av Kristina Tyrenius

Vi i Sverige har den stora förmånen att leva i närheten av flera olika sälarter: Västerhavet med 15 000 Knubbsälar (Phoca vitulina) och Östersjöns unika kalmarsundsbestånd (Phoca vitulina vitulina) med 400 djur. Dessutom 30 000 Gråsälar (Halichoerus grypus grypus) och 15 000 Vikare (Pusa hispida botnica) i Bottenhavet. (Havs- och vattenmyndigheten; Artfakta, SLU, 2020).

När Östersjön var ett innanhav

När istidens tunga istäcke smälte bort för ca 12 000 år sedan bildades Baltiska issjön av smältvatten. Därefter skapades det mäktiga Yoldiahavet med direktkontakt till Atlanten, troligtvis också tiden för sälarnas inträde i nuvarande Östersjön för 10 000 år sedan. När den tunga isen smälte påbörjades landhöjningen och nuvarande Östersjön bildades, då med namnet Ancylussjön. Förbindelsen med Atlanten snördes av och sälarna blev instängda. Under lång tid anpassades de till en ny biotop och med lägre salthalt, innan Östersjön till slut åter öppnades mot Atlanten. Östersjöns sälar är alltså unika arter.

Naturvårdsverkets beslut om jakt

Regeringen har infört licensjakt på gråsäl för att rädda torsken från sälangrepp, som påstås orsaka det kustnära fiskets kollaps. Detta trots 27 års projektutveckling (pågående) och statlig subventionering av sälsäkra redskap. ”Orsaken till den ökande förekomsten av torsk- och sälmask är inte klarlagd” (Havs- och Vattenmyndigheten, 2020), men ändå döps torsk-mask lägligt om till ”säl-mask” av jaktivrare som felaktigt och ymnigt sprider ut att det är sälen som sprider masken till torsken, argument för att ytterligare utmåla sälen som syndabock.

Problemen gäller främst i södra Östersjön. I norra delarna, där säl främst rör sig, återfinns i princip inte torsk-mask alls. Rykten får inte utgöra grund för licensjakt på 2000 gråsälar! Östersjön har dessutom historiskt sett varit full med fisk, samtidigt som där fanns över 300 000 sälar. Alltså — För hundra år sedan fanns ett överflöd av fisk och tiofalt fler sälar.

Sälarna skadeskjuts i stor utsträckning

Skall man skjuta en säl måste skottet träffa hjärnan, som har en persikas storlek, vilket innebär en uppenbar risk för skadeskjutning. Andra däggdjur skjuts huvudsakligen genom lungor/hjärta. Allt annat måste räknas som allvarligt lidande. Om skytten befinner sig på en guppande båt, så kan man få en uppfattning om hur svårt det är att få in ett direkt dödande skott. Undersökningar visar att upp till 50% av sälarna skadeskjuts vid jakt.

Vid jakt på andra stora rovdjur skall detaljerade rapporter fyllas i. Detta gäller inte vid jakt på säl av någon anledning. Det räcker med att kryssa i art, kön och huruvida sälen bärgats eller inte. Vi får alltså inte veta exakt hur många knubbsälar, gråsälar och vikaresälar som dödas eller skadeskjuts då man inte heller behöver göra eftersök på sälar som skadeskjutits. Man behöver inte ens redovisa antal påskjutna sälar som INTE bärgats. Detta är förstås svårt varför också kraven på inrapportering är så låga. Innebörden blir ett utdraget lidande för sälarna. Skadeskjutna sälar kan överleva i månader innan de dör. Detta innebär brott mot jaktlagen 27§: “Jakt skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande”. Och 28§: “Om vilt har skadats vid jakt, ska jägaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna uppspåras och avlivas”. I april 2020 röstade Sveriges Riksdag dessutom för att: ”Regeringen bör söka undantag från EU:s försäljningsförbud genom att verka för att förbudet mot handel med sälprodukter, kött och skinn upphävs.”

Förbjudet att sälja sälskinn

Detta trots beslut från Världshandelsorganisationen och EU om förbud mot handel med sälprodukter utifrån argumentet: ”Förbudet är nödvändigt för att skydda den allmänna moralen” och att ”jakten på sälar riskerar att bedrivas på så brutalt och oanständigt sätt att EU har rätt att förbjuda sälimport”.

Varmare klimat och gifter

Förutom okontrollerade skadeskjutningar är sälarna utsatta för andra allvarliga hot. 32% av Östersjöns botten lider av syrebrist och 22% är helt syrefri. Dessutom är havet fullt av miljögifter som mikroplaster, dioxiner, kvicksilver, pesticider och mycket mer som skadar fortplantning och nervsystemets utveckling hos däggdjursfoster.

Livsmedelsverkets riktlinjer 2020 gällande födointag från Östersjon:”Fiskar innehåller höga halter av kvicksilver, dioxin och PCB, ät dem därför inte oftare än högst 2-3 gånger/år…”. Detsamma gäller sälar, toppkonsumenter, som dagligen intar denna giftiga föda med kraftigt nedsatt immunförsvar till följd. Ökade tarmsår, hud- och skelettskador, halverat späcklager m m. 30% av vikarehonorna är sterila. Torsken utsätts för ett liknande sjukdomsscenario varför det är lätt att dra slutsatsen att torsken i södra delarna av Östersjön blir ett lätt byte för allehanda parasiter, som torsk-mask. Klimatförändringar med minskad utbredning av fast is utgör ett allvarligt hot mot både vikarens och gråsälens existens. Vikaren är helt beroende av is för att föda sina ungar. De kan inte alls föda på land, men även gråsälen föredrar att föda sina kutar på is. Utifrån dessa argument MOT all jakt på säl, specifikt licensjakt, är det tydligt att pågående massiva kampanj och lobbying för ökad jakt på säl endast vill skapa jakttillfällen mot levande mål för en stor marklös jägarskara.

(*Artikeln är tagen ur Jaktdebatt nr 4 2020.Vissa sifferuppgifter kommer snart att uppdateras)

Frågan om säljakt är mycket viktig för Jaktkritikerna. Vi överklagar skyddsjakter och föreslagen licensjakt till rättsinstanser och till regering.

Vi vill här visa ett av våra överklaganden, som gäller gången i ett enda ärende, avseende utökad skyddsjakt på vikaresäl.

Beslutet togs 2019-06-03 (NV-04504-19). Naturvårdsverket hade några månader tidigare beslutat om skyddsjakt på 60 vikaresälar och tog alltså ett nytt beslut den 3 juni om att utöka skyddsjakten med 100 vikaresälar.

Jaktkritikerna överklagade Naturvårdsverkets beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm, 2019-06-22 (bil.1).
Naturvårdsverket fick yttra sig över vårt överklagande och vi fick möjlighet att yttra oss över Naturvårdsverkets  yttrande 20 19-08-05 (bil.2) Dom från Förvaltningsrätten kom 2020-09-30, där de avslog vårt överklagande, vi gick vidare till Kammarrätten i Stockholm och begärde prövningstillstånd 2020-11-30 (bil.3) Dom kom från Kammarrätten 2020-11-30 där vi fick avslag. Jaktkritikerna överklagade och begärde prövningstillstånd till Högsta förvaltningsdomstolen 2021-01-05 (bil. 4).  Där ligger ärendet nu och vi har framhållit att NV har tagit ett beslut på en utrotningshotad art, som vikaresäl och dessutom utökat skyddsjakten med 100 vikare  (sammanlagt 160 sälar under 2019).

Ytterligare ett överklagande:

Några av Jaktkritikernas skrivelser och insändare gällande säljakt

Du som vill hjälpa till och försöka göra något för sälarna:

Skriv under vår sälpetition om du inte redan gjort det! Och dela den! Det behövs minst 10 000 signaturer för att ansvariga myndigheter ens ska bry sig om det. https://jaktkritikerna.se/stoppa-saljakten-nu-demand-an-end-to-the-swedish-sealhunt-now/

• Bli medlem om du inte redan är det! Större medlemsantal ger tyngd åt vår organisation. Då blir det inte lika lätt för myndigheter och politiker att ignorera oss. Stödmedlem kostar endast 30 kr! Vill du få vår fina tidning Jaktdebatt hem i brevlådan får du betala fullt medlemsskap 250:-
• Värva medlemmar till Jaktkritikerna! VI MÅSTE BLI FLER! Värva bland vänner och bekanta, eller på gatan, tåget, bussen.
• Dela inlägget om säl på sociala medier. Dela igen och igen. Man kan även dela offentligt, då når det fler människor. Information om vad som händer sälarna måste nå ut till människor. Först då kan dom agera. Opinionsbildning.
• Vi har en sälpetition. Skriv under i den om du inte redan gjort det. Och dela den! Det behövs minst 10 000 signaturer för att ansvariga myndigheter ens ska bry sig om det.
• När du gjort allt detta men ändå känner att du vill göra mer, kontakta då oss på mail: info@jaktkritikerna.se lämna ditt telefonnummer så ringer någon av oss upp dig.

Uppdatering: // Hundar och hundförare har nu lyckats skrämma bort björnmamman och ungen från bebyggelse. Björnfamiljen befinner sig nu ungefär en mil ut i skogen. Återkommer björnarna finns risken att de dödas av jägare. //

I Jämtland finns en björnmamma med ungar som den senaste tiden varit framme vid hus med soptunnor och letat efter mat. Man har försökt skrämma bort björnarna utan att lyckas, de kommer tillbaka. Om det inte går att skrämma bort dem kommer en jägare att komma till platsen och skjuta björnarna.

Det är hemskt och sorgligt att en björnmamma med ungar måste dödas bara för att de letar mat nära människor. Finns det ingen annan lösning? Jo det måste det göra.

I alla fall i framtiden kunde en lösning vara att man kör ut i skogen de djur som dödas på tågräls och på bilvägar. Det är mängder med djur som dödas så och de kunde köras ut långt ut i skogen och läggas på en hög och på så sätt förhoppningsvis locka till exempel björnar dit istället för till människors bostäder. Det luktar naturligtvis mat från soptunnorna, men om det luktar mat långt ut i skogen kan björnarna istället dras dit. Det vore värt att pröva..

Björnar äter kadaver. Men de äter dessutom allt möjligt annat såsom bär, örter, bladgrönt, myror med mera.

Alltför ofta används i Sverige som enda utväg att döda närgångna björnar. Men i många andra länder ser man annorlunda på vilda djur, än vad man gör i Sverige. Man gläds mer åt djuren och respekterar dem. Självklart kan det alltid vara en risk med en björn och man bör naturligtvis vara försiktig. Vi menar bara att man måste börja tänka ut andra metoder att få bort björnar om de kommer för nära.

Och i vårt moderna samhälle med otaliga tekniska finesser kan man tycka det är märkligt att ingen ännu konstruerat en soptunna som inte björnar klarar att öppna och som inte avger någon lukt. När det gäller störningar som vi människor i Sverige anser vilda djur orsakar oss används alltför ofta dödande lösningar. Man borde lägga mycket större ansträngning på att hitta icke-dödande lösningar.

Här en länk till artikeln där det står om den nu aktuella björnmamman med ungar. https://www.jaktjournalen.se/nargangna-bjornar-ska-skrammas-bort/

Nedan en film från Yellowston där människorna blev mycket glada åt att få se en hel björnfamilj, mamma med flera ungar, passera vägen. Jubel och hurrarop utbröt. I texten till filmen omnämns händelsen på följande vis: Onlookers i Yellowstone got a treat when this bearfamily crossed the road” På svenska: “Åskådare i Yellowstone fick en belöning när denna björnfamilj korsade vägen”

Jägare i Sverige har möjlighet att träna och testa sina hundar för jakt på djur som är instängda i hägn. Vid träning på hare och vildsvin släpps hunden lös i hägnet tillsammans med djuren. Vid träning på björn och älg hålls hunden utanför hägnet, men det kan fortfarande vara mycket stressande och skapar rädsla hos djuret som tvingas konfronteras med hunden. Björnar är normalt skygga och undviker om de kan det både hundar och människor.

Träning av jakthundar i vilthägn

av Eva Stjernswärd

Har du hund? Skulle du åka till en djurpark för att lära din kompis att jaga instängda vilda djur? Provocera en inträngd björn? Eller rent av släppa lös din hund inne i hägnet för att träna närkamp med vildsvin eller jaga hare?
På långt håll känner de instängda och utsatta djuren lukten av sina naturliga fiender och gör sig redo för flykt; hjärtfrekvensen ökar liksom kroppstemperaturen och stresshormoner utsöndras. De konfronteras med aktiva, skällande hundar och människor som tränger sig in i deras påtvingade hem. I naturen skulle flyktdjur som älg redan vara långt borta, björnen skulle aldrig ens låta dig veta att den var där. Men från människornas djurfängelse finns ingen utväg och den grymma experimentleken börjar.

Djur stressas, plågas, skadas och kanske till och med dör för att människor ska träna jakthundar. Men inte i Sverige protesterar du! Här har vi en modern djurskyddslag! Så tänkte även jag tills näringsdepartementets uppdrag, signerat av landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) till Jordbruksverket dök upp med den osannolika formuleringen:
”I propositionen om Ny djurskyddslag (prop.2017/18:147) gör regeringen bedömningen att vid sådan provverksamhet som syftar till att förbereda eller testa djurs lämplighet för samhällsnyttig verksamhet kan ett visst mått av lidande vara oundviklig och acceptabelt med hänsyn till samhällsnyttan”.

Instängda djur tvingas bidra till “samhällsnyttan” med sina redan begränsade onaturliga liv i hägn, men också kunna utsättas för akut stress och lidande, när det redan finns mobila viltattrapper och andra metoder att utveckla för träning utan levande djur. Som samhällsnytta anges att man vill träna hundar för eftersök. Detta måste kunna göras utan att utsätta andra djur för lidande, som när hundar tränas för all annan samhällsnyttig verksamhet inom t ex polis, räddningstjänst eller spårning av försvunna personer. Att uppsåtligt riskera lidande för vilda djur för att
träna jakthundar är något annat. De cirka 2000 hundägare som efterfrågar den aktuella verksamheten har snarare att göra med att man vill öka värdet på hundarna. Här är det sorgligt att Svenska Kennelklubben, som å ena sidan värnar om sällskapsdjur, men å andra sidan vill medverka till att utsätta vilda djur för lidande och stress för att uppnå tävlings- och avelsresultat.

Åter igen kan konstateras att både jakt och djurhållning kommersialiserats för människans nöjen. Så, trots all den nya kunskap vi har om djurs kognitiva förmågor och vetenskapligt belägg för att djurs nervsystem är samma som människans, ska Jordbruksverket och Naturvårdsverket behöva utreda om träning inför prov och anlagstest i vilthägn medför lidande för de inblandade djuren. Om nu inlevelseförmåga saknas hos beställarna, borde man kunna läsa innantill och respektera Statens Lantbruksuniversitets (SLU) vetenskapliga råd för djurskydd, som pedagogiskt förtydligat saken: ”De djurvälfärdsrisker som skulle kunna uppstå för samtliga djurslag är rädsla och stress vid mötet med hund, otillfredsställande hållning och skötsel i hägnet, samt stor psykisk belastning på grund av upprepade träningstillfällen. Frågan man sen måste ställa sig är varför politiker och hundägande jägare vill skapa undantag och urvattna en numera förbättrad djurskyddslag som skyddar deras egna tamdjur – men samtidigt väljer att inte inkludera vilda djur. Varför denna
ansvarslöshet?

Trots gällande djurskyddslag för tamdjur, upprepas gång på gång fruktansvärda missförhållanden och djurplågeri inom näringarna, trots att de är mer kontrollerade än någonsin jaktbranschen. Eftersom jaktindustrin ligger utanför radarn för djurvälfärd och kontroll vet vi egentligen inte alls vad som pågår i skogarna utanför det jägare själva vill uppge. Inte ens länsstyrelserna ges resurser till detta och naturpoliser existerar inte. Att Näringsdepartementet och Naturvårdsverket och andra vill skapa undantag för vad som är lagligt, är desto mer bedrövligt. Vilda djur i naturen skyddas alltså inte av djurskyddslagen – så när vilda djur hålls i hägn enbart för människors utnyttjande borde Näringsdepartementet istället betona att verksamheten obligatoriskt ska lyda under djurskyddslagen.

Naturvårdsverket som redan, icke förvånande,
anser att vilda djur som används för forskning vid exempelvis märkning med sändare m m, inte ska skyddas av djurskyddslagen. En verksamhet där vi läst att djur dör av sviterna efter jakt med helikopter för sövning eller märkning med sändare som imploderat i magen på exempelvis björn.
Risken är stor att Naturvårdsverkets “utvärdering” kommer att bli lika djurfientligt som den jaktträning med lös hund efter vilda djur i naturen, som redan är grundbulten i verkets förslag till ny jakttidsberedning. Den nu tillåtna hundträningen i naturen nämns inte. Inte heller de nya aggressiva
hundraserna; högbenta och långdistanslöpande hundar som förändrat den ”traditionella” jakten. Här saknas Jägarförbundets och Kennelklubbens
självkritik mot alla de avarter som tillåts för att utveckla jakthund till kamphund i skogen. Lodjursungar, som bits ihjäl av jagande hundar liksom
alla andra djur som lemlästas i samband med löshundsjakt, är redan ett dolt djurskyddsbrott som ingen ”utreder”.

Jordbruksverket har tillståndsärenden för 126 hägn där endast 31 hägn har godkänts för jaktträning. En miljö har skissats fram som en sorts Hillbilly-kuliss passande i filmen ”Jägarna”. Vilda djurs lidande ska inte kamoufleras som samhällsnyttig verksamhet. Användandet av levande djur för träning av jakthundar bidrar till avtrubbning inför de individuella djurens lidande och ökar bristen på respekt för djur i allmänhet. Vilda djur i hägn är redan frihetsberövade – de ska inte dessutom utsättas för med både fysisk och psykologisk tortyr med inkräktande jakthundar. Den flummiga samhällsnyttan med jakthundsträning får aldrig motivera djurplågeri.
– Så, lägg ner verksamheten!

Nedan några enstaka kommentarer ur SLUs yttrande:

“Syftet med detta yttrande är att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning. Det finns kunskapsluckor inom området då det råder brist på vetenskapliga studier av hur träning och prov i och utanför vilthägn påverkar jakthunden och de vilda djuren. Omfattningen av denna verksamhet är till stora delar okänd för Rådet och området är tämligen oreglerat i lagstiftningen.”

“En av grundförutsättningarna med träning och prov på vilda djur i hägn är att jaktsituationen ska efterlikna vanlig jakt. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. Negativ erfarenhet och förväntningar av hundträningen innebär dock en risk för upprepad och ackumulerad stress, vilket kan resultera i att djuret utsätts för ett upprepat och långvarigt lidande.” 

Om vildsvin: “Det finns också en risk att alltför aggressiva hundar tillfogar vildsvinen fysisk skada samtidigt som jakten även riskerar att vildsvin utsätts för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Hägn för vildsvin kan vara relativt stora, med en varierad och naturlig biotop. Eftersom hunden kan förfölja vildsvinen inne i hägnet innebär hägnet, oavsett storlek, att vildsvin har begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten i sig är sannolikt stressande. En studie har visat att det kan föreligga allvarliga djurskyddsproblem i vissa vildsvinshägn.” 

Om björn: “Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. Att jagas av en hund har visat sig resultera i såväl beteendemässiga som fysiologiska förändringar vilket tyder på att björnen blir stressad. Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen. I ett litet hägn utan lämpliga biotoper eller fredad zon har björnen små möjligheter att avlägsna sig från hunden eller dölja sig.” 

Om hare: “Haren är ett bytesdjur och betraktar hunden som en predator. Haren flyr genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. I hägn med hare tillåts jakthunden vara lös och jaga haren. Man kan anta att stressen för hare vid träningsjakt i hägn liknar den vid vanlig jakt. Skillnaden är att hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende. Om hunden får tag på haren i samband med träning eller prov i hägn, kan haren allvarligt skadas eller dödas.”

“Sammanfattningsvis, de djurvälfärdsrisker som skulle kunna uppstå för samtliga djurslag är rädsla och stress vid mötet med hund, otillfredsställande hållning och skötsel i hägnet, samt stor psykisk belastning på grund av upprepade träningstillfällen. För vildsvin och hare föreligger även risk för stress, fysiska skador och värmestress vid förföljelsen av hund. Tillsyn av vilda djur i stora hägn är svår vilket utgör ytterligare en djurvälfärdsrisk.”

Jaktkritikerna vill att all jaktträning på djur i hägn förbjuds!

Enligt Jägarförbundets egen statistik dödas årligen cirka 400 000 djur av arterna rödräv, grävling, mård, mink, iller, kråka, skata, måsfågel och nötskrika för att genast kastas på en stinkande hög i skogen. Detta bidrar till blyförgiftning av andra rov- och renhållningsdjur. Det handlar om jakt på små rovdjur, så kallad predatorjakt. Tävlingen Rovdjurskampanjen är en tävling i just predatorjakt, och arrangeras av tidningen Jaktjournalen sedan cirka 20 år tillbaka.

Jaktkritikerna Västra Götaland bedrev för 2 år sedan en intensiv kampanj mot denna masslakt på så kallade predatorer. Sannolikt var det därför arrangören kände sig tvungen att den hösten ställa in tävlingen. Tyvärr har de startat upp igen under 2019 och i Jaktjournalen kunde man nyligen läsa “Nu återstår bara att ladda för nästa säsong som inleds den första augusti 2020”. Alltså drar rovdjurskampanjen snart igång igen.

Tävlingen går ut på att döda så många små predatorer som möjligt. Jägarna kallar detta för viltvård och menar att det gynnar många arter som är predatorernas bytesdjur. Till exempel menar jägare att det blir fler rådjur, harar och skogsfåglar i naturen. Jaktbara arter gynnas alltså. Det verkar således till stor del från jägarhåll handla om att man önskar en natur som dignar av bytesdjur som man fritt och ostört kan jaga på, utan konkurrens från de små rovdjuren. Jaktkritikerna menar att detta är ett meningslöst dödande som orsakar stort lidande för djuren och ett förakt för naturen och de vilda djuren. Naturen sköter sig bäst utan inblandning från människan. Det finns ett finstämt samspel mellan predatorer och bytesdjur, mellan alla djur i naturen, som gör att en balans upprätthålls. Människan kan aldrig ersätta rovdjuren, varken de små eller de stora! Även andra organisationer som Naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening med flera har kritiserat Rovdjurskampanjen.

De djur som jagas i Rovdjurskampanjen poängsätts alltså och den som vid slutet av tävlingen samlat flest poäng vinner tävlingen och får olika priser.

Föreställ dig den skräck för djuren när jägarna ger sig ut i naturen för att jaga och döda djuren med hjälp av gps-försedda hundar, fällor, snaror och skjutvapen. Jaktmetoderna kan vara olika, till exempel klappjakt, vakjakt, drevjakt och även grytjakt. Även åtlar kan användas. En åtel är mat som placerats ut för att locka djuret att komma till en viss plats. Sen kan jägaren stå på pass och smälla av ett skott mot det hungriga djuret.

Vi människor upplever nu något som påverkar oss starkt. En världsomfattande pandemi som får många av oss att gömma oss och söka skydd i våra hem. Men för djuren finns inga sätt att söka skydd, de jagas i sitt hem – sitt enda hem, naturen. När räven gömt sig i sitt gryt (sitt bo) kan jägaren driva ut räven från grytet med hjälp av en så kallad grythund. Den är speciellt tränad för att jaga ut rävar från sina gryt. Räven har ofta en extra utgång där den försöker fly. Jägaren är beredd och skjuter den flyende räven. När grävlingen gömt sig i sitt gryt backar den däremot in i en sidogång, en återvändsgränd och håller ställningen där genom att den har ryggen mot väggen. Hunden markerar då för jägaren som istället gräver ut grävlingen med en spade och därefter skjuter den.

Många djur- och- naturvänner frågar sig nu varför jägare ska få ha så stort inflytande över naturen. Vi är många som önskar se de vilda djuren livs levande i naturen. Jaktkritikerna får in fler och fler meddelanden från medlemmar som meddelar att det jagas och skjuts och pangas i flera dagar i skogarna där de bor. Och sen finns knappt några djur alls kvar. Många människor är väldigt ledsna och chockade av detta hänsynslösa dödande! Stora skogsbolag säljer ut jaktkort online. Och även mindre skogsägare säljer ut jakter på sina marker. Med vilken rätt utsätter vi djuren för denna hetsjakt i deras hem, naturen? Och i tider av massutdöende bland vilda djur borde man väl istället dra hårt i nödbromsen och stoppa dessa jakter?!

Och hur kan det få förekomma något så absurt som tävlingar i jakt?! Att poängsätta djur och därefter ge startsignal för ett godtyckligt dödande utan någon kontroll för att samla så många poäng som möjligt. Detta hör inte hemma i ett modernt, civiliserat samhälle. Det hela spektaklet skildras av jägare som en “betydelsefull insats och viltvård”. Man undrar ju om de 400 000 jagade, dödade djuren kände sig vårdade?

Räven lever till stor del av möss och sorkar. I områden med många rävar finns inte lika mycket fästingar och undersökningar visar att det då är mindre risk att drabbas av borrelia. Även mården lever av sork och möss och skyddar oss därmed mot borrelia.

Nötskrikan – Skogens bevingade trädgårdsmästare – En enda nötskrika kan gömma 10 000 ekollon under en säsong, och långt ifrån alla hinner bli uppätna. Faktum är att nötskrikan ensam står för en huvuddel av ekens naturliga spridning till nya miljöer.

På liknande sätt har alla djur i naturen viktiga uppgifter.

Du kan protestera mot rovdjurskampanjen och mot predatorjakt i allmänhet genom att skriva till våra politiker, till exempel landsbyggdsminister Jennie Nilsson och vice statsminister Isabella Lövin. Du kan även skriva till naturvårdsverket och förstås till redaktionen för Jaktjournalen som arrangerar Rovdjurskampanjen. Skriva insändare kan man också göra och ringa till Ring P1. Just nu i Facebookgruppen Jaktkritikerna Västra Götaland finns en inbjudan att delta i Månadens protest som i juli månad riktar sig mot just Rovdjurskampanjen.

Grävlingar är fredliga och huvudfödan är mask. De är definitivt inga skadedjur!

För dig som vill läsa mer om räven och nötskrikan finns här två länkar:

Räv minskar risken för farliga fästingar

Skogens bevingade trädgårdsmästare

Varför har Jaktkritikerna en halvsidesannons i Svenska Dagbladet 20 mars 2021?

Vi önskar att Du engagerar dig med oss eller på egen hand.

Jaktkritikerna är starkt kritiska till den licensjakt på lodjur som pågått i Sverige varje år under 2000-talet och nu 2021 då ytterligare 83 lodjur kan jagas och dödas. Jakten startade 1 mars och pågår som längst till 15 april. Nästan alla tilldelade lodjur har redan dödats eftersom jakterna planeras i förväg och för de många rovdjursjägarna med sina specialtränade och GPS-försedda, långdistanslöpande hundar reduceras lodjuren till lätta byten.

Lodjuret är fridlyst och rödlistat som ”nära hotad” art och ska inte jagas. Sveriges Naturvårdsverk har delegerat rätten att utfärda jakt på rovdjur till länsstyrelserna vilket möjliggörs av att man i Sverige lokalt skapar undantag för de åtaganden man förbundit sig till i EU:s Art- och habitatsdirektiv. Ett lagskydd som är till för att skydda rovdjuren från människan och inte tvärt om. Naturvårdsverket har också bestämt att rovdjursjägare får behålla skinn, klor och kranier vid både licens- och skyddsjakt. Man har alltså i strid med CITES-konventionen om förbud mot handel med utrotningshotade djur, skapat en svensk nisch för troféjakt. Jordbruksverket utfärdar speciella intyg om undantag vilket medger att troféerna kan säljas vidare både inom och utom EU.

Trots dessa fundamentala skyddsregler har över 6 000 stora rovdjur dödats ”legalt” i Sverige under 2000-talet. Grovt räknat kan man säga att de senaste tio åren har sammanlagt lika många lodjur dödats av troféjägare som idag återstår levande. Ett cyniskt sätt att begränsa lodjuren till bara något över 1 000 individer eller under. Jaktkritikerna har under åren försökt att verka aktivt mot jakt på lodjur genom att överklaga alla licens- och skyddsjaktbeslut. Trots att talerätten för naturorganisationer infördes för att på ett demokratiskt sätt möjliggöra för allmänheten att via sina föreningar påverka besluten – har små eller ringa sådana framgångar nåtts. Vi menar att med upplysning om hur brutalt jakten på fridlysta djur bedrivs måste en opinion synliggöras. Vi tror också att allmänheten faktiskt inte känner till att troféjakt i Sverige nu utvecklats till ren blodssport motsvarande det som sker i länder, som vi tror oss fördöma.

Siffor som talar sitt eget språk. Till lodjursjakten i år tillät Naturvårdsverket att 2 257 jägare anmälde sig, varav 148 utländska ett pandemiår som 2021. De ingår troligen i de övriga ca 30 000 utländska inresta jägare som varje år jagar i hela Sverige.

Några fakta om licensjakt och lodjur

Licensjakt har blivit ren troféjakt

Licensjakt på lodjur förekommit under relativt många år, men antalet tilldelade djur varierar beroende på hur många lodjur som finns. År 2020 fick totalt 108 lodjur jagas och dödas i licensjakt. I år 2021 är det 83 lodjur som får dödas. I norr får lodjur jagas från och med den 1 mars till och med den 15 april. I övriga delar av landet gäller 31 mars som slutdatum. Den tid när vi andra inväntar vårdagjämningen och lodjuren söker sin partner för att möjliggöra artens fortlevnad – bedrivs jakt på skygga lodjur som så många drömmer om att få uppleva levande och välmående.

Licensjakt bedrivs för att uppnå olika ”rovdjursförvaltningsmål”, främst för att minska antalet av rovdjur i ett område, eller för att hålla stammen på en konstant nivå. Licensjakt sker exempelvis utifrån kriterier baserade på inventeringsresultat, skadesituation, genetisk status, påverkan på jägarnas jakt, lokala koncentrationer av arten samt hur länge det funnits revir i området. Naturvårdsverket kan ge Länsstyrelsen rätt att fatta beslut om licensjakt på regional nivå. Hur många djur som tilldelas i jakten (jaktuttag) och hur de kan fördelas (om flera län) bestäms av den enskilda länsstyrelsen och i samarbete med övriga länsstyrelser inom respektive rovdjurförvaltningsområde.

Det som kallas inventering, skulle man kunna kalla myndigheternas spioneri på vilda lodjur eftersom det leder till att man kan räkna ut hur många man vill och kan döda. I inventering deltar även jägarkåren. Viltkameror, spårning och analys av avföring. Man tar inte hänsyn till individer eller inbördes förhållanden i djurgrupper när man jagar. Ett instrumentellt räknesätt och till en början en skrivbordsprodukt som utmynnar i handläggares ofta elaborerade jaktbeslut för att få igenom jakt som nu blivit troféjakt. Eftersom det är upp till regionala myndigheter att besluta skulle man teoretiskt kunna bestämma sig för att inte jaga lodjur alls.

Jägarförbunden använder sin makt både regionalt och på riksdagsnivå. Man har även ekonomisk makt i form av ensamrätt till det som kallas det allmänna uppdraget för viltvård, vilket ger ett statligt bidrag på ca 50 miljoner årligen. Som en stark intresseorganisation med utvecklad lobbyism inom många områden, inte olik den för jakt i USA, har ett system riggats för jakt i Sverige, som man gärna marknadsför som det ”mest jaktliberala i världen”. Andra organiserade grupper vars intressen tenderar att begränsa rovdjur är skogsbolagen, LRF och rennäringen. Föreningar som Jaktkritikernas överklaganden ses generellt av dessa bara som grus i maskineriet – och inte som representation för vilda djur utan röst eller en allmänhet med avvikande mening. 

Jakten får bedrivas med två lösa hundar som förföljer och ställer lodjuret. Ofta klättrar lodjuret till slut upp i ett träd för att freda sig. I stället skjuts det av jägaren. Lodjuret får skjutas med klass 2 kulvapen och även med hagelgevär.

I vissa län används fällor, trots att detta av forskande viltveterinärer påvisats som oacceptabelt och plågsamt  Lodjuren luras eller lockas in levande i fällor som står gillrade dygnet runt. I undersökningar av döda lodjur har man konstaterat att en stor del av lodjuren hade träflisor i magen samt skador på tänderna och blod på väggarna i fällan. Paniken, ångesten och desperationen för att klösa eller gnaga sig kan inte en normal människa vilka åsamka ett vilt djur. För räv används även snaror i Sverige och man vet att djur kan gnaga av sina egna lemmar för att komma loss. Vi nämner här räv efter räv är tillåtet att jaga med fällor i princip hela året och det händer att lodjur går in av misstag.

Jaktkritikerna är starkt kritiska till all jakt på lodjur. Både med jakt med hundar och fällor. Tamdjur kan skyddas på olika sätt, ersättningssystem finns för rovdjursskador. Lodjuren måste förbli fredade. Många människor drömmer om att få se ett livs levande lodjur, men de är mycket skygga. Naturen reglerar sig bäst själv och rovdjur som till exempel lodjuret ingår i ett viktigt samspel mellan predatorer och bytesdjur. 

Lodjuret

Lodjur är skygga och enigmatiska skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng. De lever i revir som ”doftas in” med urinmarkeringar och försvaras mot andra lodjur. Ett lodjurs hemområde varierar mellan 3 och 7 kvadratmil och större för hanar än för honor. Det viktigaste bytesdjuret är rådjur, i områden med lite rådjur är harar och skogshöns (tjäder, ripa, orre) vanliga byten.

I maj-juni föder honan en till fyra ungar som hon ensam tar ansvar för. Det betyder att ungarna är mindre än ett år när licensjakten börjar i mars. Månaden innan tillåter Naturvårdsverket hundträning med lös hund i naturen, vilket innebär att störning och fara uppstår redan innan jakt. Statistisk har visat vissa år att så många som en tredjedel av lodjuren som dödas i jakt alltså inte är fullvuxna. Ungarna följer sin mamma i nästan ett år. Av henne lär de sig bland annat att jaga och döda byten. Eftersom jakt tillåts under parningstid riskerar ungarna att lämnas kortare tid ensamma när honan uppsöker hanen. Dödas honan blir ungarna lämnade ensamma för tidigt. Är de oerfarna ungarna lämnade ensamma blir de ännu lättare byten för hundar. Begreppet ”träa” innebär att lodjuren försöker rädda sig upp i träd och jägarna som lokaliserar platsen via hundarnas GPS och lodjuren dödas skoningslöst.

Lodjuren och rådjuren påverkar varandra. Under 1900-talet ökade rådjuren i Sverige. Detta bidrog till lodjurens ökning. Lodjurens reproduktion påverkas även av tillgången på rådjur. Är det gott om rådjur är det större andel av lodjuren som får ungar vid 2 års ålder. Människan har redan skapat obalans i naturen genom att anse sig ha ensamrätt till rovdjurens naturliga bytesdjur och med det uppstår konkurrens mellan jägare och rovdjur. Människan håller även de djur som lodjuret kan betrakta som sina naturliga bytesdjur t.ex. hjortar i hägn eller renar i onaturligt stora hjordar. Lodjuren straffas nästan alltid med skyddsjakt. Vid skyddsjakt tillåts både teknik och jaktmetoder som annars inte är tillåtna.

Vid sekelskiftet var lodjur nästan utrotade i Sverige. Under en period av fridlysning 1927 till 1942 återhämtade sig stammen, och vid 1980-talets början fanns det lodjur i nästan hela landet. Idag finns lodjuret i alla landskap utom på Öland och Gotland. Men söder om en linje Dalsland-Värmland-Västmanland-Norra Uppland föds det få, eller inga, ungar. Det sker en spridning söderut, med cirka 3-4 mil per år. Det motsvarar den sträcka honorna behöver röra sig för att komma till nästa ”lediga” hemområde.

Sifforna varierar men i länsstyrelsernas beslut 2021 anges att det finns 1 118 lodjur i hela Sverige. Lodjurspopulationen minskade mellan 1998 och 2017 från drygt 300 familjegrupper (hona med ungar som är 9 månader gamla) till drygt 200 familjegrupper på grund av omfattande jakt. Efter en rovdjursutredning fattades 2014 beslutet att nivån för så kallad gynnsam bevarandestatus skall ligga på 870 individer motsvarande 147 familjegrupper. Enligt rödlistan är nivån för att hamna i kategorin ”hotad” 200 familjegrupper.

Med reservation för faktafel, vill Jaktkritikerna hävda att underlag mer exakt än så här behövs inte för att anse att lodjur inte ska jagas och dödas i Sverige. Särskilt ska de inte utsättas för plågsamma jaktformer, djurplågeri och troféjakt. Vi lever nu under hot av klimatförändringar och skrämmande förluster av biologisk mångfald har redan försatt naturen i ett läge vi snart inte kan stoppa. De stora däggdjuren och särskilt kattdjuren är akut utrotningshotade – hur kan någonsin Sverige försvara att man legaliserat troféjakt ur ett globalt perspektiv?

Jaktkritikerna har överklagat 11 länsstyrelsers beslut av licensjakt på lodjur 2021. Här visar vi ett exemplar av våra överklaganden.

I en debattartikel på Svensk jakt ger man sig på ett av de län, som inte har tagit beslut om att licens-jaga varg i år. Lennart Nordvarg är chef på miljöavdelningen vid länsstyrelsen i Uppsala län. Jaktkritikerna skrev inför licensjakten på varg ett Öppet brev till Länsstyrelserna i de olika länen och av Lennart Nordvarg fick vi svaret “länsstyrelsen i Uppsala län har inte för avsikt att utnyttja möjligheten att fatta beslut om licensjakt under den aktuella perioden och Siggeforareviret bidrar till att stärka den genetiska variationen hos den skandinaviska vargstammen”

I artikeln på svenskjakt.se hänvisar man till ett riksdagsbeslut från 2013 där det beslutats att Sverige ska ha 170- 270 vargar. Man hävdar även att det nu finns 500 vargar i Sverige. Man vill att “vargarna börjar förvaltas” – ett uttryck från jägarhåll som egentligen betyder dödas och skjuts bort. “För Uppsala läns del innebär det att vi omedelbart måste ta bort individerna i det nybildade reviret Siggefora-Stalbo” skriver medlemmar från Svenska Jägareförbundet samt Lantbrukarnas riksförbund.

Nyligen utplånades ett helt vargrevir i det angränsande Gävleborgs län. Där hade man fått tillstånd att skjuta 6 vargar i Andåreviret. De sköts inom loppet av en timme. Sedan begärde Jägarförbundet och skogsbolaget av länsstyrelsen att få skjuta ytterligare fyra vargar och fick tillåtelse till det. Därmed var hela reviret tömt. Det är märkligt att det i efterhand ges tillstånd till att skjuta ytterligare vargar än de som från början tilldelats.

I Sverige finns få vargar jämfört med flera andra länder i Europa. Till exempel är både antalet vargar och vargtätheten är mycket högre i Baltikum än i de vargbefolkade delarna av Norden. Det visar en studie gjord i Europaparlamentet.

Vargen är rödlistad i Art och habitatdirektivet. Den borde inte jagas alls då den i Sverige lider av svår inavel, vilket på sikt hotar artens överlevnad.