodjur får jagas av två lösa hundar och fällor får användas i vissa län. Allt detta anser Jaktkritikerna är oerhört grymt och fullständigt onödigt.

Endast 13 procent anser att lodjur över huvud taget ska få jagas. Detta framgår av en ny undersökning som gjorts via YouGov Sveriges Internetpanel, på uppdrag av World Animal Protection Sverige och Svenska Rovdjursföreningen. I undersökningen framgår att svenskarna vill stärka skyddet för de jagade djuren.

Du kan hjälpa till genom att stärka någon av de organisationer som arbetar för att skapa ett bättre skydd de vilda djuren. Ett medlemskap är en bra början. Du är varmt välkommen att bli medlem i Jaktkritikerna om du så önskar. Klicka i så fall på länken nedan så får du information om hur du gör för att bli medlem.

BLI MEDLEM I JAKTKRITIKERNA HÄR!

Länsstyrelsen i Södermanland har beslutat om skyddsjakt från 1 maj 2022 – 31 augusti 2023 på 1 500 dovhjortar. Jakt dygnet runt i hela länet. Regeringens beslut2018 gällande skyddsjakt på dov- och kronhjort innebär redan att markägare utan beslut från länsstyrelse kan skjuta nyfödda kalvar under perioden 1 juli till den 15 april ”på växande gröda” och i ”skogsplantering”. Alltså i princip hela året från det ögonblick de föds får de dödas. Beslutet innebär också att man får jaga när hindarna är högdräktiga eller digivande. Kronhjort och dovhjort är grupplevande och hindarna lever i matriarkat som består av flera generationer.

Beslutet har överklagats av Jaktkritikerna.

Läs vår överklagan här!

Dovhjortar är nu i princip laglösa i Sverige. Regeringen och Naturvårdsverket drev igenom ett anstötligt beslut utan hänsyn till etiska och biologiska aspekter och ignorerade därmed protester från forskare och veterinärer.

www.svd.se/etiken-satts-at-sidan-nar-hjortkalvar-far-skjutas

LRF jämför hjortar med vildsvin och tvekar inte att lösa problem med lönsamhet med oetisk jakt, genom att det onda dekretet tillåter jakt dygnet runt med rörlig belysning.

Kronhinden föder i maj och dovhinden i juni-juli. I april är dräktiga hindar så tärda av vintern, att de inte är mycket större än årskalvar, vilket innebär att dräktiga hindar med fullgångna foster riskerar att skjutas som årskalv. Jakt gör också att ännu diande kalvar skjuts. Man utsätter hindar för psykiskt lidande och sjukdom eftersom de är mjölkproducerande när de mister sin kalv. På fråga om man vill jaga trots risker, svarade en manlig jaktledare ilsket ”jakten är redan såld”.  

Hjort #metoo? En novemberdag skjuts en hind som försökt försvara sig mot en jakthund. Hinden har ett fullgånget dött foster på väg ut. Lite som våldtagna kvinnor som ifrågasätts om de ”varit på fel ställe i fel kläder”, förklaras att hinden parat sig vid ”fel tidpunkt”. Eftersom hinden väljer vilken hjort hon vill para sig med, kan man tänka att jaktstress eller troféjakt på handjur minskat hennes möjligheter. Hon straffades dubbelt med döden.

Studier i England och USA visar hur hjortdjur drabbas av stress och posttraumatiskt stressyndrom, PTSD när de jagats av människor och hundar. Muskel- och benskador och förhöjda kortisolnivåer är skadliga bieffekter, men varken ”collateral damage” eller psykiskt trauma hos överlevande djur berör jägare. Jakt och mänsklig aktivitet tvingar många vilda djur att ändra beteende. Vissa blir nattaktiva och mycket tid går åt att hålla sig undan från människor och hundar på bekostnad av vila och födosökande. Markägares stängseltrådar är en dödsfälla för hornbärande hjortar om vilket tystnadskultur råder.

För oss som bor på landet, innebär jakt numera naturterror och hjärtskärande möten med stressade eller skadade djur. Dag efter jakt – blir möte med Döden – inälvor av hjortar påträffas spritt över buskar. Bakom gömde sig en överlevare. En traumatiserad ensam hjortkalv.

Dovkalv#metoo? Kristdemokraternas Ebba Busch, låter sig filmas för en Youtube-kanal när hon med ett isande skratt skadskjuter en dovkalv i djup snö. I intervju med DN koketterar hon med att säga ”för att jobba i riksdagen måste man kunna jaga och snusa”.

Naturvårdsverket ”vårdar” inga vilda djur. Ökade jakttider och obegränsade tekniska jaktmedel, trots att de värnlösa djuren fysiskt är desamma sen årtusenden, legitimeras metoder som är rent sadistiska. Fällor, grytjakt, drivande jakthundar i naturen, skyddsjakt från helikopter, jakt på lodjur under parningstid, jakt på nyfödda ungar och dräktiga honor.

Naturvårdsverket har gjort sig till jaktens Agamemnon, kungen som offrade sin egen dotter, Ifigenia för att få vind i seglen och återvända till Troja. I samma ögonblick Ifigenia offras, förvandlas hon till en hjort. Till vilken blodig avgrund Naturvårdsverket vill få Sveriges regering att segla, genom att offra hindar och deras kalvar, är en gåta.

Texten är skriven av Eva Stjerswärd och publicerades som insändare i Tidningen Syre med rubriken “Dovhjortar är nu i princip laglösa i Sverige” den 16 maj 2022

Klicka här för att bli medlem i Jaktkritikerna

I bland lönar det sig att överklaga! Järven Joplin lever och dessutom i frihet! Hon verkar ha anpassat sig bra, till ett fritt liv. Allt tyder på att hon har klarat sin överlevnad, sedan snart ett år tillbaka och inte sökt sig tillbaka till Nordens ark, varifrån hon rymde. Nordens ark begärde skyddsjakt på henne – vilket ALLTID innebär avlivning. Jaktkritikerna överklagade länsstyrelsen i Västra Götalands beslut, vilket innebar att Förvaltningsrätten avslog skyddsjakten. Sen har Jaktjournalen och SRI gått ut med att Joplin förmodas vara död. Men det stämmer alltså inte, Joplin lever och vi är så glada för det. Hurra!

Artikel i DN: Förrymda järven Joplin klarade vintern

Läs tidigare inlägg om vårt överklagande av den skyddsjakten på Joplin

Det finns hos vissa människor ett hat mot rovdjur. Detta betyder att lodjur som fångas i fälla löper risk att utsättas för grymheter. Dessa grymheter kan utföras utan att någon annan någonsin får veta något. I skogen finns ingen kontroll från någon myndighet. Lodjuret i fällan är helt utlämnad till jägaren som kommer för att döda det. Att tillåta fällor i jakten som nu kommer att ske i licensjakten på lodjur i Västernorrland är därför djupt oansvarigt.

Jaktbrottshärva i Norrbotten avslöjade djurplågeri i jakten

Ett exempel på sådant djurplågeri är det som uppdagades i den så kallade jaktbrottshärva i Norrbotten för några år sedan. En mobilfilm avslöjade djurplågeriet. På filmen ser man ett lodjur i en fälla som stressas av en aggressiv hund som springer runt fällan och skäller. Samtidigt sticker en person in en påle i fällan och stöter lodjuret i sidan oupphörligt. Lodjuret befinner sig i en hopplös situation utan möjlighet att fly.

Du kan se filmen nedan. Vi varnar för obehagliga bilder.

LÄNK: Jägare plågar lodjur i fälla

Om lodjuren inte fångas i fällor kommer de att jagas av starka, snabba, vältränade rovdjurshundar, ofta så kallade plotthundar – en ras som tagits till Sverige i syftet att jaga rovdjur med. Lodjuret som även kan vara en mamma med årsunge jagas upp i ett träd. Utan chans att fly (hundarna vaktar under trädet) skjuts lodjuren ner av jägaren som hunnit fram.

Kärleken till våra lodjur

Som tur är finns hos de flesta svenskar en stor kärlek till de vackra kattdjuren. En nyligen gjord undersökning av Svenska Rovdjursföreningen och World Animal Protection visar att 80 procent av svenskarna tycker om eller tycker mycket om att det finns lodjur i Sverige. Undersökningen visar för övrigt att svenska folket är överväldigande positiva till de flesta rovdjur.

LÄNK: Läs mer om undersökningen här!

Ett vackert möte mellan lodjur och människa

En person som älskar lodjur lånade oss nedanstående film. Han träffade två lodjur på sin tomt. Filmen visar ett lugnt, vänligt och nyfiket lodjur som möter en kärleksfull människa. Jaktkritikerna upplever att många svenskar känner denna kärlek till lodjuren och att man lider av jakten som bedrivs mot lodjuren. Varför jaga dom?

Se de vackra bilderna nedan! Vi har i Sverige dessa fantastiska, vackra kattdjur! Varför tillåts denna jakt på dem?!

Det krävs ett större engagemang från allmänheten för våra lodjur för att få stopp på dessa jakter. Om vi reagerar när stora kattdjur jagas i andra länder måste vi även reagera när våra egna stora kattdjur jagas. Kontakta regering och riksdag, ring länsstyrelserna, kontakta Naturvårdsverket. Politiker jagar själva och vill fortsätta att göra så! Det är DU och JAG som måste sätta press på dem. Organisationer för djur gör redan allt vi kan. VI BEHÖVER DIN HJÄLP!

Bli gärna medlem i någon organisation som arbetar för att skydda vilda djur i Sverige. Det finns ett flertal organisationer att välja mellan. Självklart ser vi dig gärna som medlem i Jaktkritikerna, du är varmt välkommen! Klicka i så fall på länken nedan, fyll i dina uppgifter och betala in medlemsavgiften.

Bli medlem och ge oss ditt stöd! Endast 30 kr för stödmedlem och familjemedlem. Fullbetalande medlem för 250 kr.

Klicka här för att bli medlem!

Jaktkritikerna ska utgöra en kraftfull röst för de vilda djuren i Sverige! Vid ett välbesökt årsmöte i Stockholm den 23 april 2022 valdes den nya styrelsen, som kommer att fortsätta att ta debatten till skydd för rovdjur, fåglar och alla andra vilda djur som hotas av människans onödiga jakt.

Styrelsen utgörs nu av:

• Christian Jutvik (ordförande),
• Margareta Sturemyr,
• Marie Stegard Lind,
• Annika Anastassiou,
• Christina Åkerblad,
• Kristina Tyrenius,
• Eva Stjernswärd och
• Mervi Helles.

Bara Mervi Helles är helt ny i styrelsen. Mervi är dock inte ny för verksamheten utan tjänstgör redan som redaktör för föreningens tidning, Jaktdebatt.

Christian Jutvik ersätter Richard Dehnisch som föreningens ordförande.

– Jag vill bli en enande kraft och få tillbaka arbetsglädjen i styrelsen. Vidare vill jag ha medlemsaktiviteter, fler fysiska möten och försöka hitta nya vägar till fler medlemmar, säger Christian.

Västernorrlands länsstyrelse har nu inkommit med en ansökan om licensjakt på 8 lokatter och att de även ska få jagas med fällor.

Jaktkritikerna arbetar med ett överklagande till Förvaltningsrätten I Luleå.

• Lodjuren skadar sina klor och tänder när de försöker ta sig ur fällan

• Djur som fångats i fälla drabbas av uttorkning eftersom de kan sitta länge i fällan samt förlorar vätska när de försöker ta sig ut.

• Den fysiska ansträngningen och psykiska stressen hos ett lodjur som kämpar för att ta sig ur fällan kan leda till muskelskador och cirkulationskollaps hos lodjuret.

• Fällor är inte selektiva. Vilket djur som helst kan fångas i fällan.

Fällfångst är djurplågeri och måste förbjudas!

Licensjakt på Sveriges lokatter har fram tills 14 februari 10 län beslutat om och fler län kan tillkomma. Jaktkritikerna har fram till den 14:e februari överklagat 9 länsstyrelsers licensjaktbeslut på 88 lokatter.

Kalmar 12 lokatter, Östra Götaland 10 lokatter, Västra Götaland 5 lokatter, Jönköping 10 lokatter, Uppsala 8 lokatter, Örebro 10 lokatter, Västmanland 5 lokatter, Dalarna 8 lokatter, Gävleborg 20 lokatter, Västerbotten 5 lokatter, Jämtland 24 lokatter, Västernorrland 8 lokatter.

Sammanlagt blir det 125 fridlysta lokatter som får jagas och dödas.

Jägarna får alltså jaga med fällor vilket innebär ett stort lidande för lokatterna. Förutom detta får jägarna släppa två starka, vältränade, jakthundar efter lokatterna som ofta blir uppjagade i ett träd där de inte kan komma undan det dödande skottet. Trots detta är jägarna i Västernorrland inte nöjda. De beklagar sig över att de inte lagligen får använda motorfordon för att spåra lodjuren. De menar att lodjuren kan röra sig över så stora ytor att det är svårt att hitta dem. Men vad är då problemet? Om lodjuren är så svåra att hitta, varför måste man då göra sig så stora besvär med att leta reda på dem och döda dem?

Nej, låt istället våra rödlistade lodjur vara ifred!

Lokatterna är känsliga för jakt. Det är därför de är fridlysta och skyddade av bland annat EU:s art- och habitatdirektiv. Ändå tillåts dessa hemska jakter på våra lokatter i Sverige.

Text av Eva Stjernswärd:

“Licensjakten och troféjakten på våra rödlistade lodjur närmar sig! Det är en troféjakt för genom ett undantag i Cites kan jägaren behålla lodjurets klor, päls och huvudet. Sen kan jägaren visa upp sig på Facebook och stoltsera med skinnet av ett av våra vackra rödlistade lodjur – och samtidigt är vi många som gärna skulle ha önskat se detta lodjur livs levande och fri i naturen! Så för den som inte visste – troféjakt finns även i Sverige! Jakten börjar den 1 mars och pågår som längst till och med den 31 mars. Ofta är det tillåtet att i förväg ringa in lodjuren redan från den 1 februari. Tusentals jägare ringar in djuren med hjälp av skarpa, uthålliga jakthundar, ofta av typ plotthund, samt motorfordon.

Lodjuret, som inte är en långdistanslöpare, tillåts jagas av de skarpa, uthålliga rovdjurshundar som sedan 2000-talet använts i Sverige, räddar sig i träd eller låter ungarna rädda sig i träd. Begreppet ”träa” är den råaste av jaktsituationer; när man skjuter ett försvarslöst kattdjur som tror sig ha undkommit de primära förföljarna; nämligen hundarna. Det är lika oetiskt och omoraliskt som att titta de fångade ångestförlamade lodjuren i ögonen och avrätta dem när de fångats i fällor. Våra, svenska folkets fridlysta lodjur. Vid alla jakter med lösa hundar riskerar man att utsätta lodjursungar, vargvalpar, järvungar och björnungar för förföljelse oavsett länsstyrelsers ”rekommendationer”. Många gånger i hög snö och under den hårdaste årstiden för djuren.”

Jaktkritikerna värnar inte bara skyddade, rödlistade arter. Vi värnar alla djur mot grymheter i jakten!

Bli medlem och ge oss ditt stöd som passiv eller aktiv medlem! Djuren behöver dig! Klicka här för att bli medlem!