Licensjakt på varg pågår just nu, jakten är ett fruktansvärt djurplågeri! I en artikel på jaktojagare.se framgår det hur fasansfullt man bedriver denna jakt och betänk att det är en “vargfamilj”, en hane, tik och tre årsungar (valpar). De flyr för sina liv, simmar över kalla sjöar, men de kommer slutligen att dödas!
Under jakten har vargar simmat över en sjö för att undkomma jakten. Jakten är ett fruktansvärt djurplågeri! (vargen på bilden har inget med den särskilda jakthändelsen att göra)
Spekulativa jakt-bolag säljer ut mycket inkomstbringande troféjakter till utländska jägare. Vilket innebär att Naturvårdsverket, som har det yttersta ansvaret för hur ”viltvården” i Sverige bedrivs, implicit medverkar till troféjakt. Länsstyrelserna ges utrymme till att tillgodose lokala jägares intressen, men även till kommersiell jakt. Genom att begära undantag av CITES att handla med skinn och delar av utrotningshotade djur, kommersialiseras ett statligt beslut om licensjakt av varg till utländska jägare.
Det finns cirka 300 vargar i Sverige och arten är enligt Artdatabanken rödlistad och klassad som starkt hotad! Dessutom lider den svenska vargstammen av inavelsdepression.
Den svenska vargen är alltså väldigt illa ute och just nu plågas 24 vargar ihjäl av blodtörstiga människor, som vill hemvända med trofé-delar av detta karismatiska djur! Hur är dessa människor skapade? All denna legaliserade jakt sker i skuggan av att den biologiska mångfalden står på ruinens brant och pandemin skördar sina offer jorden runt!
Vargen – våra hundars ursprung! I Sverige finns det enligt Naturvårdsverkets beräkningar ca 365 vargar. Antalet hundar beräknades år 2019 vara ca 950 000! Tänk om alla hundägare i Sverige kunde ställa sig upp och försvara vargens rättighet att existera!
I samband med licensjakt på varg, som nu pågår blir djurplågeriet så uppenbart, men det står också helt klart att välunderbyggda strikt juridiska överklaganden endast är ett slag i luften!
Vi har alltid litat på demokratin som system, men i detta sammanhang känner vi nu att Jaktkritikernas mångåriga överklaganden tillsammans med ett fåtal andra föreningar behöver kompletteras med ytterligare aktioner.
Nu krävs det ett FOLKLIGT UPPROR – den nakna sanningen måste synliggöras – om hur våra vilda djur plågas ihjäl under alla lagliga jakter, såsom licensjakter´och skyddsjakter plus alla nöjesjakter!
Det är mindre än en handfull miljöorganisationer, som överklagar dessa jakter – var är de stora föreningarna, såsom WWF, Svenska, djurskyddsföreningen m.fl? Eftersom lagarna är riggade för jakt, så är chansen mycket liten, att genom överklaganden stoppa jakterna. Alltså behövs FOLKETS RÖST! Vi behöver en FRONTGESTALT – vem kan ge ett förslag? Vem kan tänka sig att hålla i fanan?
Nu krävs ett folkligt uppror mot vargjakten! Vem kan ta på sig att hålla i fanan?!
Tänk dig att du släpper ut din katt tillsammans med sin halvvuxna kattunge. Du ser katterna gå därute, dina älskade katter. Så kommer plötsligt jägare i full mundering, med skarpa jakthundar försedda med gps. De jagar dina katter tills de inte orkar springa längre. Då klättrar katterna upp i ett träd. Sen kommer jägarna fram till trädet för att skjuta ner de försvarslösa katterna. Samtidigt filmas det hela. Dödsögonblicket filmas för att sedan förevisas andra jägare. Dina katters död. Detta är precis vad våra fridlysta lokatter utsätts för i licensjakten som börjar den 1 mars. Åtskilliga lokatter har redan dödats i skyddsjakter.
Tamkatten skyddas i djurskyddslagen – inte lokatten. Svenskar är ett kattälskande folk. Vi borde kräva att även lokatterna skyddas bättre.
Den första mars börjar licensjakten på våra fridlysta lokatter. Det är en trofé- och nöjesjakt. Djurskyddslagen omfattar inte de vilda djuren. Det finns en paragraf som säger att “djur inte ska utsättas för onödigt lidande”. Detta betyder att visst lidande ses som “nödvändigt”. Det finns inte definierat någonstans vad som menas med onödigt lidande. Därmed är det upp till varje jägare att själv avgöra vad de anser vara onödigt lidande. Hur mycket lidande utsätts de vilda djuren för som vi aldrig får veta något om?! Ingen kontroll finns i skogen.
Tänk dig att det är din kattunge som jagats upp i trädet av skarpa jakthundar och jägare. Katten skjuts sedan ner. Skulle du acceptera det? Så jagas lokatterna. Deras ungar kan skjutas i ett träd de sökt skydd i. Kräv ett stopp för lodjursjakten!
Under licensjakten 2021 får 28 lokatter skjutas i det mellersta förvaltningsområdet och 25 i det södra. För det norra förvaltningsområdet finns ännu inget beslut. Det norra förvaltningsområdet består av Jämtland, Västerbotten, Västernorrland och Norrbotten. Beslut brukar komma i februari.
Tilldelning mellersta förvaltningsområdet:
Gävleborg – 15 lodjur
Örebro – 2
Västmanland – 4, varav högst två honor
Dalarna – 5
Västra Götaland – 2
Värmland – tar inget beslut i år
Stockholm – tar inget beslut i år
Uppsala – tar inget beslut i år
Tilldelning södra förvaltningsområdet:
Östergötland – 5
Jönköpings – 8
Kalmar – 8
Kronoberg – 4
Norra förvaltningsområdet:
Jämtland – 17
Västerbotten – ännu inget beslut
Västernorrland – ännu inget beslut
Norrbotten – ännu inget beslut
Troféjakt på lodjur 2021
Varken kollapsande ekosystem, utrotningshot mot stora kattdjur eller pandemi hämmar rovdjursjägares drift att döda fridlysta lodjur för stjäla deras kroppsdelar som troféer. Varför är sveket mot rovdjuren konstant i Sverige?
Ny psykologisk forskning av bland andra ledande professor i psykologi vid brittiska och amerikanska universitet G. Beattie, visar på personlighetstyper som är mer lockade av troféjakt än andra. Statusbegär och behov av att dominera är några gemensamma indikatorer som även kräver stort mått av okänslighet och brist på empatisk inlevelseförmåga för att vilja tillfoga djur det lidande som jakt innebär. Kvinnors begränsade empati kan vara mera kopplat till narcissism och hos män nuddar empatibrist gränslandet psykopati eller Machiavellism. För att legitimera grymhet utanför dessa begrepp, används ett brett spektra av förträngningar och omskrivningar så att det framstår som ”bedrifter” att kamoufleras som ”viltvård” eller rekreation. Myndigheter kan utlysa ”populationskontroll” och ”avskjutning”. Jägare ”fäller” och ”nedlägger”. Missvisande ord som inte betyder trädfällning eller vård i betydelsen rädda liv. Strukturer som konstruerats för att rigga jakt i Sverige grundas på ”äganderätt” vilken är beroende av att djur aldrig erkänns egen rätt att leva. Och att människa och myndigheter agerar gud över liv och död.
När fläckiga pälsar och jakt på utrotningshotade kattdjur bannlyses världen över är det skandal att jägare i Sverige belönas med att få behålla lodjursskinnet som trofé! Har lodjuren blivit Sveriges tigrar i jakt på potensmedel?!
Jakt och dödande är så långt ifrån något gudomligt man kan komma, därför utses lokala kardinaler med rätt att bestämma över liv och död. Varje år räknas på de 100-tal lodjur man kan döda utan att utrota dem. De värnlösa lodjuren ska betala med sina liv in natura.
Konklaver som kallas viltförvaltningsdelegationer är organ med både rådgivande och beslutande funktioner för att hjälpa länsstyrelser med viltförvaltning. Det södra rovdjursförvaltningsområdet har i november haft sammanträde och de olycksbådande besluten bolmade ut som rök från kardinalers hemliga omröstningar i Vatikanen. Den blodröda röken visar att Kalmar, Kronoberg, Jönköping och Östergötland vill döda lodjur 2021. Sörmland, Halland, Blekinge och Skåne avstod.
Men i vecka 50 kommer de jaktivrande länen i norra Sverige att låta domarna falla medan rovdjursjägarna tränar sina kamphundar för jakt och räknar jakttroféer i euro.
Är dessa bedårande lodjursungar en förnybar resurs?! Enligt Naturvårdsverket och rovdjursjägare, ja! Enligt Jaktkritikerna – NEJ!
Attacker på lodjur planeras i förväg. De skygga lodjuren har ingen chans mot gps-försedda specialtränade hundar och uppbåd av troféjägare som likt legosoldater från när och fjärran jagar dem under deras parningstid 1 februari-mitten april. Den tid då spår i snön syns och som lodjursungar fortfarande följer sin mamma. Om lodjur försöker rädda sig upp i träd undan aggressiva hundar skjuts de, oftast efter att de utdragna dödsögonblicken filmats av jägare för att bli säljande jaktfilmer. Nutida teknik, vapen och kläder är närmast att likna vid en sorts jaktuniform för att kriga mot de värnlösa djuren. Författaren Edna O’Brien summerar uniformens makt: ”Klä på någon en uniform, och vad som helst kan hända.” Vi har sett vad som hänt i Sverige; kriget mot rovdjuren som under 2000-talet har legalt dödat över 6 000 stora rovdjur.
Naturvårdsverket fortsätter tillåta fällor för lodjur trots att den sortens tortyrredskap sedan lång tid tillbaka bannlysts av veterinärexpertis. Om tjänstemännen hör hemma i teorin om den mörka triaden återstår att utforska. De magiska, graciösa lodjuren som de flesta av oss drömmer om att få möta i vår gemensamma natur, inte bara dödas utan plågas med överlagt våld.
Vissa myndigheter i norr saluför öppet de fläckiga skönheterna som en ”särskilt eftertraktad naturresurs” för giriga rovdjursjägare. Fläckiga pälsar och jakt på utrotningshotade kattdjur bannlyses världen över – men Naturvårdsverket ökar troféjakten i Sverige och låter Jordbruksverket, som är ansvarig CITES-myndighet (den internationella överenskommelsen mot handel med utrotningshotade djur) utfärda intyg för att kunna sälja troféerna vidare. Även för export utanför EU ger Jordbruksverket tillstånd på detta sätt.
Lodjuret – Sveriges mest populära vilda djur, ett skyggt och av så många älskat djur. Det är chockerande att lodjuren som är rödlistade enligt EU-lag och artskyddslagar placerats som en schackpjäs på Naturvårdsverkets, länsstyrelsernas och jägarförbundens schackbräde.
Med denna skändande behandling av de fridlysta lodjuren måste man ställa frågan hur Naturvårdsverket tillåts skapa rigida system för jakt som bidrar till den korrupta internationella mångmiljonindustri som idag ligger bakom all troféjakt på utrotningshotade djur. Hur tänkte Naturvårdsverkets hantlangare när man i år hittat på att även troféer från skyddsjakt kan tillfalla jakträttshavaren? Skyddsjakt som i norra Sverige dessutom utförs från helikopter av myndigheters egen personal.
Det finns enskilda jägare som säsongsvis dödat 8 lodjur vardera. Har lodjuren blivit Sveriges tigrar i jakt på potensmedel? Kapitaliserandet av vilda djur är unket och förlegat. Att fällfångst och löshundsjakt tillåts i modern tid, kan endast betecknas som djurplågeri.
Hyckleriet med att rödlistade rovdjur kan offras för att ingå i ett cyniskt spel i Naturvårdsverkets konklaver, där jaktintresset dominerar alla viltförvaltningsdelegationer i hela landet, döljer för omvärlden vad som pågår i Sverige. Att licens- och skyddsjakt är troféjakt illustreras bäst av jägarna själva som fotar, filmar och tjänar pengar på dödandet. Människor och babianer är de enda däggdjur som profanerar och exponerar sina byten. Skillnaden är att apor inte använder kamera.
Lodjuren jagas den tid då spår fortfarande syns i snön och lodjursungar följer sin mamma.
Låt oss hoppas att EU och de internationella krafterna mot troféjakt snart avslöjar Sveriges svek mot vilda djur vilket avhandlas i de konklaver och låsta rum som med påvliga bullor från Naturvårdsverket stimulerar troféjakt på fridlysta rovdjur i Sverige.
Bakgrund: Centerpartiet med stöd av Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill ändra reglerna för skyddsjakt på varg i ett tillkännagivande behandlat av miljö- och jordbruksutskottet till regeringen som debatteras i riksdagen den 26 november. Förslaget som går ut på att förenkla för att skjuta vargar, utplåna hela revir och inte ta hänsyn till att vargen är klassad som starkt hotad i Sverige av Artdatabanken i sin senaste lista över rödlistade arter.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet , Liberalerna och Vänsterpartiet har reserverat sig mot förslaget vilket ännu en gång visar vilka partier som vidhåller respekten för Sveriges åtaganden genom EU:s art- och habitatdirektiv, vars syfte är att säkerställa den biologiska mångfalden. EU ställer rigorösa krav för undantag för jakt och dödande av fridlysta djur. Syftet med skyddsdirektivet är att skydda vilda djur – här vargen – från människan och inte tvärtom. Svenska myndigheter har redan blodfläckat kartan med ökat antal skydds- och licensjakter; som under 20 år dödat mer än 6 000 fridlysta rovdjur. Fler dödade än de bara cirka 5 000 rovdjur som idag lever i vårt stora land med 10 miljoner invånare. Vilda djur utgör bara 4 procent av alla däggdjur – att resten 96 procent är människor och boskap visar forskares statistik över världens arters biomassa. Sedan vår civilisation skapades har 83 procent av alla vilda däggdjur försvunnit och 50 procent av dem enbart de senaste 50 åren.
Vargen har sedan cirka 10 000 år var en del av ”vår” fauna men utrotades nästan innan den 1966 fridlystes. Trots detta och konstaterad inavelsdepression i nutid utsätts vargen för grym tjuvjakt och spektakulära licensjakter som urartat i vad som närmast kan beskrivas som troféjakt där även brott mot mål och mening i CITES-bestämmelser medges (Konventionen mot handel med utrotningshotade arter). Skyddsjakter har ökat katastrofalt i Sverige och Naturvårdsverket har nu infört att även troféer från skyddsjakt, som förut tillfallit Statens Veterinärmedicinska Anstalt eller Naturhistoriska Riksmuseet, ska tillfalla jakträttshavaren. Här ska noteras att skyddsjakt innebär brutala jaktmetoder som annars inte tillåts och i norra Sverige är jakt från helikopter legio. Centerns initiativ ser alltså ut som sista spiken i kistan för den svenska vargen.
Skyddsjakt är en undantagslösning som endast ska kunna bli aktuell när alla andra möjligheter att freda tamdjuren är uttömda. Staten planerar budgetera ytterligare medel för ersättning för skador orsakade av rovdjur. Vi menar att tamdjursägare ska få det myndighetsstöd som behövs utan att tillgripa kortsiktiga och dödliga problemlösningar och att förebyggande metoder måste utvecklas och prioriteras ytterligare.
Genom att ge ytterligare incitament till att utrota vargarna i vårt land undergräver C, M, KD och SD myndigheternas pedagogiska uppgift att förmedla vilka åtaganden Sverige har för att bevara och skydda rovdjuren. Vi oroas av den polariserade debatten och att intresseorganisationer via politisk lobbyism kan driva en hårt rovdjursfientlig politik med ensidigt dödsbringande lösningar i konflikten mellan människor och vilda djur. Dödandet av rovdjur löser inte problemen med klimatförändringar och infrastruktur för landsbygden. Att döda rovdjur framstår som naturfientligt, kortsiktigt och omodernt i vår tid där den världsomfattande pandemin ytterst är en konsekvens av hur människan dominerat naturen och de vilda djuren.
Vi vädjar till politikerna att uppvärdera vetenskapliga rekommendationer och att se värdet i att mera långsiktigt prioritera förutsättningarna för biologisk mångfald som inkluderar rovdjur i Sverige.
I december hade Jaktkritikerna en kampanj som hette “Ge de vilda djuren – Årets DJURKLAPP”. Kampanjen som initierades av Ingemar Rosberg, gick ut på att engagera våra medlemmar i att skriva till media och kräva en objektiv granskning av en tävling i jakt som heter Rovdjurskampanjen. Vi vill nå ut till allmänheten med information om tävlingen och skapa opinion mot den. Vi vill att Rovdjurskampanjen stoppas.
Rovdjurskampanjen går ut på att små predatorer som rävar, grävlingar, mårdar, minkar, illrar och kråkfåglar samt måsfåglar poängsätts. Därefter dödar jägarna dessa djur och försöker samla så höga poäng som möjligt. Det finns flera olika klasser i tävlingen. I varje klass utses en vinnare som dödat tillräckligt många djur för att komma upp i den för klassen högsta poängsumman. Priser delas ut till segrarna i varje klass.
Vi ville att medlemmar och följare av Jaktkritikerna skulle skriva till media och kräva en objektiv granskning av rovdjurskampanjen. Det vi vill åstadkomma på sikt är att Rovdjurskampanjen skrotas och läggs ner.
I kampanjen deltog sammanlagt 25 personer som skrev till media och önskade att man tar upp de vilda djurens situation vid jakt. Vi begärde att särskilt Rovdjurskampanjen skulle granskas så att information om denna hemska tävling i jakt på våra vilda djur skulle kunna nå ut till allmänheten.
Blir det stopp snart för Rovdjurskampanjen?
En medlem, Hervor Uggla som skrev till media och ringde även upp Kaliber och fick där tala med Johan Sundström. Hervor berättar detta: “Jag har pratat med Johan Sundström i ungefär en halvtimma! Han lyssnade och blev intresserad men sade samtidigt att de mest behandlar sådant som är olagligt. De har till exempel haft program om tjuvjakt. Han bad om mitt telefonnummer och ringer upp om de blir intresserade av frågan. Många har hört av sig om Rovdjurskampanjen och han hade läst på lite. Jag fick möjlighet att ta upp RAS-stängsel, skyddsjakt och jaktturismen, djur i hägn med mera. Vi får hålla tummarna!”
Vi vill inte bli jagade, i våra gryt och med fällor! Vi vill slippa de otäcka hundarna!
Stort tack Hervor och alla ni andra som skrev till media för djuren! Det är guld värt! Vi vet att alla inte har möjlighet att skriva, man har inte tid, ork, man är sjuk, trött, har teknikproblem med datorer och annat. Men ni är alla med runt omkring och visar ert stöd på olika vis. Och alla ni som egentligen ville skriva men inte fick till det denna gång – det kommer snart fler tillfällen att gemensamt skriva till medierna.
Du som vill kan självklart skriva till medierna om Rovdjurskampanjen nu! Att vår kampanj är avslutad betyder inte att man inte kan höra av sig till medierna.
Oändligt många fåglar dödas i Rovdjurskampanjen! Vi önskar ett stopp för detta och ett slut på det gigantiska lidande de utsätts för! Rovdjurskampanjen!
Vi kommer att fortsätta med liknande kampanjer. Vi hoppas att ni vill skriva till media även då och gärna att ännu fler kan delta i kommande kampanjer. Tänk om det kunde bli 100 personer som skriver! Det vore verkligen något. Men eftersom Johan Sundström menade att det var “många” som hört av sig om rovdjurskampanjen så anar vi att det ändå gjort ett visst intryck.
Tycker du som vi att medias (SVT och TV4 samt SR i något mindre utsträckning) jaktprogram är ensidiga? Vi menar att svenska folket behöver upplysas om att det i Sverige finns jakt i form av en tävling där djuren poängsätts och där de tävlande skjuter eller fångar så mycket räv, mård, grävling, mink, iller, kråka, skata, måsfågel eller nötskrika som möjligt. Den som till slut samlat högst poäng vinner. Dessa djur dödas inte för konsumtion utan kastas oftast på en hög i skogen. Tävlingen heter Rovdjurskampanjen och den bidrar till ett massdödande av dessa djurarter.
Du kan påverka! Författa dina egna synpunkter eller använd vårt förslag nedan och maila media och kräv t. ex. en jaktkritisk granskning av Rovdjurskampanjen! (se mailadresser längst ned)
Vårt mål är som du säkert förstår inte enbart att upplysa folk. Vi vill på sikt åstadkomma att Rovdjurskampanjen stoppas och läggs ner.
Vi kan ha nytta av att få veta hur många som ställer upp. Så meddela gärna till dininsats@jaktkritikerna.se, hur många mail du skickat iväg. Använd gärna numreringen som finns i adresslistan nedan, för att meddela vilka du skickat till (ex. 10 och 12 om du skrivit till Agenda och Kalla fakta) Vill du inte att vi använder dina uppgifter i en sammanställning bör du avstå att delge oss din insats.
Ingemar Rosberg, Jaktkritikerna
Även rävungar dödas – Foto Yvonne Stridsberg
Formulär Djurklapp:
Varför blir det allt fler jaktprogram i SVT och TV4 (samt i viss mån i Sveriges radio) där man via samverkan med jägare får jakten i Sverige att framstå som enbart positiv? Varför är det däremot sällsynt med program som speglar starkt kritiserad svensk jakt? Tanken med public service är att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom olika områden. Ett public serviceföretag ska spegla omvärlden ur många olika perspektiv. Enligt Sveriges regering behöver en fungerande demokrati en mångfald av starka och oberoende medier som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet.
Att massmedia ger en ofullständig bild av svensk jakt är en katastrof för de vilda djuren! Jag kräver därför att SVT, TV4 samt SR även producerar jaktkritiska program, t.ex. om den jakt vi ger exempel på nedan: Rovdjurskampanjen – vad är det? En årlig tävling i tidskriften Jaktjournalens regi som man brukar påstå handlar om viltvård. 3 tävlingsklasser, Öppen klass, dam- och ungdomsklass. Jakten börjar 1 augusti och pågår fram till i april. Jägare uppmanas att döda så mycket räv, mård, grävling, mink, iller, kråka, skata, måsfågel eller nötskrika som möjligt för att belönas med poäng och kunna erövra fina priser, bl.a. luftgevär, åtelkamera och grävlingsfälla. Detta är ju inte djur som konsumeras utan de skjuts för att dödas och kastas vilket sker helt oreglerat.
På kampanjens egen hemsida finns för varje år en sammanställning över vad samtliga jägare presterat (jägarnas poängsummor). En granskning av Slutresultatet 2020 leder till följande fråga. Är det rimligt att jägare med hänvisning till deltagande i tävlingen kan försvara att segraren i Öppen klass bl.a. tillåts döda 37 rävar och 244 fåglar, tvåan hela 71 rävar samt trean 24 rävar och 59 grävlingar. Strider inte detta mot målsättningen biologisk mångfald? Underskrift
Räv – 120 p
Grävling – 80 p
Skicka ditt mail till alla, eller till en av dessa – SR/SVT/TV4 – mottagare:
Vissa jägare i Sverige vill jaga och skjuta på vilda djur med pilbåge. Detta utreds just nu av Naturvårdsverket. Jaktkritikerna och flera andra organisationer tar kraftigt avstånd från denna nöjesjakt som innebär stor risk för skadeskjutning och en plågsam död. Dessa djur skulle kunna få jagas med pilbåge om förslaget går igenom: Rådjur, räv bäver, grävling, mårdhund, tvättbjörn, bisam och hare.
Läs mer här, text av Christina Åkerblad:
Viktigt år vad gäller jakten på våra vilda djur
Naturvårdsverket har tagit fram ett förslag till nya föreskrifter om jaktmedel samt på regeringens uppdrag, påbörjat en jakttidsöversyn.
Beroende på vilka beslut som fattas kan det medföra att starkt ifrågasatt jakt kan bli verklighet. Bland annat jakt på ekorre, pilbågsjakt på åtta svenska djurarter (rådjur, räv, bäver, grävling, mårdhund, tvättbjörn, bisam och hare) samt en för vissa av djuren påfrestande förlängd jakttid in i januari-februari.
Därför är det viktigt att alla som har möjlighet till inflytande över kommande beslut är välinformerade om:
hur förslagen har kommit till
hur bearbetningen gått till
vad de slutliga förslagen kan komma att innebära.
Vi i Jaktkritikerna har därför sammanställt en historik över vad som hänt från det att arbetet med dessa frågor startade och till läget våren 2020. Det började med att Naturvårdsverket på uppdrag av regeringen författade en ”Strategi för svensk viltförvaltning” som presenterades 2015. Den fick avsevärd betydelse för våra vilda djur. Grundsynen i den är nämligen att de vilda djuren är en resurs. Följande mening är talande: ”Jakt, viltturism och annat brukande av vilt ska inte begränsas av omotiverade hinder utan utgångspunkten är att de ska främjas.”
Våren 2018 påbörjade Naturvårdsverket arbetet med att ta fram förslag till nya föreskrifter om jaktmedel. En delfråga var om pilbågsjakt skulle tillåtas i Sverige. Naturvårdsverket utsåg Frederik Treschow till handläggare för just detta projekt. Jaktkritikerna JO-anmälde då Naturvårdsverket och dess handläggare för sakjäv/intressejäv med bland annat följande motivering:
”Naturvårdsverket har anställt Frederik Treschow som handläggare för bågjaktremissen, en person som äger 4/5 av Karsholms gods. Här bedrivs turistjakt, så kallad godsjakt, som innebär att uppfödda fåglar släpps ut som levande måltavlor till de betalande turisterna […] Godsägarnas egen lobbyorganisation för godsägarintressen är Sveriges Jordägarförbund, där medlemmarna enligt Dagens Industri förvaltar en förmögenhet på 35 miljarder kronor och där Frederik Treschow har haft posten som generalsekreterare.”
Naturvårdsverket bytte efter JO-anmälan ut Treschow. Han ersattes av Hanna Dittrich Söderman utan att något nytt underlag arbetades fram. Förslaget till nya föreskrifter om jaktmedel skickades ut på remiss i augusti 2018. Redan i december 2017 protesterade Jaktkritikerna kraftfullt mot ansökan om bågjakt som hade kommit in till Naturvårdsverket från Svenska Bågjägareförbundet ivrigt påhejade av Svenska Jägareförbundet. Skälen till varför bågjakt skulle tillåtas går att läsa på Naturvårdsverkets webbplats.
”I förslaget till nya föreskrifter om jaktmedel finns ett förslag om att tillåta jakt med pilbåge i Sverige, en jaktform som är tillåten bland annat i Danmark, USA och på Åland. Detta följer av strategi för svensk viltförvaltning där Naturvårdsverket har sagt att vi ska utveckla möjligheten att använda nya sätt att jaga.”
Det anmärkningsvärda är att det sista som skrivs inte går att hitta i strategin!
Ett stort antal remisser kom in från enskilda, intresseorganisationer och myndigheter. Förslaget om pilbågsjakt fanns omnämnt i flera av dessa. Sju länsstyrelser och flera intresseorganisationer med anknytning till jakt, jordägande eller vapen ställde sig positiva till förslaget.
Flera intresseorganisationer med stort fokus på djurvälfärd tog klart avstånd från jakt med pilbåge. Det var BirdLife Sverige, Djurens rätt, Djurskyddet, Jaktkritikerna, Naturskyddsföreningen, Svenska Djurskyddsföreningen samt Svenska Rovdjursföreningen. Jordbruksverket, Sveriges Lantbruksuniversitet samt en länsstyrelse tog inte ställning med hänvisning till att det behövs mer kunskap och forskning om hur djuren påverkas.
Djurens rätt, Svenska Djurskyddsföreningen, Naturskyddsföreningen och Djurskyddet Sverige begärde då gemensamt att SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd skulle sammanställa den aktuella forskningen rörande jakt med pilbåge. Detta gjorde att Naturvårdsverket valde att plocka bort förslaget ur jaktmedelsberedningen och låta det utredas separat. Intressant att notera är att 1991 avslog Naturvårdsverket för andra gången ett förslag om pilbågsjakt. Då hette det:
”Jakt med pil och båge har redan en gång förbjudits i Sverige av djurvänlighetsskäl.”
”Om jakt med pil och båge ger en större naturupplevelse för en liten grupp av jägare uppväger detta inte risken för att denna jaktform skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för att jakt bedrivs på effektivt sätt med respekt för viltet.”
Jaktkritikerna skickade i december 2019 en förfrågan till samtliga miljöorganisationer om vi tillsammans skulle genomföra en manifestation mot bågjaktsförslaget. Det blev ingen uppslutning och därmed ingen manifestation.
I början av mars kom så rapporten från SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd. Rådet ser minst två stora risker med bågjakt. Det handlar om risken för skadskjutning och att tiden mellan att djuret träffas och blir medvetslöst är lång. Det slår också fast att mer forskning krävs för att vetenskapligt kunna uttala sig om konsekvenserna av införande av bågjakt.
I nuläget (20 maj) ligger ärendet hos Viltförvaltningsenheten på Naturvårdsverket. Handläggaren där vet inte när eller om (?) beslutet kommer.
Ska ett beslut tas blir det i följande ordning: från enhetschefen vidare till avdelningschefen och slutligen till generaldirektören.
Klicka här för att läsa Jaktkritikernas remissvar till Naturvårdsverket!
Rådjur
Mårdhund
Tvättbjörn
Bäver
Bisam
Rödräv
Grävling
Dessa djurarter riskerar att utsättas för jakt med pilbåge om förslaget blir lagligt.
Förutom stressen och lidandet som jakten orsakar de vilda djuren orsakar det även ett stort lidande för många människor på landsbygden. Här startar vår serie där våra medlemmar som älskar djuren och önskar se djuren levande, själva får tillfälle att berätta hur livet är med pågående jakt inpå husknuten. Christina Erfass blir först ut och berättar här om hur det skjuts oupphörligt i skogarna, att det känns otryggt att vistas i skogen och att man numera ser vilda djur alltmer sällan.
“Berättelse från vår gård utanför Floby, Trävattna. Vi flyttade hit för ungefär 20 år sedan. Vi bor i princip mitt i skogen. För närvarande har vi 13 hästar, höns, katter och hundar. Jag upplevde att det var ett ganska rikt djurliv här på den tiden. Rådjur kom in på området och åt av hästarnas hö, man hörde rävars karaktäristiska gnällskrik på nätterna, råbockar som skällde och grävlingar som kom fram på nätterna.
Tretton hästar, höns, katter och hundar finns på gården.
Det gällde att passa hönsen och stänga in dom på nätterna. Det hände väl ändå att räven lyckades norpa åt sig en höna emellanåt. Älgar kom fram och åt av nerfallna äpplen och ute i skogen var det inte ovanligt att man stötte på älg när man var ute på ridtur. Minns t o m en ung älg som kom fram till ridbanan och tittade på oss när vi tränade hästarna och sen gick han bort till äppelträden och åt lite innan han försvann. Hände också att man såg vildsvin men dom var rätt skygga.
“Tyvärr bor jag i en jägarbygd och har en del problem med lösspringande jakthundar. Åtskilliga gånger har jag fångat in hundar som driver runt på min mark och stör våra djur.” (Hunden på bilden tillhör gården)
Tyvärr bor jag i en jägarbygd och har en del problem med lösspringande jakthundar. Åtskilliga gånger har jag fångat in hundar som driver runt på min mark och stör våra djur. Det kan gå upp emot ett par timmar innan jägaren kommer och hämtar sin hund. Händer nästan aldrig att de ber om ursäkt ens. Var ute med en grupp ridgäster i skogen när vi blev attackerade av en jakthund som vrålskällde på hästarna och nafsade dom i hasorna. Vi försökte köra bort den men den gav sig inte. Jägaren syntes inte till. Vid ett annat tillfälle kom vi ridande på en smal skogsväg när två jägarbilar dök upp bakom oss och jag viftade då och visade att vi tänkte rida in på en angränsande skogsväg 50 m framför oss så de kunde passera. Trodde i min enfald att de skulle invänta oss men istället kör den ena och knuffar undan hästarna med hjälp av bilen och tränger sig igenom hästflocken och drar sen iväg. Totalt omedveten om vilken katastrof han kunde ställt till med. Tjejerna som red med var helt chockade. Det var enbart p g a mina lugna och snälla hästar som det inte skedde en allvarlig olycka. Den andra bilen väntade dock men utan att bry sig om hur det gick med oss.
“Rådjur kom in på området och åt av hästarnas hö.”
Det skjuts oupphörligen i skogarna. Värst under helger. Känns väldigt otryggt att vistas i skogen över huvud taget. På senare år upplever jag att man ser vilda djur allt mer sällan. Har inte sett en räv på åratal eller ens hört någon. Inte en enda älg kom och åt äpplen förra hösten trots att det fanns gott om fallfrukt. Grävling tror jag inte finns alls.
Har inte sett en räv på åratal eller ens hört någon. Inte en enda älg kom och åt äpplen förra hösten. Grävling tror jag inte finns alls.
Harar skjuts oavbrutet. Rådjur kan man se ett och annat och spår av vildsvin längre in i skogen. Jag nämnde för grannbonden att jag sett spår av vildsvin och hans kommentar då var “jaha jag får väl ge mig upp med bössan då” Jag förstår inte tänket över huvud taget. Vill vi att skogarna ska tystna för gott, att allt ska vara tillrättalagt för oss så att bara dom djur finns som vi har nytta av. Skogens djur är inget förnyelsebart skafferi för oss att bara ta för oss av. De är levande individer som har rätt att leva och bo där. Blir bara så ledsen när jag ser allt detta.
“Harar skjuts hela tiden. – – – Blir bara så ledsen när jag ser allt detta.” Foto Kim Forchhammer
Kan också nämna att jag vid flera tillfällen plockat upp helt sönderstressade jakthundar som bara stått mitt på trafikerade vägar och en hårsmån från att bli påkörda. Vad jag sagt till dessa jägare lämpar sig kanske inte i tryck.”
Christina Erfass
Skogens djur är inget förnyelsebart skafferi för oss att bara ta för oss av. De är levande individer som har rätt att leva och bo där.
Uppdatering rättegångsdagen måndag 21 februari: Kl 9.25 -Vår utsände rapporterar att ca 50 jägare är på plats utanför rättslokalen i Västerås. Vittnet Maria Persson är frånvarande utan sjukintyg. Skall detta skjuta upp hela rättegången?
Uppdatering kl 13.15
I rätten före lunch lästes tidigare vittnesmål från förhör upp. Maria Persson som blivit kallad har fortfarande inte infunnit sig i rätten. Det som lästes upp från tidigare förhören med Maria Perssons (ca tusen sidor) visar på att hon befinner sig i en svårt utsatt situation. Hon ska bland annat ha berättat i förhören att Karl Hedin varit hemma hos henne och maken Per-Erik Persson kvällen innan giftet placerats ut. Giftet fanns i deras hus efter att Karl Hedin varit där enligt Marias vittnesmål. Hon ska sedan ha ändrat sitt vittnesmål och tagit tillbaka dessa kommentarer. Hon har efter detta haft skyddat boende en tid, med bevakning, hon var rädd och kände sig hotad. Sen ångrade hon sig och flyttade hem igen. Det blev skilsmässa mellan henne och maken och ett bodelningsavtal ska ha upprättats där 50 % var enskild egendom. Strax efter detta ska Maria ha lämnat tillbaka allting till sin man som en gåva. Det som framkommit i Marias egna vittnesmål tyder alltså på att hon befinner sig i en svårt utsatt social situation. Man letar nu efter ett sjukintyg från Maria. Om inget sjukintyg finns kan det bli tal om häktning av henne eller hämtning. Förhandlingarna återupptas kl 13.15.
Uppdatering kl 16.45:
Efter lunch fortsatte rättegången med att försvarsadvokaterna fick tala. Alla fyra åtalade hade egna försvarsadvokater. Allt kokas ner till att vittnet Maria är otillförlitligt. Maria Persson som är inlagd på en psykiatrisk klinik har lämnat ett intyg från behandlande läkare i Fagersta. Rätten godkänner inte intyget och ska nu försöka pressa henne at ställa upp i rätten i morgon.
Försvarsadvokaterna målar upp en bild av att giftet fanns kvar i huset hos Maria och Per-Erik Persson efter Per-Eriks far. Och att Karl Hedin inte hade något med det att göra. Karl Hedin kände inte Maria och Per-Erik men hade ändå varit på besök hos dem den omtalade kvällen. Det var oklart vilken anledning som föranledde besöket.
Sen har man vid husrannsakan hos paret Persson funnit av både hår och blod från lodjur. Fyra olika individer lodjur. Och även foton där Robert Pettersson (en av de andra åtalade) där han poserar med döda lodjur och sina barn. Maria Persson är åtalad (men inte ännu formellt) för stämpling till mord på sin man. Per-Erik ska ha blivit överfallen allvarligt, i sin trädgård. Sen har en man hört av sig till Maria Persson på Facebook och krävt henne på pengar.
Vår utsände, Christian Jutvik fick tillfälle att intervjua Karl Hedin. Christian frågade Karl Hedin “Varför ska vi bevara tigern om vi ska skjuta bort de stora rovdjuren i Sverige?” Karl Hedin svarade då “Det bryr inte jag mig om, det får du fråga indierna om”. Christian: ” Ingen människa har kommit till skada av varg i Sverige de senaste 200 åren” Karl Hedin: “Det har det visst det! Gå hem och läs på!” Christian “Det har jag gjort. Ge ett exempel”. Då skakade Karl Hedin bara på huvudet.
Christian har även blivit intervjuad av en reporter från Aftonbladet. Christian åker hem ikväll och är inte med mer på rättegången.
Karl Hedin, en av Sveriges största privata skogsägare, står åtalad för att ha försökt döda varg i skogarna i Västmanland. För snart tre år sedan fick polisen i Bergslagen ta emot ett tips om olaglig jakt. Sedan dess har utredningen tagit många tvära svängar – brottsmisstankar har fallit bort och förändrats.
Enligt åtalet ska Karl Hedin och en jaktkollega ha jagat varg i skogen i Virsbo den 26 oktober 2018. De är anklagade för att ha planerat att döda varg med giftet karbofuran.
I morgon inleds rättegången mot bland andra Karl Hedin! Jaktkritikerna har en utsänd på plats och vi ska försöka rapportera vad som händer under morgondagen.
Här kommer nästa berättelse från en av våra medlemmar. Lasse mötte en räv i skogen. Mötet var fyllt av respekt och tillit. Räven bodde med sin familj nära Lasse. Men en dag fanns inte räven och dess familj kvar längre. Någon hade bestämt sig för att skjuta bort rävfamiljen.
Jag satt på en stubbe i utkanten av vår tomt, när en vacker räv kom släntrande. Den la sig ner några meter ifrån mig, gäspade stort och somnade.
Räven lade sig ner helt nära Lasse – gäspade stort och somnade. (Foto av artikelförfattaren “Lasse”)
Ljudet från min kameraslutare väckte den nog; den blinkade några gånger och somnade om. Räven verkade helt frisk, pälsen var grann och svansen yvig. Efter en stund sträckte den på sig, tittade på mig en sista gång och strosade iväg. Jag satt kvar länge på min stubbe och kände mig glad; tänkte att vårt möte kändes som en inbjudan att samsas i samma skog, fast det var jag som inkräktat på rävens revir. Rävfamiljen hade sitt gryt vid den lilla avtagsvägen upp mot vårt hus. Jag såg ibland valparna leka i gläntan där grytet låg.
En dag var rävfamiljen borta. Skogen blev tom. Någon sa att alla var skjutna. Skjutna därför att de var lite för nyfikna, sa man mig. Dom störde. Dom kunde blivit för många. Räven är ett skadedjur. Vem avgör sånt? Min räv var bland det vackraste jag mött i skogen. Nånsin. Och nu skjuten med hela sin familj bara för att dom var ”lite nyfikna”.
Min räv var bland det vackraste jag mött i skogen. Nånsin. Och nu skjuten med hela sin familj bara för att dom var ”lite nyfikna”. (Foto av “Lasse”)
Jag tänker ibland på den där räven och på att vår allemansrätt ger oss alla avundsvärda möjligheter till möten i vår vackra natur. En rättighet att värna om. Då kan man fråga sig varför lagar och regler tillåter en liten minoritet av jägare att bestämma över liv och död i denna vår gemensamma natur. Varför tillåts jakt på nästan allt levande nästan hela året och ofta i de mest grymma former människan lyckats komma på: Fällor, snaror, pilbåge(!), hagelskurar, lösa hundar, grythundar, jakt på uppfödda djur, nöjes- och hobbyjakt, troféjakt. Allt detta i en tid när vi redan har utrotat merparten av allt vilt och massor av arter. Skäms, ni som sätter regelverket!
“Jag tänker ibland på den där räven och på att vår allemansrätt ger oss alla avundsvärda möjligheter till möten i vår vackra natur. En rättighet att värna om.” (Foto av “Lasse”)
Känner du hermelinen som tillsammans med flera andra arter får jagas och dödas om någon anser att den ”orsakar skada eller annan olägenhet i deras trädgård.” Här en text om hermelinen av Jaktkritikernas ordförande Richard Dehnisch.
Hermelin, (lekatt, ibland vessla lokalt) Mustela erminea (Linnè 1758) är ett lekfullt, intelligent, snabbt, rörligt och mycket nyfiket litet rovdjur.
Närmaste släkting som lever parallellt i samma biotoper är den mindre något kortare och lättare vesslan som ofta kallas småvessla eller dvärgvessla Mustela nivalis, som saknar hermelinens svarta svasstipp.
Norge: hermelin röyskatt, Finland: kärppä Danmark: Laekatt Island: hermadur, hreysiköttur där den saknas. Tyskland: hermelin, England: ermine; stoat. Frankrike: hermine. Spanien: armiño där den finns i norr.
Enligt rödlistan som publiceras av Artdatabanken vart femte år klassas hermelinen som LC, livskraftig utan att man vet hur många hermeliner det lever i olika län och biotoper. Artdatabanken grundar sig endast på att det sköts ihjäl 6000 hermeliner årligen på 1950 talet. Artdatabanken säger att hermelinen på längre sikt minskat i antal åtminstone i jordbrukslandskapet.
Jaktkritikerna med jordbruksminister Margareta Winberg (S) fick bort hermelinen från allmän jakt år 1999. Naturvårdsverket och jägarförbunden försökte åter få allmän jakt på hermelin (och ekorre, enkelbeckasin) i de nya jakttiderna som gäller från 1 juli 2021. Jaktkritikerna med flera stoppade de vidriga förslagen på allmän jakt. Men Naturvårdsverket tillåter ”skyddsjakt på eget initiativ – hermelin som kommer in på gård eller i en trädgård och där kan orsaka skada eller annan olägenhet får jagas”. Naturvårdsverket tillåter även fångst av 50 hermeliner årligen för forskning i 6 år från 2019 fram till och med 2024 31 december. Många hermeliner dödas i mink och mårdfällor.
Vikt från 75g upp till 445 g, svanslängd 5,5-12,5 cm, Rysslands hanar 134-191 g, Englands 200-445 g, enl. A Bjärvall. Hanen ibland dubbelt så stor som honan. Andra uppgifter är hane ofta 260 g upp till 450 g. Hona 90-150 g. Kroppslängd 16-29 cm, svans 8-12 cm. Hermelinen är oftast större i norr och mindre söderut.
Oftast syns de fem tårna med klor i ett tassavtryck/spårstämpel, de är 2,5 cm stora. Honans spårstämplar är svåra att skilja från småvesslan nivalis och hanens liknar iller och mink. Hermelinen hoppar kort och längre och långt, ibland upp till metern. Oftast parspårssprång speciellt i snö och växande gräs. Hermelinen har även något som kallas för spårgrupper där man ser tre eller fyra tassar, som ofta avsätts på is, skare och naken jord. Klorna sätter synliga avtryck. Ofta syns bakom trampdynan även häldynan. Men hermelin och småvessla missar inte att kika in i håligheter. Mycket nyfikenhet i spårens framfart. Klättrar bra.
Sommarpälsen är brun ovan och sidor, buken och delar av benen är vita oftast med vackert gul ton. Gränsen mellan det bruna och gräddvita är oftast helt jämn till skillnad för vesslan/ småvesslan Mustela nivialis som också saknar den svarta svanstippen. I snöfria områden och i södra Sverige blir den sällan vit och är därför brun året runt.
Hermelin i sommardräkt. Foto Peter W Erikson Godin
Vid snö och kyla blir lekatten helvit, förutom svanstippen som är svart året runt. Sällsynt saknas den svarta spetsen. I kortlekens kungakragar är det vita hermeliner med svart svanstipp. Några veckor kring snösmältningen är hermelinen både brun och vit på rygg och sidor, likaså när snön och kylan kommer. Finns i hela Sverige med undantag för Gotland där den en gång funnits. På Öland finns hermelin.
Vid snö och kyla blir hermelinen helvit, förutom svanstippen som är svart året runt. Foto från Pixabay, Alexander Ratov.
Hermelinen lever i många biotoper ända upp på kalfjället. Kulturlandskapets stenmurar, diken och naturskog med mycket gömmor och bytesdjur är vanliga. Honornas hemortsområden är 5 – 10 hektar och hanarnas 15 – 40 hektar. Storleken på områden växlar med födotillgång och årstid. En hermelinhane kan ha fem kilometer stenmur som hemområde, medan hermelinhonan endast har dryga kilometern.
Hermelinen är natt och dagaktiv. Den jagar i sorkgångar och håligheter, lever mycket under snötäcket som ger skydd och gnagare.
Parning sker på sommaren i maj till augusti där de äldre honorna parar sig först. De 4-8 ungarna (5-12 ungar A, Bjärvall och Staffan Ullström 1985 W&W) föds i april till juni, kanske juli. Hermelinen har fördröjd fosterutveckling. Efter fyra kanske ibland redan efter tre månader blir ungarna självständiga från mamman. Gnagarfattiga år föder inte honan sin kull.
Hermelin hona, dräktig – Foto Per Karlsson
Hermelinen har ca 16 läten. I naturen blir hermelinen sällsynt över 6 år. I skyddad miljö blir hermelinen över 12 år.
Äter vid brist på bytesdjur frukt, bär och andra växtdelar som inte är vedartade. Gnagare som lämmel, sork, möss, råttor, bisam, sumpbäver. Fåglar, hardjur, daggmask, insekter, groddjur, även fisk. Spillningen är ofta en halv cm i diameter och 3-5 cm lång med utdragen spets och ibland vriden. Den har olika färg och fasthet beroende på bytesval. Det syns ofta hår i avföringen.
Hermelin med vattensork – Angarns sjöarna i Vallentuna – Foto Peter W Erikson GodinHermelin kan ta stora byten, till och med större än sin egen storlek. foto Peter W Erikson Godin
Lekattens fiender är andra större rovdjur som rovfåglar, ugglor, räv, fjällräv.
Utbredning i hela arktiska, subarktiska och nordliga tempererade regioner. Nordamerika, Europa och Asien.
Stockholm, Jaktkritikerna maj 2021.
Artikeln ägs av Richard Dehnisch, föreningen Jaktkritikerna och detta skall uppges vid citat, utdrag ur detta arbete. Föreningen Jaktkritikerna eller författaren ska tillfrågas vid delning av artikeln.
